Med glimten i ögat.
Jag är en sådan där pinsam person. Sådan som får folk som inte känner mig ordentligt att rodna, säga "men herregud.." och skratta lite förläget.
Jag gör bort mig, all the time. I genomsnitt 2 gånger/dagen gör jag riktiga tabbar, dubbelt upp blir det under helgerna.
Sådana där "aoo, varför sa jag det?"-tabbar.
Jag är en så kallad klant.
Jag ramlar och snubblar över mig själv, skrattar högt och lite underligt, kan bli enormt dålig på foton, skriker alltid högst och fulast, svär i kyrkan, säger fel saker till fel personer eller i fel situation (det sistnämnda har avtagit en aning på sista tiden), jag fräser mot lärare som jag inte tycker behandlar mig rätt.
Jag blir ofta förklarad som helt enkelt "jäkligt odiskret".
Ibland vill jag bara passa in lite mer i någon kategori, någon som inte innehåller beskrivningar som "allmänt konstig".
Men, sedan kan jag faktiskt vända på det här. Jag kallas även "charmig", "söt", "rolig att vara med", "någon man alltid skrattar med", just pga många dem saker som jag ser som nackdelar hos mig själv.
Det är dem kommentarerna är det som får mig att acceptera mitt jäkliga odiskreta jag, eller min klantighet.
Det är så himla svårt att vända på sina nackdelar, det är som att en liten myra ska vända på ett stort mynt. Han behöver ta mycket sats, verkligen kämpa och inte släppa taget, för då kan han ju få myntet över sig.
Att se sina nackdelar från den ljusa sidan, med glimten i ögat är nog en av de underligaste saker man kan göra. Det känns ju så fel.
"Men det är ju inte en bra egenskap hos mig!"
Jo, du måste bara orka vända på myntet, så kommer du höra och se det som redan finns, det du redan är.
Att du faktiskt är allt mellan charmig, söt, rolig att vara med och någon folk skrattar med.
Om en myra kan göra det, så kan också du.
Ciao. Många pussar!
Jag är friii som en fågel...
Kommer ni ihåg när ni såg denna film senast? Erkänn att ni älskar nostalgikänslan ni får just nu?
Det var av en ren slump att jag hittade det här klippet, men när jag såg det på Youtube, så var jag bara tvungen att se på det!
Sommar; skitiga fötter mot gruset, gräs mellan fingrarna, glada människor vart man än vänder sig om, och så den kära "ko-skit"-sången som jag älskade när jag var liten.
"nu är det sommar, nu är det sol, nu är det koskit i hagen! tjolitalekolitalej, kom ska jag kasta koskit på dej, tjolitalekolitalej, så att du tappar andan!"
I sommar ska jag vara fri som en fågel. Flyga fritt bland molnen. Fri, fri, fri...!
Fri från Ana, fri från tårar. Jag ska springa ner till ängen och sjunga ""nu är det sommar, nu är det sol, nu är det koskit i hagen!..." med en picnickorg i handen som är fylld med egengjord saft, nybakade kakor och en härlig skål med färska jordgubbar.
Det låter ju helt jäkla underbart, eller hur?
Det som kallas livet.
"Ellinor är så himla duktig! Se, hon äter upp allt! Varför kan inte du vara lika duktig? Och åhhh, vilka underbara betyg! När jag var i din ålder så åkte jag mest moppe, herregud så du satsar! Ellinor är inte alls jobbig tonåring, hon är jätte duktig!"
Så har det låtit sedan jag var liten.
Lillasystern Ellinor. Hon som får det mesta som hon pekar på, för hon är ju bara lillasyster.
Hon var jätteduktig på att äta upp maten. Alla hennes kompisars mammor var så avundsjuk på hennes mamma och kommenterade när dem alla sa vid matbordet "hon äter så duktigt!"
Ellinor fick alltid väldigt bra resultat på sina prov, förhör, uppsatser, allt, allt. Sa läraren att bara en person hade fått full pott, då var det Ellinor alla snegla på.
