Dansar barfota
Hej däggdjur, hej universum och hej stjärnor! Det är Hanna som skriver.
Fick lite överskottsenergi i fingertopparna och ett genast sug att klottra ner lite ord till er.
Sist jag skrev hade jag precis varit inlagd på SCÄ, jag var stolt när jag vågade äta glass och så förvånad över att det fanns ett liv utan anorexi.
Så knäppt att se var jag skrivit och hur långt ner i skiten jag var.
Är mitt liv en sammetslen smekdröm som Sofia sa? Jag ska heller inte ljuga. Ibland suger livet. Ibland kryper jag under täcket med ett tungt hjärta och med tårar ner för kinderna. Ibland känner jag för att slå huvudet i väggen, sluta existera och aldrig någonsin visa mig igen. Men så går det en timme, två eller en dag. Jag vaknar och rycker på axlarna, sätter på mig min absoluta favorit tröja, polo och orange, ler mot spegeln och åker till skolan.
-
Gymnasiet. Ack, vad jag längtade dit för någon år sedan. Jag längtade till mognad, självständighet och äldre snubbar. Vad kan jag nu säga om gymnasiet utan att ge er för höga förhoppningar, jo, gymnasiet är tiotusen gånger bättre en grundskolan. Jag går heltid i skolan, dag ut och dag in. Sena eftermiddagar, tidiga morgonar. Och jag njuter! Jag har inte gått så här mycket i skolan på nästan fyra år. Jag njuter över att få klaga på den korta rasten, den extra timman matte och den långa matkön. Just nu är jag i ett läge då jag uppskattar vardagen mer än helgen, jag älskar rutinen, jag älskar en schemalagd vardag, jag har nya och gamla vänner, ser hollister-hunkar överallt i skolan och läser franska för första gången i mitt liv.
Jag klagar över för höga chokladpriser, får alla rätt på läxförhör (tvärt om ibland), pratar lite för mycket på vissa lektioner, dricker för mycket alkohol ibland, kysser fel killar, kramar vänner i korridoren och längtar efter sommar.
Jag är ute och reser, äter nya maträtter, planerar festivaler, står längst fram på konserter och dansar tills jag inte orkar mer.
Jag har tältat, träffat fransmän, kommit in på krogen, bråkat med familjen, skrattat med familjen och haft feber. Jag har skolkat, gråtit över betyg, fotograferat, målat, gått utan jacka i november, nattfikat, hånglat, klätt ut mig, somnat på nattbussen och varit i New york, Maine, Paris, Bryssel, Florens, Lerici, Bryssel igen, Grenoble, Lyon, Egypten, Monaco, Cannes, Kroatien, Göteborg, Halmstad, Karlstad och Nyköping.
Jag har sett livet och jag har sett världen. Jag vill resa! utforska! hångla! känna! Drömmarna är många och jag har alla möjligheter att genomföra dem. Jag känner livet och jag känner mig själv. Jag vill vara mig själv och jag trivs med det.
Eloge till den som läser allting. Det hade jag nog inte orkat.
För att läsa mer om mitt liv - kaffeblask.devote.se
För den som vill se det i bilder - koffeinfritt på instagram.Att leva är annat än att bara överleva.
Nu ska jag fortsätta att baka pepparkakshus och gosa med min katt. Sen är det bara att invänta snön.
gloria tågtripp hjärtestripp
Tjenare babes!
Fick mental nackspärr med blicken mot backspegeln härom natten, och tänkte att shit - dags att skriva här. Varför? För att bevisa livets storhet såklart! Hur explosivt och nakendramatiskt fantastiskt det är!
(Bilder delvis kallblodigt stulna av goda vänner (eftersom jag inte orkar ta tummen ur röven och scanna in några neg för tillfället). Bland annat kära hanna som ni ju känner till! )
Arma, ljuva friska tid. Så mycket som finns i den! Så mycket fint!
