Mitt namn är Hanna och jag är nöjd med det
Ja, hur ska jag börja. Just den meningen har rullat runt i mitt huvud dem senaste timmarna. Hur ska jag skriva ett inledande inlägg om vem jag är. Jag önskar att jag skulle kunna skriva en full uppsats om vem jag var men det kan jag ärligt inte. Jag visste vem jag var, men inte nu längre. Jag förlorade mig själv när jag levde i ett helvete. Men jag är på väg att hitta tillbaka till mig själv, hitta tillbaka till livet. För när man väl har börjat leva har livet så mycket att erbjuda.
För nästan ett år sen valde jag att tacka nej till livet en dag. Eller jag kan inte säga att det var en dag, det kom smygande. Hon kom smygande, Ana. En varelse, en livförstörare.
Jag kom in i en helt ny värld. En värld full av kaloritabeller, vågar, långa träningspass och kokböcker. Det var kul i början, jag hade en egen liten hemlighet som ingen fick veta om. Jag smög ofta ner till köket och vägde saker, ängnade all min lediga tid till att läsa bloggar, recept, kaloritabeller och så vidare. Jag älskade det!
Jag hade ett mål som jag fokuserade till hundra procent på. Men kraften i mig ville ha mer. Den var aldrig nöjd. Och jag som är som person väldigt målmedveten ville ju såklart klara det jag ville, eller hon ville.
Jag började få motstånd på vägen, min mamma, bror och mina kompisar. Jag log artigt, klappade dem på axeln och sa med mjuk snäll röst att allt var okej. Att jag mådde bra och dem behövde inte oroa sig, jag var bara lite vår trött ju. Eller ... ehm .. ja.
Och sagan slutade på SCÄ.
Tvåtusennio var ett svårt år, ett ruskigt svårt år. Därför är jag mån om att göra tvåtusentio till ett bättre, Ett år som jag kommer att minnas. För jag minns nästan ingenting av den tiden jag var som sjukast. Bara en svart bubbla iför dem månaderna. Men jag minns några små detaljer ibland, för flashbacks får jag ofta. Rotade fram högar av mattidningar, säkert femtio styckna och så satt jag i smyg och läste dem. Jag minns också att jag kunde stå och baka bullsatser till ett på natten och bjöd min familj morgonen efter och satt och stirrade på dem när dem tuggade. Det är hemska minnen, minnen som jag helst vill glömma, spola förbi.
Nog med depp, och nog med tråkigheter. Jag är på väg tillbaka till livet i alla fall. Och det är något som jag skulle ogilla extremt om jag sa så för en månad sen. Men inte nu nej. För nu har jag finaste tjejerna i världen.
Jag tror att ingen kan säga att dem gillar att känns sig ensamma. Minst sagt en anorektiker (hatar det ordet)
I snart ett år har jag gått runt i detta eviga mörker, ingen som förstår en, dumma sköterskor som nickar irriterat och säger med kraslig röst att dem förstår precis hur jag känner. Nej! om man själv inte har varit sjuk då har jag INGEN anning hur det är. Men ungefär som ett krig med sig själv. Andra världskriget, fast större.
Ja, vem är jag?
Efter att jag börjat ta medicin mot deprisssion har lite av Hanna kommit tillbaka men det finns fortfarande mycket av mig som häxan håller fast vid.
Jag har oftast mycket energi och är ganska så påhittig. Kommer på knasiga idéer och pratar mycket, väldigt mycket. Men det tar tid för mig att komma igång att prata. För jag är också väldigt blyg med nya människor. Det har väl med mitt icke-självförtroende att göra. Jag blir osäker och tyst.
Jag är för kort för att vara nöjd med min längd. Mina ben är ganska långa fast jag tycker bara att man ska visa upp sina ben om dem är fina, och nej. Jag skulle inte påstå att mina var det. Min överkropp kommenterar jag helst inte, en dem på mig som jag gillar minst och kan inte komma på något positivt med den. Jag har en näsa som ser ut som en skidbacke och snälla kommentera den inte som "gullig". Det har jag hört för mycket av. Och det är också ett ord jag inte klarar av allmänt. Mina läppar är ganska så stora och jag har mycket tydliga mungipor. Jag har ingen som helst anning hur jag ska le med munnen så att det blir snyggt så jag brukar oftas sätta upp tungan på ena tanden (Ni kanske har märkt det?)
Jag har blont hår som brukade vara jättelångt men som jag av någon anledning (vilken kommer jag inte ihåg) klippte av med en kökssax i somras, till ungefär axlarna. Men nu har det blivit längre.
Jag har oftast vågit hår från flätor och avanserat satt upp kvällen innan.
Om jag skulle beskriva mig själv med ett ord skulle det nog bli empatisk. Jag har lätt för att känna med andra. Sätta mig in i en annans situation. Och så är jag en väldigt bra lyssnare. Lyssnar gärna till problem som någon vill babla ut.
Hoppas att ni fick någon typ av bild av mig. Men såklart kommer bilder upp.