Vuxna kommenterade hennes resultat och berättade att när de var unga brydde de sig inte om skolan, det var bara kompisar och mopparna som snurrade runt deras värld.
Hennes mamma hade en arbetskamrat vars dotter var riktigt jobbig i början av tonåren, och Ellinors mamma berättade nästan varje kväll det som arbetskamraten hade klagat på om sin dotter, sen avslutade alltid hennes mamma med "jag är så glad att Ellinor inte är så jobbig! Hon stannar hemma och umgås!".
Men okej, då vet vi vad omvärlden hade för syn på Ellinor, fine, sjukt intressant, men Ellinor då?
Hon hatade när hennes kompisars föräldrar kommenterade hur mycket hon åt, hon avskydde att dem jämförde henne med deras pinnsmala små barn. Hon satte armarna i kors och försökte skyla magen som kompisen inte hade, medan föräldrarna bredde på hur "duktig ätare" hon var.
Ellinor älskade faktiskt att få bra resultat, se avundsjuka blickar från de andra, kunna säga "men fem fel är ju helt okej" med ett leende till en kompis, medan att hon själv hade alla rätt. Visst, det låter extremt elakt, men hon visste att de andra gjorde samma sak. Det vet hon.
Men sedan kom vuxnas kommentarer, och då började hon inse. "Jag har ju inget liv. Till och med mina föräldrar struntade blankt i skolan när de var i min ålder. De levde det som kallas livet."
Tårar strömmade ofta ner för Ellinors kinder. Ingenting hände i det som kallas livet. Samma sak varje dag, vakna, gå upp, äta, skola, äta, plugga massor, äta igen, plugga igen, sova, vakna.. osv.
Det var en jäkla ond cirkel. De enda vänner hon hade gick i hennes miniskola. Det var allt. Hennes liv skulle kunna sammanfattas på en post it-lapp.
Andra levde livet, gjorde uppror, ville ut i livet. Men Ellinor nöjde sig med soffan framför tvn. Sitta under den där korkeken och lukta på blommorna. Eller nej, hon nöjde sig inte, men hon kände sig bekväm i det. Det var.. roligt.
Ni har ju hört historien om den sjuka Ellinor, hon som började ta antidepressiva, sprang hem bara för att få gråta ensam.
Men vet ni, Ellinor har faktiskt lärt sig något av denna skit.
Jag lever varje sekund. Jag har så mycket att göra, när ska jag hinna med att satsa mest, bäst och starkast i skolan?
Nu är det en självklarhet att träffa kompisarna på lördagen, även fast jag har prov på måndagen och borde plugga. Resultatet blir ändå ungefär detsamma.
Nu omringas jag av nya, gamla och kära vänner.
Så jag har lärt mig något av denna skit.
Jag har lärt mig att leva i nuet. Jag har lärt mig att inte hela tiden ifrågasätta med "tänk om...".
Jag lever det som kallas livet.
Visst, vissa dagar skriker Ana i ansiktet på mig, förklarar med extrema beskrivningar hur dålig, slarvig och tjock jag är, jag borde skämmas.
Men tänk på att Ana är ju där jag var. Hon vet ju inte vad det som kallas livet är. Så man måste lägga dövörat till och fokusera på nu, här, hos dem du älskar.
Gråt inga tårar över tiden som har varit eller fortfarande är, för tom en tjej med en post it-lapp liv kan få saker att börja rulla, man måste bara ta lite sats lite för att få bollen i rullning.
Okej, jag märkte nu att det blev en hel del text. Ursäkta mig.
Pussar.
Skarpö med alldeles för mycket snö.
Men tjena alla där ute!
Nä, inte mycket bloggande alls har det blivit för någon av oss Multqvistare (förutom flitige Hanna!)
MEN, nu ska ni få se lite bilder från i fredag-lördag på moi, Kajsa och Lisa på Lisas lantställe på Skarpö.
Efter att jag hade följt den lilla stigen som de hade gjort till huset så hoppade jag in i bastun där Kajsa och Lisa satt. Vi satt i fleecetröjor och njöt av värmen som strålade ifrån aggregatet.
