e-a

Nu har jag gått och funderat på hur jag ska skriva i ungefär två hela dygn och har ändå inte kommit på det! Har alltid tyckt att bloggandet inte var något för mig eftersom jag inte är den bästa på att skriva men men nu sitter jag har ändå...

Var ska man börja?
Jag kanske helt enkelt ska börja från början innan denna onda demon kom in i mitt liv eller iallafall innan den började bygga bo i mig.
Jag har varit missnöjd med mig själv och mitt utseende så länge jag kan minnas. Har alltid varit den tjockaste, eller iallafall känt mig som den tjockaste, av mina kompisar (var ioförsig bara med en jätte smal och söt tjej när jag gick på lågstadiet men ändå). Så jag har växt upp med den tanken. Sen bytte jag skola till Kulturama, där lärde jag känna ett gäng kompisar från ungefär samma ställe jag kom ifrån. Vi blev "Brommagänget". Vi hade det skit kul ihop och jag accepterade mig själv och min kropp.
Jag blev jättebra kompis med en tjej och va hade så grymt kul tillsammans men efter ett tag blev det en lite svartsjuka mellan oss "bästisar". Jag och en till tjej började tävla om men som var snällast och roligast så att man själv skulle bli den som var mest omtyckt. Känslorna om min kropp och utseende kom tillbaka, det kändes som om det var det som var felet på mig och att jag inte kunde göra något för att ändra på det. Men såhär höll vi på i säkert två år och sen började vi väl sluta bry oss. Om jag ska vara ärlig så var det väl jag som blev hennes bästis, det kändes iallafall som det. Nu i efterhand kanske jag kan se att så inte var fallet.

Jag har haft väldigt många runt om kring mig som haft anorexi och har alltid tyckt att de varit puckade som inte äter och får ångest av att äta. Men nu fattar jag hur fel jag hade! Om jag hade vetat hur de haft det skulle jag ha varit ännu mer peppandes.

Sommaren 2008 var jag på på Öland med min familjs kompisar, de har två killar som är lite äldre än mig. eftersom det var sommar visade man sig ju i bikini och jag hatade det!! efter som jag var lite intereserad av en av killen så skämdea jag ännu mer. Så det var då jag bestämde mig för att gå ner i vikt så att jag skulle duga för honom. Tänkte att allt skulle lösa sig bara jag gick ner i vikt och blev smal.
Jag började med GI:s "gå ner på 14 dagar" diet. Gick ner några kilon, så jag insåg att det faktiskt gick att gå ner kilon. Så jag började plocka bort mer och mer mat och började träna mer (killen som jag gillade/gillar tränar väldigt mycket så tänkte det skulle hjälpa lite så att han skulle gilla mig). På nyårsafton 2008-2009 hade jag som nyårslöfte att gå ner ett antal kilo till min födelsedag. Det gick bättre än förvältat så jag fortsatte. Vägde mig flera gånger per dag efter och före maten, på morgonen och på kvällen. Det blev lite som en tvångstanke för mig. En dag untan vågen fick mig att känna mig som en värdelös människa.
Lärare i skolan började fråga, hatade att folk undrade hur jag mådde, jag mådde ju bra jag fick ju gå ner i vikt och äta det jag ville.
Sen kom den dagen då jag blev sjukskrivern. Kommer inte ihåg mycket från den tiden, det är liksom som ett stort tomt hål. Men vet iallafall att jag blev sjuksh´kriven och sen kom SCÄ in i bilden. De började bestämma vad jag skulle äta och inte äta. Jag vägrade att äta och det blev strider vid varje mål.
Så KOm inläggningn.... Den absolut hämskaste tiden i hela mitt liv. Satt inne i en ett rum med en av mina föräldrar i två hela veckor och bara åte. Sex gånger per dag!! Blev utskriven, jag hade då gått upp två tre kilon. Var hemma i två veckor. Då försökte jag ha det så bra som möjligt men kunde inte träffa kompisar eftersom jag var tvungen att äta med mina föräldrar sex gånger per dag. Sen efter två veckor blev jag inskriven igen....
Fyra veckor blev det den bär gången. Usch det var hämskt.
Sen kom Multy Family! I början var det absolut det hämskate jag varit med om. Sitta i ett rum med bara skit smala tjejer. Blev mycket sämmre, igen, efter att blivigt lite bättre. De första intensiva dagarna gjorde verkligen allt hundra gånger värre. Man började jämföra sin egen kropp med alla andras, vem som var sjukast osv.
Men så en dag vände allt! Dessa underbara tjejer förändrade allt!!! Ni har gjort mitt liv värt att leva igen. Har levt i ett mörker så himla länge nu. Hade glömt hur det var att ha frihet och ha glädje i livet.
Nu ska vi göra det här tillsamman tjejer och vi är himla starka tillsammans! Vi klarar allt!! Vi ska vara glada och gå på cafe´och bara sprida en massa glädre! Vi ska bli det glada tjejer vi en gång var för vi förkänar att ha ett underbart liv! Vi ska ta oss ur den här skiten!
Ni betyder mest!
Älskar er!

Ja det här vår på mitt första inlägg, så hoppas ni inte haft så stora förväntningar. Det var en lite kort version om hur allt började och hur det vände. Har faktiskt inte velat tänka på det så mycket och om jag skulle skrivit allt som hänt skulle det ta dagar och nätter. Så det här får duga.
Nu ska jag sova, ska upp 5.15 imorgon för att ha svenska och so.
God natt och sov gott
kramisar kajsa