Så många fantastiska händer att krama och skaka, eller tafatt och nervöst knappt våga nudda. Så många papper att hälla färg över, åh! Som alla ackord att spränga trumhinnorna i ren extas med! Alla människor att värma sängar och bröstkorgar med! Grafittimålade övergivna hus! Att skriva skrivmaskin i takt med fosforprosa mellan orangea väggar! Att stå framför en femtio år gammal tavla få klump i halsen för att den tar en så med storm, får välmodet att växa i en och hjärtat att slå tre gånger så snabbt. Att våga prata med personer som man egentligen inte borde våga prata med! Att våga vara kär i en så fel person! Att sjunga fast man är sämst i hela världen på det! Poesi! Nakenbad! Skrika! Dansa! Att våga åka till andra sidan jorden helt själv! Att aldrig gå och lägga sig, utan bara måla och måla och måla flera dygn i sträck. Att äta vad man vill när som helst var som helst. Att vandra i berg och lata sig på motelsängar och ha ett så himla stort äventyrsliv framför sig! Böcker! Att färga tyg! Mörkerrum! Att fylla sida efter sida med hjärnfordon och följa sina instinkter till fullo, för att man litar på dom. Åh ljuva liv! Ljuva Egon Scheile! Ljuva Karin Boye! Ljuva Allen Gingsberg! Ljuva Kerouac! Ljuva jag! Ljuva Patti Smith! Ljuva Hasselblad!
Alltså ja. Ni kanske tror att jag är hög nu, and maybe baby, men livet i love you so much stundtals. Även om du sticks och bits mest hela tiden, och tycks ta år och dar att tämja fullt ut så är du ju det bästa jag har.
Här är låtlistan som ekar och tjuter i mitt förmak just nu: Explosion.
(Jackson Pollock<3)
Och nej, livet är inte en sammetslen välkomnande smekvärld, men det ÄR SÅ VÄRT! Och inget av de exeptionellt fantastiska sakerna som mitt lilla liv lyckats innehålla det senaste året, skulle någonsin, någonsin NÅGONSIN inträffat om jag varit det minsta sjuk i någon ätstörning. Om jag skulle haft för lite energi i min hjärna så hade jag inte kunna växa mentalt så mycket som jag gjort det senaste året/1,5 åren. Och om några veckor flyttar jag till andra sidan jorden i ett år. För att spana in nya zeeländska maoriska människor, käka kiwiglass och se månen åt andra hållet. Så, mina goda vänner, bli friska! Bli glada! Snälla! Och våga vara fula när ni inte orkar leka plastic!
/sofia
Hej igen!
Efter att vi virrtjejor har funderat över vad våra inloggningsuppgifter var till denna blogg, så kände jag att en uppdatering behövdes. Anledningen till vårt avslut på bloggande tror jag mest berodde på att alla höll på att bli så himla bra, att man verkligen ville lägga det gamla bakom sig för att klara av att blicka framåt.
Hej igen.
Jag, Ellinor, friskförklarades under augusti/början av september, i perfekt timing till gymnasiet, vilket verkligen var ett tillfälle för mig att ta sats och som sagt: blicka framåt.
Jag går på samhälle estet med inriktning teater. Vi ettor har precis medverkat i tvåornas uppsättning av Peter Pan där vi spelade tre scener som indianer, sjöjungfrur och älvor.
Här är jag och min kära vän Astrid som indianer, härligthärligt (alltså jag är till höger föresten)
Hur är mitt liv nu?
Jag ska inte ljuga, eftersom jag är en hemsk lögnare till och med i text. Vissa dagar är gråa och trista och jag känner att håret ligger fel, fötterna är i size Big Foot och sminket lägger sig fel. Andra dagar är perfekta, då jag går på gatan och har så gott självförtroende att jag med all säkerhet tror att alla människor tittar på mig när de går förbi och tänker "daaaaaamn!" (klicka för total förstådd inlevelse)
Skillnaden är att de gråa dagarna är så få, och så oerhört obetydelsefulla i jämförelse med dem perfekta. Inte blir jag "påverkad"för det, snarare går jag och lägger mig och tänker "Imorgon tar jag en extra stor kopp kaffe i min blomkopp och glömmer det här!" (blomkoppen fick jag föresten av Hanna i 17-års present, används flitigt!). Dagen efter skiner solen och mamma har köpt extra gott bröd till frukost. Kläderna sitter som en smäck, jag behöver inget smink för att känna mig vacker, håret bara är svallande av sig själv och det sista jag ser innan jag går ut genom ytterdörren är mitt eget leende mot mig själv i hallspegeln. "Vem hinner ens lägga en tanke på kaloriinnehåll då?" Känner jag. Jag har glömt hur det är att vakna varje morgon i rädsla inför dem kommande timmarna. Det är överraskande hur något har ändrats på bara något mer än ett år. Det är överraskande att jag, lilla Ellinor som var så envis i att ha dåligt självförtroende, nu står på helt egna ben.
Har nu en egen blogg: http://ellinorkraft.webblogg.se/ CHECK IT OUT, yeah.