Efter middagen (som vi gjorde själva föresten, extremt god!) så hackade vi frukt och gjorde latte och tea med mjölk och förflyttade oss till den mysiga friggeboden och såg "Chocolate", väldigt härlig film.
Sen var det bums ner i sängs och ta ... unika bilder, enjoy!
Sedan på lördagen blev det eftermiddagsfika med riktiga, härliga bullar med latte och tea med skummad mjölk!
Lev nu livet för dem som inte gör det ordentligt. Lev lite för mig är ni snälla, jag känner mig lite uschlig nu inför skolan.
Puss<3
EXTREMTMEGAHELTWOHO-GLAD
Hejsan alla underbara, dunderfina, älskade människor där ute!
Jag är så lycklig!
Jag tror jag ärligt kan flyga just nu, flyga upp bland molnen, igenom atmosfären, runt månen och vidare till mars.
Jag är så lycklig över att se hur många som finns och stödjer oss, finns här och säger underbara saker som får hela mig att le stort mot dataskärmen.
Jag är så lycklig över att musik finns, särskilt sådan som får mig tänka på fina människor.
Jag är så lycklig över att få kärleksfulla sms när jag inte tror på mig själv. Dem från honom värmer mig så mycket att jag måste öppna ett fönster.
Jag vill skrika massa vackra ord ut genom detta fönster, låta grannarna, fåglarna och de frusna blåbären höra mig och ta emot och omsluta orden.
Världen behöver flera vackra ord!
Jag älskar att använda ord som
underbar
fin
älskling
pussar
söt
lycka
gullig
snäll
charmig
kyss
vacker
kärlek
vänner
Vad fler för fina ord finns det? Skicka era älsklings-ord, jag vill veta!
Kram.
Men ja, vi tog en fika, no big deal.
Idag pallrade jag mig till Täby Centrum för att träffa Hanna och fika på Expresso House. Att fika gör mig inte darrig längre, knäsvag, vilja blunda. Nej, fika får mig att tänka "vad vill jag ha idag då?". Underbar känsla va? Den där normala känslan. Vi hade först tänkt ta en Chailatte, gamla hederliga, säkra kortet, man vet det exakta kaloriinnehållet.
Men sedan när jag stod och väntade på henne så börja jag tänka. Kanske ska man ta något annat...?
När Hanna kom så gick vi närmare glaset där alla bakelserna låg för att se alla godingar.
"Men vad är det här?"
"Den ser god ut, den tar vi!"
Så för oss blev det en hallonmousse-sak med små kakbitar i (eller vad det nu egentligen var, det enda jag vet är att min kompis alltid hade det hemma när man var liten) och små mashmallows. Den var uuunderbar!
Och vet ni?
Vi har ingen aning om vad den innehöll, rent kalorimässigt alltså.
Det enda vi vet att den smakade hallon och var extremt god. Rekommenderas!
Nästa gång ska vi prova den med choklad.
Efteråt kände jag mig glad och lättad över att ha träffat Hanna, fått höra om gårkvällen hemma hos Lisa, och att den perfekta killen verkligen finns. (Sågs senast på T-centralen, håll utkik flickor!)
Pussar på näsan.
En snörvlande paus i allt.
Min mamma under helgen:
"Ellinor, du är förkyld!"
"Neeej, det är jag absolut inte!" Säger jag och gör allt för att inte prata genom näsan.
Måndag.
"Mammaa, jag är förkyyyld...!"
Så idag har jag spenderat dagen först framför en viss "Coco före Chanel", sedan mest vid det överbelamrade skrivbordet framför en viss mattebok och kemibok.
Här är nallen jag fick från ni-vet-vem föresten.<3 Min kompis fick också en nalle av killen hon gillar. Prislappen satt fortfarande kvar "tjaa, den var dyr" sa hon, men jag bara garvade.