Jag lovar och svär att bara vara positiv i bloggen. Slut med mörkret och hatet mot livet, mot mig själv. Det här är början på något nytt. Det är vi mot henne nu.
Jag har också en privat blogg som jag bloggar på. Dock inte om min sjukdom.
Svartvitluffare.blogg.se
- Hanna
För nästan ett år sen valde jag att tacka nej till livet en dag. Eller jag kan inte säga att det var en dag, det kom smygande. Hon kom smygande, Ana. En varelse, en livförstörare.
Jag kom in i en helt ny värld. En värld full av kaloritabeller, vågar, långa träningspass och kokböcker. Det var kul i början, jag hade en egen liten hemlighet som ingen fick veta om. Jag smög ofta ner till köket och vägde saker, ängnade all min lediga tid till att läsa bloggar, recept, kaloritabeller och så vidare. Jag älskade det!
Jag hade ett mål som jag fokuserade till hundra procent på. Men kraften i mig ville ha mer. Den var aldrig nöjd. Och jag som är som person väldigt målmedveten ville ju såklart klara det jag ville, eller hon ville.
Jag började få motstånd på vägen, min mamma, bror och mina kompisar. Jag log artigt, klappade dem på axeln och sa med mjuk snäll röst att allt var okej. Att jag mådde bra och dem behövde inte oroa sig, jag var bara lite vår trött ju. Eller ... ehm .. ja.
Och sagan slutade på SCÄ.
Tvåtusennio var ett svårt år, ett ruskigt svårt år. Därför är jag mån om att göra tvåtusentio till ett bättre, Ett år som jag kommer att minnas. För jag minns nästan ingenting av den tiden jag var som sjukast. Bara en svart bubbla iför dem månaderna. Men jag minns några små detaljer ibland, för flashbacks får jag ofta. Rotade fram högar av mattidningar, säkert femtio styckna och så satt jag i smyg och läste dem. Jag minns också att jag kunde stå och baka bullsatser till ett på natten och bjöd min familj morgonen efter och satt och stirrade på dem när dem tuggade. Det är hemska minnen, minnen som jag helst vill glömma, spola förbi.
Nog med depp, och nog med tråkigheter. Jag är på väg tillbaka till livet i alla fall. Och det är något som jag skulle ogilla extremt om jag sa så för en månad sen. Men inte nu nej. För nu har jag finaste tjejerna i världen.
Jag tror att ingen kan säga att dem gillar att känns sig ensamma. Minst sagt en anorektiker (hatar det ordet)
I snart ett år har jag gått runt i detta eviga mörker, ingen som förstår en, dumma sköterskor som nickar irriterat och säger med kraslig röst att dem förstår precis hur jag känner. Nej! om man själv inte har varit sjuk då har jag INGEN anning hur det är. Men ungefär som ett krig med sig själv. Andra världskriget, fast större.
Ja, vem är jag?
Efter att jag börjat ta medicin mot deprisssion har lite av Hanna kommit tillbaka men det finns fortfarande mycket av mig som häxan håller fast vid.
Jag har oftast mycket energi och är ganska så påhittig. Kommer på knasiga idéer och pratar mycket, väldigt mycket. Men det tar tid för mig att komma igång att prata. För jag är också väldigt blyg med nya människor. Det har väl med mitt icke-självförtroende att göra. Jag blir osäker och tyst.
Jag är för kort för att vara nöjd med min längd. Mina ben är ganska långa fast jag tycker bara att man ska visa upp sina ben om dem är fina, och nej. Jag skulle inte påstå att mina var det. Min överkropp kommenterar jag helst inte, en dem på mig som jag gillar minst och kan inte komma på något positivt med den. Jag har en näsa som ser ut som en skidbacke och snälla kommentera den inte som "gullig". Det har jag hört för mycket av. Och det är också ett ord jag inte klarar av allmänt. Mina läppar är ganska så stora och jag har mycket tydliga mungipor. Jag har ingen som helst anning hur jag ska le med munnen så att det blir snyggt så jag brukar oftas sätta upp tungan på ena tanden (Ni kanske har märkt det?)
Jag har blont hår som brukade vara jättelångt men som jag av någon anledning (vilken kommer jag inte ihåg) klippte av med en kökssax i somras, till ungefär axlarna. Men nu har det blivit längre.
Jag har oftast vågit hår från flätor och avanserat satt upp kvällen innan.
Om jag skulle beskriva mig själv med ett ord skulle det nog bli empatisk. Jag har lätt för att känna med andra. Sätta mig in i en annans situation. Och så är jag en väldigt bra lyssnare. Lyssnar gärna till problem som någon vill babla ut.
Hoppas att ni fick någon typ av bild av mig. Men såklart kommer bilder upp.
Jag lovar och svär att bara vara positiv i bloggen. Slut med mörkret och hatet mot livet, mot mig själv. Det här är början på något nytt. Det är vi mot henne nu.
Jag har också en privat blogg som jag bloggar på. Dock inte om min sjukdom.
Svartvitluffare.blogg.se
- Hanna
Kommentarer
Trackback