Samtidigt hör jag både flickor och pojkar som har diagnoserats, som sliter i sitt skin i desperat ångest, som ser på andra med avundsjuka ögon. Såna som aldrig ser sig själv i ögonen och förstår att det här är jag.
Det är då, när man kan möta sig själv och älska sig själv, som allt det där bra kommer, som kärlekkärlekkärlek. Jag har varit så kär att jag har gråtit av lyckar över så många killar under detta år, och fler ska det bli.
Älska dig själv, så kommer kärlek komma till dig.
Som Marilyn Monroe sa flera gånger så bra:
"The body is meant to be seen, not all covered up."
"När en kvinna vill visa sig från sin bästa sida ska hon inte sitta på den."
"I'm very definitely a woman and I enjoy it."
Hur har ni det?
Det går framåt mina vänner
Hallå där, köp blåbär! .... eller något i den stilen.
Ett hej från min sida, det var trots allt ett väldigt långt tag sedan jag skrev här. Det här hänt så rysligt mycket.
Det började med att jag blev inlagd på SCÄ. Visst, vistelsen där var ingen dans på rosor men ändå kändes det nödvändligt. När jag, efter ett tag fick komma hem var jag lättad. Jag, Hanna Olin Månsson hade ett lugn i kroppen.
Jag hade nått min botten. Jag ville inte längre ner, det tjänade inget till. Jag fick smått panik, panik över att dagarna gick. Dagarna förvandlas till veckor och jag kände hur livet rusade förbi.
För vet ni vad? Livet väntar inte.
Jag ville inte stå och trampa mer, sträta emot. För det leder inte till någonting. Föräldrar och behandlare kommer knappast att släppa er. Och det är jag sååå tacksam över.
Jag träffade lite härliga vänner efter vistelsen på SCÄ, vänner som gav mig energi och hopp. Styrka att fortsätta!
Jag började sedan fundera på vad just jag mådde bra av. Livet är för kort för att leva för någon annan.
Jag gick på skolmöte och allt kändes bra. Jag kände själv, och tog beslutet att, de sista veckorna nu på terminen ska jag bara tänka på mig själv.
Jag ska lägga skolan vid sidan om, och koncentrera mig på att må bra. De klart att det kändes väldigt konstigt att för en gång skull vara egoistisk, men skönt.
Allt det här hände förra veckan och veckan innan. Och trots att det var så nydligen känner jag mig som en helt ny människa.
Jag försöker lyssna på min kropp, vad just den behöver och vad den mår bra av.
Jag har blivit indroducerad till kroki (vilket var helt otroligt AMAZING), jag bär rött läppstift och byxdressar just för att det gör mig bekväm. Jag sitter på fik i timmar för att prata med den mest underbaraste människan på jorden.
Jag har börjat leva för mig själv istället för att låta vågen eller något annat oviktigt styra mitt liv och hur jag ska må. Jag låter min kropp bestämma över mig. Eller snarare bestämmer jag själv, mitt huvud och sinne. Jag känner mer och mer hur friska Hanna får mer makt. Anorexin får mindre fäste. Och det är just det som ger mig kickar nuförtiden.
Just nu ser jag framåt, till sommaren. Det kommer blir den bästa sommaren någonsin. Jag har en stor, fet lapp på vad jag ska göra i sommaren. Men bara om jag känner för det. Inget tvång i huvudtagen.
Men som jag är taggad! Taggad till tusen.
Just nu behövs det bara lite schysta långklänningar och någon riktigt snygg baddräckt.
-
Jag några kilo kvar, dem sista kilorna kvar till ett normalt BMI. Att det ska vara så svårt. Det krävs så sinnessjukt mycket. Men jag ska inte låta sjukdomen ta över mina tankar.
Jag ska istället tänka på allt positivt och lägga tid till att lära känna mig själv, min mage, mina lår och kanske till och med uppskatta det så småningom. En positiv sak är att jag precis fått ett till rum. Så nu har jag två rum brevid varann, som en lägenhet.
Jag har inrett det nya med gamla mormor-stuff. Så nu är det som att komma in i en kostymfilm med kristallkrona, te-serviser och svartvita foton.
Jag är inte fri än, det är en ganska lång bit kvar, men betydligt närmre än för en vecka sen. Jag får glädjerus när jag verkligen känner hur sjukdommen har ett mindre tag om mig. Om tro mig, om någon månad kommer jag vara på topp!
För jag orkar seriöst slösa mer tid. Jag orkar inte bry mig! Jag vill vara fri, känna mig fri.