Jag rekommenderar denna film varmt, en fin kostymfilm där du kan få glimta många av de underbara klänningarna som vackra kvinnor svävade runt i. Audrey Tautou spelar rollen som Coco Chanel fint. Ana gjorde sig hörd ett antal gånger, när jag såg hennes slanka kropp, men dessa tankar sköt jag tillslut iväg och njöt av att se på filmen, fina bilder och vackra leenden.
12/2-14/2
Min helg var helt wonderbar!
En fredag som började så himla bra, hade en handling som krashade enormt, men räddades av hångel i fåtölj.
Lördagen, åhh, 13/2-2010, något att minnas!
Ni har ju läst om vårt fika, fått bilder på fikat. Jag vill bara tillägga, jag vill ju också skryta, att JAG ÅT EN MUFFINS!
Sådär, då har jag också fått det sagt.
Sedan var det krama hej då, och vidare, via matbordet, till Gribbylund, där alla var, eller skulle till. Jag hade på mig min nya blommiga kjol som jag kände mig fantastisk i och dansade till sommarlåtar och dunkande Miike Snow.
Groteska till fina bilder togs (flest var väl det förstnämnda).
Sedan satt jag i hans knä när klockan slog 00.00, "grattis" sa han och kysste mig. "Grattis på födelsedagen!" Utropade alla andra som kom in och sjöng, en kille sprang och hämtade ett ballerina kex med ett tänt värmeljus "en tårta!" Jag skrattade, blåste ut ljuset och tuggade på den chokladiga kakan. (Ljudeffekter som "mmmmh!" ska tilläggas här)
Någon timme senare satt vi där, han och jag ni vet, på en säng. Han höll om mig. "Vänta, gå ingenstans." Sa han och lämnade mig i det mörka rummet. Sedan kom han tillbaka med något prassligt i höger hand.
"Grattis på födelsedagen och alla hjärtans dag" sa han och gav mig något i sådant där genomskinligt, riktigt prassligt plast, knuten i toppen med rosa, krulligt presentsnöre.
Han fick hjälpa mig få upp det. I låg det en 15 dm hög, beige nalle med en vit tröja där det står "kram" i röda stora bokstäver över magen.
Jag "ååååh, så söt" och kysste honom.
Söndag. Alla hjärtans dag. Hade knappt sovit en blund. Vet inte varför.
Mamma och pappa kom in med presenter och ylade "jaaa må hon levaaa". Fina presenter fick jag.
Men nallen tar priset, den var ju från någon riktigt speciell.
Men jag ville inte vara hemma på min födelsedag, vill ututut!
Så jag rymde hem till en kompis, en annan kom sedan. Vi sjöng till Håkan Hellström, pratade om att "Kenza on the cover" av någon underlig anledning låter som "Kenza the padda", osv.
Gästerna kom 14.50 hem till oss.
Jag kom hem vid 15.30. De sjöng för mig när jag stod i hallen. Jag låtsades tycka det var pinsamt, men egentligen skämdes jag inte alls. Jag lever mitt liv, vad mer kan ni begära?
Sedan blev det super-bulle med saft, sedan en gooood liten tårtbit!
På kvällen, efter kvällis, tog jag en hjärtformad chokladbit.
En extrem sammanfattning av min helg. Men vet ni, den var fantastisk, och jag kommer aldrig glömma den<3
Helg!
Hej alla vackra, hoppas ni har haft en fin dag och får en underbar kväll!
Jag skickar denna hälsning nu, för jag tror inte jag själv kommer blogga så mycket denna helg, så himla mycket, kommer ha fullt upp!
Skriver på måndag om ett rött hus som jag ska besöka idag, en fika på stan med Multqvistfamiljen som kommer ske på lördag, fest i Gribbylund på kvällen, och en födelsedag på alla hjärtans dag!
Ha det gött, lev på dina drömmar om verkligheten inte överstämmer med fantasierna!
Pussar<3
Imorgon, snart, för imorgon...
Mina vackra, underbara läsare! Är det inte en fantastisk dag för att vara lycklig?
