e-a

Jag fick lite inspration av Lisas förra inlägg så jag fortstätter på det.

Just det här med den starka kraften man har mellan sig och sjukdommen. Ett band, ett starkt band. Näsan som en vänskap. Det låter sinnesjukt, att man är kompis med henne men det är sant.
Månader som gått då man varit som sjukast, isolerat sig, inte umgåts med kompisar eller familj. Ana har varit den ända för en. Hon har funnits där. Stöttat, kämpat tillsammans. Man trodde att hon var snäll, ville väl, mitt bästa. Men nejnej, det ändå hon ville var att göra mig smalare, olyckligare och sämre. Bryta ner min kropp helt enkelt.
Man lärde sig allt från henne, hon var som en mentor. Hon lärde mig manipulera, gömma, ljuga, smyga. Hela rubbet! och ändå så förståd jag inte att det jag gjorde mot min omgivning var precis det hon gjorde för mig med.
Hon manipulerade och ljög om att jag skulle bli gladare och lyckligare och jag gick ner i vikt. Då skulle alla problem lösas.
Jag följde henne tätt vid min sida och var för nära för att se. Hon hade blivit en del av mig som jag inte kunde se eller kontrollera. Hon hade tagit över min kropp.

Och det är just därför det är så svårt att utrota henne. Utrota alla jäkla celler som hon har förgiftat i min kropp.
Hon skulle inte nöjt sig förens jag var död. Hon är en mördare helt enkelt! En äcklig lömsk mördade. Som hitler fast värre.

Varje gång man gör tvärtimot vad hon säger så skär man av en liten tråd av det där bandet som man har tillsammans. Bandet är tjockt, extremt tjockt. Men om man gör som hon säger blir bandet tjockare och svårare att skära av. Så nu är det dags att säga hej då, en gång för alla. Dags att börja prossesen att klippa av bandet mellan oss och mördaren. 

- Hanna