Fri som en fågel. Precis som fågelburen i mitt rum symboliserer.
Ett hej från min sida, det var trots allt ett väldigt långt tag sedan jag skrev här. Det här hänt så rysligt mycket.
Det började med att jag blev inlagd på SCÄ. Visst, vistelsen där var ingen dans på rosor men ändå kändes det nödvändligt. När jag, efter ett tag fick komma hem var jag lättad. Jag, Hanna Olin Månsson hade ett lugn i kroppen.
Jag hade nått min botten. Jag ville inte längre ner, det tjänade inget till. Jag fick smått panik, panik över att dagarna gick. Dagarna förvandlas till veckor och jag kände hur livet rusade förbi.
För vet ni vad? Livet väntar inte.
Jag ville inte stå och trampa mer, sträta emot. För det leder inte till någonting. Föräldrar och behandlare kommer knappast att släppa er. Och det är jag sååå tacksam över.
Jag träffade lite härliga vänner efter vistelsen på SCÄ, vänner som gav mig energi och hopp. Styrka att fortsätta!
Jag började sedan fundera på vad just jag mådde bra av. Livet är för kort för att leva för någon annan.
Jag gick på skolmöte och allt kändes bra. Jag kände själv, och tog beslutet att, de sista veckorna nu på terminen ska jag bara tänka på mig själv.
Jag ska lägga skolan vid sidan om, och koncentrera mig på att må bra. De klart att det kändes väldigt konstigt att för en gång skull vara egoistisk, men skönt.
Allt det här hände förra veckan och veckan innan. Och trots att det var så nydligen känner jag mig som en helt ny människa.
Jag försöker lyssna på min kropp, vad just den behöver och vad den mår bra av.
Jag har blivit indroducerad till kroki (vilket var helt otroligt AMAZING), jag bär rött läppstift och byxdressar just för att det gör mig bekväm. Jag sitter på fik i timmar för att prata med den mest underbaraste människan på jorden.
Jag har börjat leva för mig själv istället för att låta vågen eller något annat oviktigt styra mitt liv och hur jag ska må. Jag låter min kropp bestämma över mig. Eller snarare bestämmer jag själv, mitt huvud och sinne. Jag känner mer och mer hur friska Hanna får mer makt. Anorexin får mindre fäste. Och det är just det som ger mig kickar nuförtiden.
Just nu ser jag framåt, till sommaren. Det kommer blir den bästa sommaren någonsin. Jag har en stor, fet lapp på vad jag ska göra i sommaren. Men bara om jag känner för det. Inget tvång i huvudtagen.
Men som jag är taggad! Taggad till tusen.
Just nu behövs det bara lite schysta långklänningar och någon riktigt snygg baddräckt.
-
Jag några kilo kvar, dem sista kilorna kvar till ett normalt BMI. Att det ska vara så svårt. Det krävs så sinnessjukt mycket. Men jag ska inte låta sjukdomen ta över mina tankar.
Jag ska istället tänka på allt positivt och lägga tid till att lära känna mig själv, min mage, mina lår och kanske till och med uppskatta det så småningom. En positiv sak är att jag precis fått ett till rum. Så nu har jag två rum brevid varann, som en lägenhet.
Jag har inrett det nya med gamla mormor-stuff. Så nu är det som att komma in i en kostymfilm med kristallkrona, te-serviser och svartvita foton.
Jag är inte fri än, det är en ganska lång bit kvar, men betydligt närmre än för en vecka sen. Jag får glädjerus när jag verkligen känner hur sjukdommen har ett mindre tag om mig. Om tro mig, om någon månad kommer jag vara på topp!
För jag orkar seriöst slösa mer tid. Jag orkar inte bry mig! Jag vill vara fri, känna mig fri.
Fri som en fågel. Precis som fågelburen i mitt rum symboliserer.
♥
Först och främst:
Ben & Jerry's i Gamla stan är ett måste i detta sommarväder! De har hemmagjorda våffelstrutar som yummy, yummy, glassmaker i alla sorters färger. (Om man vill börja smått finns glassorter med fruktsmak och mindre av vissa ingredienser). Man måste börja någonstans, och då tycker jag man ska börja där. Med stora eller små kliv, TRY IT OUT!
~
Sist, men viktigast:
Jag älskar er flickorna Kajsa, Lisa, Hanna, Sofia & Julia, så att ni kommer ihåg det, vare sig ni är uppe i det blå eller nere på botten, så älskar jag er.
Josef!