Nu tänker väl ni, jaha, har hon fått en överdos av anitdepresvia nu? Slagit sig i huvudet? Blivit bortrövad av små rymdmonster och ersatts av någon lycklig liten hycklare?
Nej, allt är precis som det ska, och det kanske därför allt är så himla bra?
Jag vet inte, jag fick bara en liten glädjekick, jag får sådana ibland. Kanske för att jag slog undan allt lyckligt förra våren, så nu kommer den i doser denna vår istället. Trevligt är det i alla fall.
Det som fick denna dos kicka igång var att jag insåg en sak. En viktig liten sak. En detalj.
Imorgon, snart, imorgon är det fredag! Är det inte underbart?
Lika underbart för mig varje gång!
Åh, tänk att få komma hem efter en lång dag i skolan, kasta av sig vinterkängorna och sätta sig och mysa med lite musik i bakgrunden.
Mamma och pappa kommer hem, serverar en lite-finare-för-det-är-ju-fredag-middag, man sitter där lite till, bara för att vara lite social med dem.
Sedan blir det bråttom, måste bättre på sminket, vill ju inte se ut som en panda heller, plattången hinner bara bli halvvarm, hinner inte vänta. Lite hårspray borde göra susen.
Sedan är det på med fina strumbyxor, nya tröjan, springa ner, för att sedan komma på att mobilen ligger fortfarande slängd på sängen. När jag har kommit upp igen har jag två oöppnade meddelanden. Ett från honom, ett från henne, "vart är du?!"
Precis då jag ska ropa hej då till föräldrarna, de skriker efter mig "KVÄLLSMELLIS!". Jag slänger i mig en smoothie, pussar dem hej då och springer i mina höga klackar i snödrivorna.
Precis innan jag hinner svänga runt hörnet till mötesplatsen så saktar jag ner, fixar till håret. De flesta står redan där, klagar lite på att jag är "tjugo minuter sen!", men sedan skrattar alla och vi börjar gå mot nya äventyr.
Så brukar mina fredagar oftast se ut, hur brukar dina se ut?
Håltimmar tillför ju också lite till en viss lycka såhär på en torsdag.
Puss<3
Snösnösnösnösnösnö...
Ja, jag vet att jag borde uppskatta denna vargavinter som råder där ute "så här har det inte sett ut sen jag var ung!" säger mina föräldrar och skrockar.
Men någon gräns måste det väl finnas? Där väderguden säger "stopp, nu räcker det! Jag dränker ju de stackars svenskarna ju!"
Jag tycker det är mysigt med snö vid jul. Ni vet väl själva hur man drömmer om att få ha en vit jul, att få vakna på julaftonsmorgon och se stora tussar falla ner för himlen.
MEN, nu är julen över, jag uppskattade dessa tussar då och tackar gott för dem, men snälla.
Tänk att slippa strumpbyxor under jeansen, extratröja, sockor, en halsduk som är virad ett extra varv runt halsen, vantar, mössa, osv.. osv..
Nu vill jag ha värme, sol och blå himmel! Bort med mörker och slask, fram med vårblommorna!
Väntar med spänning till mars, då snön sakta börja försvinna, och när man ser april glimta inte så överdrivet långt borta.
Hälsningar från flickan under filten!<3
Jag vill ju så gärna.
Dumma, dumma värld.
Att den ska vara så osamarbetsvillig ibland, det är ju helt otroligt. Dagen man ska ha nationella och borde pumpa i energi för att orka dessa 80 minuterna, koncentrerat skrivande.
Att ens lärare ska då vara sjuk, just den dagen man faktiskt äter i skolan, då passar idioten på.
Denna generande situation, då man som vanligt sätter sig vid ett bord med sina kompisar, med väskan med mat hemifrån, redo för att mentorn ska komma och hälla upp och se till att allt kommer med.
En kille som sitter mitt emot mig frågar och nickade menande på min tomma matplats "ska du inte äta?".
"Jag.. jag vet inte." Svarade jag bara och tittar över axeln, men denna männska dyker inte upp.
