Varför inte bara skjuta mig istället?
Där låg jag. Snökristallerna fall över min kropp, mitt ansikte, över hela mig.
Det var svårt att kolla upp mot himmlen eftersom kristallerna hypnoteserade mig. Mitt i den ljuva stunden blir allt till is.
Snö i ansiktet, under jackan och i skorna. En kille i min peralellklass har kommit och sparkat på mig. Snö över hela mig. Efter hela min kropp. Jag blir förvånad, jag trodde inte att man gjorde en sån sak. Herregud! jag känner inte ens människan.
Jag skriker en hård kommentar efter honom medans min kompis hjälper mig upp.
Efter det ville jag bara gå hem. Jag ville inte vara med på den kalla idrottsdagen när vi skulle åka till skavlöten.
Där skulle jag ändå bara få gå runt och inte anstränga mig så mycket.
Men en känsla inom mig höll mig kvar. Jag ville hämnas. Jag ville det så gärna. Det är egentligen inte likt mig men jag ville så gärna.
Han fick mig att känna mig som en dålig människa, som om jag var värd det. Just den känslan, värdelös. Jag kom fram till att jag var värd det. Det var så folk såg på mig.
Det blev ingen hämn idag. Kanske lika bra.
Snökastning
Stenkastning
Smutskastning
En hård vind
Varför inte bara skjuta mig istället?
_______________________________________________________________________________________________
Jag hade extremt bråttom sen när jag skulle in till stan. Jag hatar att vara stressad! Jag vill ha kontroll. Det är precis det mycket av den här sjukdommen handlar om, kontroll.
Men till slut tumlade jag in genom fel väg till cafét rival på söder. Där satt två söta tjejer som log välkomnande mot mig.
Allt ont flög ur mig och vi gick till kassan för att beställa.
Vi försökte fokusera på vad som vi var sugna på. Vi kom fram till att en kopp varm choklad skulle sitta perfekt.
En varmchoklad och en kolakaka, muuuums!
Det måste ni prova, absolut. Hur gott som helst.
Efter snabbfikat skyndade jag mig till SCÄ. Mötet gick ganska så bra, men jag gillar möterna med Kaisa ensam bättre. Jag blir alltid så irriterad på mina föräldrar.
Nu har jag fått nya krafter igen och känner mig på topp!
- Hanna
Det var svårt att kolla upp mot himmlen eftersom kristallerna hypnoteserade mig. Mitt i den ljuva stunden blir allt till is.
Snö i ansiktet, under jackan och i skorna. En kille i min peralellklass har kommit och sparkat på mig. Snö över hela mig. Efter hela min kropp. Jag blir förvånad, jag trodde inte att man gjorde en sån sak. Herregud! jag känner inte ens människan.
Jag skriker en hård kommentar efter honom medans min kompis hjälper mig upp.
Efter det ville jag bara gå hem. Jag ville inte vara med på den kalla idrottsdagen när vi skulle åka till skavlöten.
Där skulle jag ändå bara få gå runt och inte anstränga mig så mycket.
Men en känsla inom mig höll mig kvar. Jag ville hämnas. Jag ville det så gärna. Det är egentligen inte likt mig men jag ville så gärna.
Han fick mig att känna mig som en dålig människa, som om jag var värd det. Just den känslan, värdelös. Jag kom fram till att jag var värd det. Det var så folk såg på mig.
Det blev ingen hämn idag. Kanske lika bra.
Snökastning
Stenkastning
Smutskastning
En hård vind
Varför inte bara skjuta mig istället?
_______________________________________________________________________________________________
Jag hade extremt bråttom sen när jag skulle in till stan. Jag hatar att vara stressad! Jag vill ha kontroll. Det är precis det mycket av den här sjukdommen handlar om, kontroll.
Men till slut tumlade jag in genom fel väg till cafét rival på söder. Där satt två söta tjejer som log välkomnande mot mig.
Allt ont flög ur mig och vi gick till kassan för att beställa.
Vi försökte fokusera på vad som vi var sugna på. Vi kom fram till att en kopp varm choklad skulle sitta perfekt.
En varmchoklad och en kolakaka, muuuums!
Det måste ni prova, absolut. Hur gott som helst.
Efter snabbfikat skyndade jag mig till SCÄ. Mötet gick ganska så bra, men jag gillar möterna med Kaisa ensam bättre. Jag blir alltid så irriterad på mina föräldrar.
Nu har jag fått nya krafter igen och känner mig på topp!
- Hanna
Kommentarer
Trackback