Hej alla underbara människor! Förlåt att jag inte skrivit på länge men den här veckan har jag harft fullt upp. Håller nämligen på att repa inför min klass slutproduktion. Vi ska spela musikalen josef. Handlar om josef som blir såld som slav till en av faraoerna i egypten. Vi sjunger genom hela och dansar till. Så det är inga vanliga repliker. Haha det är lite flummigt men det kommer bli jätte bra!
-
Imorgon är det genrep inför våran skola och på söndag och tisdag har mitt lag de "riktiga" föreställningar. Det ska bli väldigt roligt men börjar bli lite nervös.
-
Eftersom jag inte fick dansa i början av 9:an så har jag inte var med från början när alla andra lärde sig dansera så jag ligger lite efter men nu har jag äntligen lärt mig de flest. Är skönt att kunna vara med igen på danslektionerna och att jag kan vara med på musikalen. Det är en bra sak med att slippa den här sjukdomen.
-
Kläderna som vi ska ha har vi sytt själva. Jag har två rollen, det är två olika fruar så jag har sytt ett par pösiga byxer med ett genomskinligt aprikosfärgade (vi fick inte välja färgen själv) och ett linne som blev en magtröja... En liten utmaning för mig men det är ju bra att öva inför sommaren då man ligger i bikini. Sen som den andra frun har jag en en svart lång klänning, inte så jätte sexig direkt.
-
Idag har mitt lag rep från 14.15 - 19.30 så det är bara att bita igen och köra allt man har.
-
Puss och kram ♥
Om att vilja.
Jag tycker att alla fina människor som kommenterar på vår blogg och skriver att vi gör er starkare är så himla starka själva. Att ni ger en liten vink till livet att ni är på väg, det är så himla underbart, och tanken på att vi på något sätt har hjälpt som bara en liten bit på den långa vägen, så blir hela jag rörd och rosig om kinderna.
Men ibland kan det vara så himla svårt att vilja.
Man kan känna att ingen förstår en, "jag ska ju faktiskt bara", eller "men jag klarar mig fint nu".
Men tänk hur himla fint det kan bli när man inte är bunden till ens föräldrar hela tiden?
Tänk hur underbart det kan bli när man inte reser ragg varje gång det sätts en tallrik framför en?
Tänk hur jäkla bra det måste kännas att man har klarat något riktigt stort, man har klarat att övervinna något som har tänkt att ta livet av dig.
Men hur ska man få den viljan? Hur får vi viljan? Ni sitter nog där och undrar, "hur kan de vilja?"
Det finns flera sätt att komma dit vi kom, men vår väg var lite guppig och krokig men ganska underbar, för vi hade hela tiden varandra.
Tankesättet blev hela tiden "klarar hon det, så klarar jag det", "jag ska ha gjort bästa framsteget till nästa gång vi ses, jag vill göra dem stolta", "jag gör det för deras skull".
Så om du känner en annan som också är sjuk och är på väg till livet, så prata, smsa, ring, träffas. För det finns ingen annan som kan förstå dig så bra när det gäller maten och träningen som en som har befunnit sig eller befinner sig i samma situation.
En för alla, alla för en.
Shopping is good for me!
Okej, ibland blir det kanske lite för ofta och kanske för lite för mycket pengar. Med det är ju så underbart, och man lever ju bara en gång! (Ett argument jag kanske också använder lite för ofta, men det är ju så jäkla sant)
Denna hängde och bara ropade "kom och ta mig Ellinor!" i H&M.
Och denna hittade jag i affären Manhattan, som ligger precis vid Pub på drottninggatan. Rekommenderas till den som gillar fina klänningar för ett bra pris! Jag ska bära den på vår "lite finare" avslutningslunch med klassen och jag tyckte den här skulle passa ganska fint.
Och denna fanns på Salt. Jag skulle med glädje leva i den i förevigt.
Avslutningsklänningen jag ska bära nu när jag går ut nian. Känns bra. Finns på VeroModa och är bara vacker, för den som ville se mer av den.
Ciao bella!
Nu kommer sommaren!!
Hej på er alla! Idag när jag vaknade blev jag så ledsen, jag hadde hoppats på sol och fint väder. Men nej så var det inte. Jag satte på mig varma kläder, jeans, långarmadtröja och två tjocktröjor och gick iväg till bussen. När jag kom utanför dörren kom det en kall vindpust som fick mig att rysa till. Gick så snabbt jag kunde till bussen så att jag snart skulle få komma in i en varm buss. Innan bussen kom stog jag och tänkte i mitt huvud "snälla gud kan du inte vara lite snäll och göra så att solen skinner när jag åker hem från skolan". Haha man måste ju testa.