Minuterna går, folk börjar resa sig för att gå, tillslut går jag och min ena kompis.
Inne i klassrummet så sitter alla på bord och stolar och pratar, men jag har tankarna någon helt annanstans, i en helt annan värld.
I en värld där jag slits i två. Ana står och hoppar av glädje, medan Multqvist står med sådana där sorgsna ögon på mig, och jag ser friheten långsamt springer sin väg.
Nej, inte min frihet, i helvete heller.
Jag går ut ur klassrummet och håller först osäkert i telefonen, stirrar stint på skärmen, sedan har jag bestämt mig. Jag knappar in bokstaven M på telefonboken. Mamma kommer upp först och jag trycker på "ring". Efter tre signaler svarar hon och jag säger kort "hon var sjuk idag". Mamma säger att hon kommer direkt och hämtar mig så att jag ska äta, men jag invänder "jag har nationella prov om 20 minuter, jag kan ju inte missa nationella proven". Tillslut kommer vi fram till att hon ska komma direkt efter att provet har slutat.
Mina klasskompisar har dukat fram framför sig med bullar, festisar, godis, läsk och annat gott. Jag pillar tyst med min penna, sätter mig vid en killkompis som kramar om mig. Jag värmer mina kalla fingrar mot hans nacke. Han håller en stödjande hand runt mig hela tiden, det känns tryggt.
Efter provet, hemma igen, så säger mamma att jag verkligen var stark idag. "Du ringde och berättade som det var, det var verkligen starkt av dig gumman."
Jag ler snett tillbaka.
Det är svårt, så jäkla svårt. Jag vill ju så gärna. Tänk, frihet. Vilken himla fin känsla. Göra som man vill, och göra det bästa för sig själv, låter ju helt otroligt, finns något sådant?
Jag dras mellan två olika sidor. Båda suktar på olika sätt, och ibland suktar den ena mer än den andra, särskilt när man har chansen att verkligen välja den sidan.
Detta var en motgång idag. Jobbigt. Men vet ni? Snart fyller jag år. Sexton bast. Sexton vintrar. På söndag blir det. På alla hjärtans dag. När vi var små fick jag altid ett extra hallonhjärta på alla hjärtans dag för att jag fyllde år.
Då ska jag sitta och äta mina bullar och skratta åt Ana mitt i ansiktet på henne. Ska dricka hemmagjord vinbärssaft också. Det kommer sitta fintfint det.
Sov gott.<3
Mumsiga bulllar.
I eftermiddags bakade jag och min mamma super-bullarna. Man bakad lite, jäste massor, bakade lite till, jäste i hundra år till. Mycket väntan.
Men det var så värt väntan! Här är resultatet:
Jag åt en med ett glas mjölk till kvällis, JÄTTEGOTT!
Det var så längesedan jag åt bullar, och åhh, så gott det var, mycket efterlängtat!
Möms!
Söndag, dagen efter lördag.
Massa med känslor, de gör ont. Jag vill bara komma någon nära. Vill bara att någon ska säga "allt kommer gå bra, du förstörde inget".
Vill gömma mig under täcket, skrika mot min kudde, få ett samtal där någon säger "allt är bra".
Vill hålla någons hand, vill komma närmare, vill skratta så att jag kiknar, säga något klokt till behövande, känna mig behövd.
Jag vill inte sakna, vill inte ha denna känsla i hela kroppen. Den vibbrerar, slår mig i ansiktet. Varje hjärtslag känns, gör ont ända ner till tåspetsarna.
Jag hatar söndagar tänker jag, tittar ut genom fönstret som är omgivet av ett vitt puder och sätter på sommarlåtar, längtar till ljuset.
Skulle göra allt för en kram just nu
Längtar!
Tre rätters middag
Nu ska ni får höra på en lyckad utmaning!
Idag kom ju min moster och hennes.. Roffe (vad de nu har för sorts titel på deras förhållande) på middag.
Jag hjälpte mamma med att fixa i ordning och hon bad mig hämta tallrikar till förrätten, jag tänkte högt om jag skulle ta förrätten som kvällis (vända på det) eller ta efterrätten som kvällis.
