Hej igen!
Efter att vi virrtjejor har funderat över vad våra inloggningsuppgifter var till denna blogg, så kände jag att en uppdatering behövdes. Anledningen till vårt avslut på bloggande tror jag mest berodde på att alla höll på att bli så himla bra, att man verkligen ville lägga det gamla bakom sig för att klara av att blicka framåt.
Hej igen.
Jag, Ellinor, friskförklarades under augusti/början av september, i perfekt timing till gymnasiet, vilket verkligen var ett tillfälle för mig att ta sats och som sagt: blicka framåt.
Jag går på samhälle estet med inriktning teater. Vi ettor har precis medverkat i tvåornas uppsättning av Peter Pan där vi spelade tre scener som indianer, sjöjungfrur och älvor.
Här är jag och min kära vän Astrid som indianer, härligthärligt (alltså jag är till höger föresten)
Hur är mitt liv nu?
Jag ska inte ljuga, eftersom jag är en hemsk lögnare till och med i text. Vissa dagar är gråa och trista och jag känner att håret ligger fel, fötterna är i size Big Foot och sminket lägger sig fel. Andra dagar är perfekta, då jag går på gatan och har så gott självförtroende att jag med all säkerhet tror att alla människor tittar på mig när de går förbi och tänker "daaaaaamn!" (klicka för total förstådd inlevelse)
Skillnaden är att de gråa dagarna är så få, och så oerhört obetydelsefulla i jämförelse med dem perfekta. Inte blir jag "påverkad"för det, snarare går jag och lägger mig och tänker "Imorgon tar jag en extra stor kopp kaffe i min blomkopp och glömmer det här!" (blomkoppen fick jag föresten av Hanna i 17-års present, används flitigt!). Dagen efter skiner solen och mamma har köpt extra gott bröd till frukost. Kläderna sitter som en smäck, jag behöver inget smink för att känna mig vacker, håret bara är svallande av sig själv och det sista jag ser innan jag går ut genom ytterdörren är mitt eget leende mot mig själv i hallspegeln. "Vem hinner ens lägga en tanke på kaloriinnehåll då?" Känner jag. Jag har glömt hur det är att vakna varje morgon i rädsla inför dem kommande timmarna. Det är överraskande hur något har ändrats på bara något mer än ett år. Det är överraskande att jag, lilla Ellinor som var så envis i att ha dåligt självförtroende, nu står på helt egna ben.
Har nu en egen blogg: http://ellinorkraft.webblogg.se/ CHECK IT OUT, yeah.
Samtidigt hör jag både flickor och pojkar som har diagnoserats, som sliter i sitt skin i desperat ångest, som ser på andra med avundsjuka ögon. Såna som aldrig ser sig själv i ögonen och förstår att det här är jag.
Det är då, när man kan möta sig själv och älska sig själv, som allt det där bra kommer, som kärlekkärlekkärlek. Jag har varit så kär att jag har gråtit av lyckar över så många killar under detta år, och fler ska det bli.
Älska dig själv, så kommer kärlek komma till dig.
Som Marilyn Monroe sa flera gånger så bra:
"The body is meant to be seen, not all covered up."
"När en kvinna vill visa sig från sin bästa sida ska hon inte sitta på den."
"I'm very definitely a woman and I enjoy it."
Hur har ni det?
♥
Först och främst:
Ben & Jerry's i Gamla stan är ett måste i detta sommarväder! De har hemmagjorda våffelstrutar som yummy, yummy, glassmaker i alla sorters färger. (Om man vill börja smått finns glassorter med fruktsmak och mindre av vissa ingredienser). Man måste börja någonstans, och då tycker jag man ska börja där. Med stora eller små kliv, TRY IT OUT!
~
Sist, men viktigast:
Jag älskar er flickorna Kajsa, Lisa, Hanna, Sofia & Julia, så att ni kommer ihåg det, vare sig ni är uppe i det blå eller nere på botten, så älskar jag er.
Om att vilja.
Jag tycker att alla fina människor som kommenterar på vår blogg och skriver att vi gör er starkare är så himla starka själva. Att ni ger en liten vink till livet att ni är på väg, det är så himla underbart, och tanken på att vi på något sätt har hjälpt som bara en liten bit på den långa vägen, så blir hela jag rörd och rosig om kinderna.
Men ibland kan det vara så himla svårt att vilja.
Man kan känna att ingen förstår en, "jag ska ju faktiskt bara", eller "men jag klarar mig fint nu".
Men tänk hur himla fint det kan bli när man inte är bunden till ens föräldrar hela tiden?
Tänk hur underbart det kan bli när man inte reser ragg varje gång det sätts en tallrik framför en?