-
Japp och idag funkade det! När jag slutade skolan kl.11 så gick jag ut och då möttes jag av solens strålar. De värmde så skönt. Nu slapp jag gå och dra upp axlarna till öronen för att det var så kallt. Nu kunde jag bara njuta av solens varma strålar.
-
När jag kom hem åt jag lunch med min mamma och min lillebror. Sen satte jag mig på altanen sol pluggade so. Efter ett tad var jag tvungen att öppna inglasningen för att det blev så otroligt varmt. Gick och satte på mig ett par jeans shorts och ett linne och jag flyttade ner till golvet. Första solningen i år!! Efter att tag blev jag så himla varmt så jag började svettas. Haha så himla underbart! Nn är sommaren på väg!
-
Nu sitter jag inne och försöker plugga hemkunskap. Ska skriva en uppsatts om vad kroppen behöver för att fungera. De har jag lärt mig mycket on nu är man gått på SCÅ i ett år.
-
Imorgon blir det lunch hemma hos Lisa. Ska bli så kul att träffa hemme! Haha var med henne hela helgen men jag sankar henne redan. Sen börjar jag skolan 12.30 och ska ha genomdrag av våran musikal Josef som va ska spela upp nästa helg. Uh är faktiskt lire nervös, men det kommer nog gå bra
-
Puss och kram <3 <3
Svar på fråga.
Anonym:
En liten fråga, var ni en till i multigruppen förut? Hittade en bloggare som hade hoppat av för att hon typ hade kännt sig utanför
Ja, i vår Multy Family-grupp består vi av 7 tjejer, och det gör vi fortfarande, anledningar till att det 7:e tjejen kände sig utanför är inget jag kan prata om här, det är hennes privata ensak.
Det jag kan säga är att när man ska bli frisk, och man tänker bli frisk i grupp, så måste man satsa, satsa, satsa. Faller jag, faller du. Alla är pelare till ett torn som kommer falla om en pelare faller. Det är väldigt svårt att kunna vara en stark pelare, att vara så stark så ingen annan faller, och mycket viljestyrka måste in.
Att få så mycket viljestyrka & motivation kan vara svårt. Vissa har inte kommit dit än, utan står precis vid dörren och ska ta klivet in.
Föresten! Jag läste någonstans att någon ville ha ännu en frågestund, en stor en, vad tycker ni?
Har ni några frågor som ni skulle vilja skulle tas upp av alla under en ordentlig frågestund?
/Ellinor
Ett hej
Dagarna går så rysligt fort. Blåser iväg, tillsammans med vårvindens friska luft.
Jag har haft en väldigt skön helg. I fredags var jag på "the last Bounce" tillsammans med käraste Maggie. Vi åt middag tillsammans (min mamma och syster var också med) på en mysig restaurang på söder innan vi begav oss till globen.
Draget i globen var grymt under kvällen!! men jag kände dock att TÖNT-knappen stod och blinkade när jag höll lite smådiskret för öronen. Men faktum är att jag är livrädd för att få tinnituss.
Min kropp var helt slut när vi kom hem och jag dök direkt ner i sängen. Jag sov gott ända tills klockan var sju då jag vaknade och var helt klarvaken. Jag förstod inte på mig själv och tvingade mig att ligga i sängen och åtminstånde lossas sova tills klockan var åtta då jag väckte mamma till frukost.
Helgens lördag bestod av en mysig vårpromenad tillsammans med mor och syster. Jag stötte på blåsippor, vitsippor och tusselago på vägen, och dem stannade snällt och poserade för mig.
Resten av dagen bestod av Sims 3 spelning för hela slanten. Pappa lyckades dra bort mig till middagen, som till min förtjusning blev årets första grillning.
Sen spenderade jag dagen i tvsoffan tillsammans med en sjuk bror, syster och pappa.
Jag önskar er alla en riktigt härlig veckan. / Hanna
Jag har haft en väldigt skön helg. I fredags var jag på "the last Bounce" tillsammans med käraste Maggie. Vi åt middag tillsammans (min mamma och syster var också med) på en mysig restaurang på söder innan vi begav oss till globen.
Draget i globen var grymt under kvällen!! men jag kände dock att TÖNT-knappen stod och blinkade när jag höll lite smådiskret för öronen. Men faktum är att jag är livrädd för att få tinnituss.