Mamma sa då "du ska äta allt".
"Ursäkta?" Frågade jag, trodde jag hade hört fel.
"Förrätten är för lite för ett helt mellis, samma med efterätten. Om du tar förrätt och en bit av efterrätten så blir det som ett mellis."
Ojoj, tänkte jag. Efter många om och men så gick jag med på det, det blev ju i slutändan samma kaloriinnehåll (om man ska vara sådan).
Lite italienskinspirerad förrätt med bland annat parmaskinka, efterrätten var citronpaj, "en nyttig version" från en sådan där "nyttig-alternativ-kokbok" som vi har i bokhyllan.
Även fast jag fick lite bråttom vid efterrätten eftersom jag skulle träffa några kompisar, så kan jag säga att den var underbar! Inte alls jobbigt söt eller fettig, utan syrlig och vårig, mums!
Det som jag först, till min lilla förfäran, trodde var maränger, var egentligen bara ägg. Det är det här "fluffet" på bilden.
Ha det gött, hälsningar från den kvällspigga!
Jag idag.
Hej alla, hoppas alla kommer ha en toppenbra lördag!
'
Idag kommer min moster och hennes sambo (eventuellt också fästman, är inte så insatt, hehe) på middag. Ska se vad som serveras till efterrätt och kommer då kanske ta det som kvällis. Men om det tar vi ikväll.
'Detta är dagens! Älsklingströjan med ett linne med ett par strumpbyxor jag inte har sett på flera månader.
Närbild på de söta strumbyxorna med små hjärtan på.
Sitt nu inte hemma hela kvällen, ut med er, träffa på en gammal vän eller en ny kärlek!
Ellinor är faktiskt sjuk.
Igår var jag och min klass i Romme Alpin och åkte skidor. Jag är egentligen ingen åka-skidor-människa, men det var faktiskt väldigt roligt, jag och tre kompisar satt i caféet i två timmar, sen åkte vi kanske sammanlagt i fyra.
Jaja, i alla fall. Nu kan man ju undra, hur gick det med maten? Hur gjorde vi med den?
Min lärare satt framför mig i bussen och sa till när det var mellis, tjuvkikade lite då och då under ätandet. Under lunchen satt hon med mig med hökögon.
Jag tänker inte gå in på detalj, för det vill jag inte och det tror jag inte min familj Multqvist vill att jag ska heller.
Jag tänker säga att det mesta gick bra, faktiskt riktigt bra. Min kompis hade med sig en blåbärsmuffin som jag smakade en bit av, jag sa att den var "jättegod, verkligen", och talade sanning, den var väldigt god. Men allt gick inte bra.
På kvällen, precis när jag skulle säga hej då till folket på facebook, så kom pappa inrusande. Han hade starkare röst än vad hans samtalston brukar vara, och viftade med föremålen i hans händer.
"DU FÅR ALDRIG, ALDRIG FÖLJA MED PÅ EN UTFLYKT IGEN!"
Jag satt tyst, öppnade munnen för att protestera, men stängde den igen.
Mamma lade sig sen bredvid mig i sängen och ville prata. Det ville inte jag.
"Jag får mer utskällning när jag har gjort fel än uppmuntrande när jag har gjort något bra," sa jag. Mamma höll såklart inte med.
Jag försöker ju vara en duktig Multqvist, men ibland tar något annat över mig. En demon. Det är inte jag som gör fel, det är hon.
Jag berättar det här för er, för att ni inte ska tro att jag vill gömma mig för er. Det vill jag inte.
Jag vill att ni ska få ta del av en del av min vardag, som en av era önskningar i kommentarerna var, för att ni ska få veta att jag inte försöker låtsas som ingenting.
För det här är allt allting.
Detta är min vardag.
Kärlek till alla!
Fina du.
"Tänk, att få ligga sådär näranäranära dig, pilla med ditt guldhalsband, höra dina andetag, känna dina mjuka, lätta fingrar mot mitt käkben, vidare till kinden. Om du är modig så rör du mycket lätt vid mina nyckelben, men har en säker hand på min mage, precis nedanför brösten.
Jag vill att du ska viska något fint i mitt öra, eller något som får mig att fnittra och kyssa dig för att du är så charmig. Jag vill att du sedan ska säga tyst ”kom”, ta min hand och leda mig till ditt rum. Det är lite stökigt, men inget jag egentligen lägger märke till, för det enda jag har blicken på är du. Jag vill att du sedan lägger dina händer på min midja, och drar mig lätt till dig. Jag vill att du ska kyssa mig hårt och fint, jag kommer ställa mig på tå för att nå dina läppar. Din tunga smyger sakta mellan mina läppar, min gör detsamma. Du ska krama mig hårdare, och jag kommer sätta min händer runt din nacke, leka lite lätt med ditt hår, som jag alltid gör.
Det behöver inte hända speciellt mycket mer. Jag är mer än nöjd, bara jag får vara med dig, fina du."
Denna vecka har varit omtumlande för mig. Ana har skrikit i mitt öra, lyckats övertala mig allt för många gånger än vad jag egentligen klarar av.
Jag har skrattat med vänner, fräst åt mina föräldrar, anklagat mina lår för allt, blivit besviken för att sedan velat gråta, velat ha någon att krama för att sedan märka att huset är tomt, kommit närmare betydande vänner, haft långpromenader med nya vänner, tagit utmaningar, fotat fula till fina bilder osv, osv...
Men just nu vill jag bara ha en kram från dig, fina du, en bekräftelse för att du fortfarande är du, och att jag bara överdriver allt i världen.
Fika såhär på lill-lördagen
Nu har fåglarna Hanna och Ellinor gjort det igen! Fika på Expresso House vilket innebar varsin Chailatte (eller två för klantiga Hanna som tappade sin och fick köpa en ny (brorsan betalar!))
Här sitter vi i ett par underligt formade fotöljer som man inte riktigt vet hur man ska sitta i dem.
Under denna fika hann vi upptäcka; unika ljudeffekter, hur en perfekt kille ska vara, hur kåt Hanna egentligen är i Robert Pattinson(who can blame her?), att alla man känner verkar samlas i Täby Centrum och framför allt, hur gott Chailatte verkligen är.
Enjoy!
Pga den extrema segheten när man ska ladda upp flera bilder i ett inlägg, så kommer de i omgångar!
Ett litet missförstånd?
Hej alla ni.
Jag fick två små kommentarer som jag såg nu, där ni säger att "lycka och perfektion är inte samma sak", "det kan finnas lycka utan perfektion".
Jag vet inte om detta är kritik, ett "nej, så är det inte alls", eller om det är ett "håller med", för de kommentarerna är precis det jag försökte säga, eller är det jag som har missförstått? Det jag i alla fall ville ha ut av detta inlägg var en sorts perfektion i livet.
Många i världen, med eller utan anorexia, med eller utan pengar i fickan eller ett stort eller ett litet rum, strävar efter att ha det där idealet av hur ett bra liv borde vara. Det går efter en ritad mall av personer med vild fantasi. Det går inte att ha allt. Jag vill att ni ska förstå det, att lycka är att vara nöjd. Nöjd över det som finns och kännas sig tillfreds, uppskattar det som finns, och att man har alla pengar i världen gör ingen skillnad i detta.
Många som har någon sorts ätstörning har en underliggande anledning till det, någon sorts olycka i livet. Allt efter tiden går, man stävar mer och mer åt ett nästan obefintligt ideal som man ser i tidngarna, så strävar också mer och mer åt ett nästan obefintligt ideal i livet, denna mall av fantasifulla människor.
Jag ville bara udnerstryka betydelsen av att älska det och dem man har, för då man faktiskt känna, om bara en liten bit, av någon sorts lycka.
Om det nu råkade vara ett litet missförstånd, ville jag bara få det sagt, få det ur mig.
Ha en bra kväll nu. Pussar.