Min kropp var helt slut när vi kom hem och jag dök direkt ner i sängen. Jag sov gott ända tills klockan var sju då jag vaknade och var helt klarvaken. Jag förstod inte på mig själv och tvingade mig att ligga i sängen och åtminstånde lossas sova tills klockan var åtta då jag väckte mamma till frukost.
Helgens lördag bestod av en mysig vårpromenad tillsammans med mor och syster. Jag stötte på blåsippor, vitsippor och tusselago på vägen, och dem stannade snällt och poserade för mig.
Resten av dagen bestod av Sims 3 spelning för hela slanten. Pappa lyckades dra bort mig till middagen, som till min förtjusning blev årets första grillning.
Sen spenderade jag dagen i tvsoffan tillsammans med en sjuk bror, syster och pappa.
Jag önskar er alla en riktigt härlig veckan. / Hanna
Min fina lilla 60-taling...
Åh, äntligen är den klar! Klänningen jag har sytt, bråkat och sprättat upp på är nu klar att bäras i sommarsol (om den någon gång vill visa sig igen).
~
Nu sitter jag och lyssnar lite på denna Elvis-låt under täcke och filt.
Hoppas alla njuter av livet. Jag vill bara ge en liten vink om att vi alla finns här för er, så om det är någonting, så säg gärna till!
Vill ni ha kontakt med mig privat får ni gärna lägga till mig på Facebook (Ellinor Kraft), skicka bara ett meddelande så jag vet vem ni är.
PUSS
Svar på fråga, och lite till.
Hej alla tjejer!
jag har en fråga som jag helst skulle vilja att ni alla svara på. Min kompis håller på att kämpa sig ur anorexin, jag vet att det kan ta lång tid att kämpa sig loss men hon verkar ha kommit tillbaka i det hela. Hon springer i varje trappa hon ser, vägrar att sitta och "små tränar" så fort hon får chansen. Det kanske bara är det att det tar lång tid att "friskna till" men jag börjar bli orolig, borde jag bli det eller är der helt normalt?
Kramar och pussar till er alla, ni är är alla jättestarka som vågar skriva om Anorexin!
jag har en fråga som jag helst skulle vilja att ni alla svara på. Min kompis håller på att kämpa sig ur anorexin, jag vet att det kan ta lång tid att kämpa sig loss men hon verkar ha kommit tillbaka i det hela. Hon springer i varje trappa hon ser, vägrar att sitta och "små tränar" så fort hon får chansen. Det kanske bara är det att det tar lång tid att "friskna till" men jag börjar bli orolig, borde jag bli det eller är der helt normalt?
Kramar och pussar till er alla, ni är är alla jättestarka som vågar skriva om Anorexin!
Jag vet att det kanske verkligen inte låter så tröstande, men att under tillfrisknanden så är det inte alls ovanligt att få små återfall.
Jag tycker absolut inte att du ska oroa dig dock, det är som sagt vanligt, och jag kan verkligen garantera att alla vi flickor på EscapeAna har fått den där obehagliga känslan "vågar jag? Nej! Aldrig, de ska aldrig få mig frisk! Men jag vill bli lycklig..." Så håller man på hela tiden, man är nästan lite schizofren.
Det du skulle kunna göra är att antingen prata med henne och säga vad du tänker, men ta det väldans förstiktigt, så hon inte blir sårad eller påhoppad. Om inte det fungerar så kan du ju nämna det för hennes föräldrar.
För även om det bara är ett "litet återfall" så kan vad som helst utvecklas.
Kom ihåg att hon med all säkerhet kämpar mellan miljarder tankar, alla som säger hela olika saker, i hennes huvud, och att hon kanske tillslut bara väljer det hon känner sig trygg med.
Hoppas det löser sig, berätta gärna hur det går!♥
Hihi, lite småunderlig/kul video jag hittade från den här bloggen
Nu ska väl jag fortsätta med min bullbakning!
Puss!
/Ellinor
Läget
Mitt läge är ostabilt, och jag hatar det. Jag hatar att inte kunna bestämma mig, jag hatar att alltid få så mycket alternativ att mitt huvud spricker och jag hatar läget jag är i nu.
Ett mellanting mellan att välja två vägar. Jag vet vilken väg jag borde ta, vill ta, mår bäst av att ta. Men samtidigt vill mitt psyke inte lyda.
Jag hatar att vara maktlös i min kropp. Jag känner mig instängd, kvävd. Just nu söker jag all hjälp som är möjligt. Även fast mitt huvud skriker och slås väljer jag hjälpen bort från det här läget. För vet ni? ... Det SUGER!
Bild
Även fast det är som det är så känner jag mig ovanligt stark. Jag har med mig ett stort föråd med ord och peppande meningar som jag kan ta till mig om demoner spökar med mig. För nu har jag viljan mer än någonsin, vilket jag inte hade för någon/några månader sen.
Det är bara att bryta som gäller. Bryta tankesett och dåliga vanor som skiter ner min vardag.
Nu är jag på gång. Halllllåååå livet, här kommer jag!
Ett mellanting mellan att välja två vägar. Jag vet vilken väg jag borde ta, vill ta, mår bäst av att ta. Men samtidigt vill mitt psyke inte lyda.
Jag hatar att vara maktlös i min kropp. Jag känner mig instängd, kvävd. Just nu söker jag all hjälp som är möjligt. Även fast mitt huvud skriker och slås väljer jag hjälpen bort från det här läget. För vet ni? ... Det SUGER!
Bild
Även fast det är som det är så känner jag mig ovanligt stark. Jag har med mig ett stort föråd med ord och peppande meningar som jag kan ta till mig om demoner spökar med mig. För nu har jag viljan mer än någonsin, vilket jag inte hade för någon/några månader sen.
Det är bara att bryta som gäller. Bryta tankesett och dåliga vanor som skiter ner min vardag.
Nu är jag på gång. Halllllåååå livet, här kommer jag!
Hejsan hoppsan!
Heej alla underbara människor! Insåg just att det var skit länge sedan jag skrev något. Fy mig! Men mitt liv har rullat på, ibland bättre och ibland sämre. Men just nu är det faktiskt helt okej.
-
Idag har varit en skön dag. Har varit på etnografiska museet, handlade typ om rasbiologi. Det var ingen höjdare men det var hämskt att se och höra allt. Jag så en film med en liten handikappad flicka som blev behandlad som ett objekt av några läkare i tyskland för länge sedan. Usch det var hämskt!
Sen åt jag lunch med min mamma, på sushi yama vip centralen. Mums vad det är gått med sushi! Sen åkte vi hem och jag har försökt att skriva en uppsats till hemkunskepen... Gick inte så jättebra men imorgon ska Lisa hjälpa mig.
-
Imorgon ska Lisa sova hos mig! För jag är ledig på torsdag och hon börjar inte jobba förens efter lunch. Vi ska ses efter att jag varit i skolan, heldag profil med kostymprovning och genrep inför våran slutproduktion Josef. Är nästen klar med kläderna jag ska sy. Vi kommer skrata och mysa hela kvällen. Vem vet det kanske blir något lite extra gått till kvälliset. Så morgondagen kommer bli kanon, förutom att jag måste gå upp 4.40 på morgonen.
-
Vet inte om ni vet men nu är det bestämmt!!!! Jag och Lisa åker till spanien den 17 juni från arlanda och kommer hem den 24 juni. Åh det ska bli så himla kul!
-
Hoppas ni mår bra, för det förtjänar ni!
PUSS <3
Här är en bild på mig. Vet att det var någon som ville ha de :P
-
Idag har varit en skön dag. Har varit på etnografiska museet, handlade typ om rasbiologi. Det var ingen höjdare men det var hämskt att se och höra allt. Jag så en film med en liten handikappad flicka som blev behandlad som ett objekt av några läkare i tyskland för länge sedan. Usch det var hämskt!
Sen åt jag lunch med min mamma, på sushi yama vip centralen. Mums vad det är gått med sushi! Sen åkte vi hem och jag har försökt att skriva en uppsats till hemkunskepen... Gick inte så jättebra men imorgon ska Lisa hjälpa mig.
-
Imorgon ska Lisa sova hos mig! För jag är ledig på torsdag och hon börjar inte jobba förens efter lunch. Vi ska ses efter att jag varit i skolan, heldag profil med kostymprovning och genrep inför våran slutproduktion Josef. Är nästen klar med kläderna jag ska sy. Vi kommer skrata och mysa hela kvällen. Vem vet det kanske blir något lite extra gått till kvälliset. Så morgondagen kommer bli kanon, förutom att jag måste gå upp 4.40 på morgonen.
-
Vet inte om ni vet men nu är det bestämmt!!!! Jag och Lisa åker till spanien den 17 juni från arlanda och kommer hem den 24 juni. Åh det ska bli så himla kul!
-
Hoppas ni mår bra, för det förtjänar ni!
PUSS <3
Här är en bild på mig. Vet att det var någon som ville ha de :P