Tänk hur jäkla bra det måste kännas att man har klarat något riktigt stort, man har klarat att övervinna något som har tänkt att ta livet av dig.
Men hur ska man få den viljan? Hur får vi viljan? Ni sitter nog där och undrar, "hur kan de vilja?"
Det finns flera sätt att komma dit vi kom, men vår väg var lite guppig och krokig men ganska underbar, för vi hade hela tiden varandra.
Tankesättet blev hela tiden "klarar hon det, så klarar jag det", "jag ska ha gjort bästa framsteget till nästa gång vi ses, jag vill göra dem stolta", "jag gör det för deras skull".
Så om du känner en annan som också är sjuk och är på väg till livet, så prata, smsa, ring, träffas. För det finns ingen annan som kan förstå dig så bra när det gäller maten och träningen som en som har befunnit sig eller befinner sig i samma situation.
En för alla, alla för en.
Shopping is good for me!
Okej, ibland blir det kanske lite för ofta och kanske för lite för mycket pengar. Med det är ju så underbart, och man lever ju bara en gång! (Ett argument jag kanske också använder lite för ofta, men det är ju så jäkla sant)
Denna hängde och bara ropade "kom och ta mig Ellinor!" i H&M.
Och denna hittade jag i affären Manhattan, som ligger precis vid Pub på drottninggatan. Rekommenderas till den som gillar fina klänningar för ett bra pris! Jag ska bära den på vår "lite finare" avslutningslunch med klassen och jag tyckte den här skulle passa ganska fint.
Och denna fanns på Salt. Jag skulle med glädje leva i den i förevigt.
Avslutningsklänningen jag ska bära nu när jag går ut nian. Känns bra. Finns på VeroModa och är bara vacker, för den som ville se mer av den.
Ciao bella!
Min fina lilla 60-taling...
Åh, äntligen är den klar! Klänningen jag har sytt, bråkat och sprättat upp på är nu klar att bäras i sommarsol (om den någon gång vill visa sig igen).
~
Nu sitter jag och lyssnar lite på denna Elvis-låt under täcke och filt.
Hoppas alla njuter av livet. Jag vill bara ge en liten vink om att vi alla finns här för er, så om det är någonting, så säg gärna till!
Vill ni ha kontakt med mig privat får ni gärna lägga till mig på Facebook (Ellinor Kraft), skicka bara ett meddelande så jag vet vem ni är.
PUSS
Please remember how I feel about you.
Bänkar är bra att ha.
Tyvärr har jag tappat bort källorna till de nedersta bilderna.
Hoppas alla har haft en underbar helg och fortsatt fantastisk april♥
Lite mer NORMALT.
Idag har jag ätit massor med gott. Lite läsk utanför schemat sådär, och sen på kvällen smakade man lite pommes frites här, några lökringar där (fast det var inte så himlans gott tycker jag personligen då) några tuggor från en chokladmuffin där, och en klick glass på det då.
Det kändes normalt, så därför känns det helt underbart.
Jag skäms inte för att berätta det här, för detta är vad som står under kategorin "NORMALT", med blinkande, glittriga, färgglada bokstäver, och det måste ni veta, nununu. Det är normalt. Fint. Så underbart. Att inte bry sig. Så fullt så fungerande.
Det känns bra. Ellinor beter sig som en normal tonåring, som skrattar så att hon viker sig dubbelt, ler lite extra mot den söta pojken där borta, smaka lite på den goda vanlijglassen, och den fluffiga muffinen.
God natt på er, sötnosar.
I wish you'd never forget the look on my face when we first met...
En av de sötaste videos jag har sett, take a look!
Basically, I wish that you loved me...
Ellinor då & nu.
Här kommer det, Ellinors lilla liv i bilder:
Ellinor 1 år. Hade alltid med sig sin lilla blåa väska (som senare skulle bli en pärlväska) på resor.
Extremt omtyckt lillasyster, kan jag nog påstå. Min ena bror Andreas på andra bilden.
Lilla jag år -97, alltså 3 år, vid sjön som vi bor vid som jag och pappa alltid gick till och lekte. På vårarna var det alltid sumpmark i skogen vid sjön. Där brukade jag leka att jag var strandsatt på de små plättarna(eller öar, som jag kallade dem) som var över vatten.
4-åring. Jag har alltid haft en förkärlek till fruktsallad...
... Coca Cola(nam, nam)...
...och söta pojkar♥ My first crush. Kommer ihåg att det var på varma Kreta. En av våra djupa diskussioner var om det finns "lejon i gaddejobben".
År -99, 5 år. Wasn't I a doll?
6-årig Ellinor med storebror nummer två, Johan. Han är sjukt charmig, haha♥
Kommer ihåg när jag såg Johan hoppa hur pappas bil efter att ha varit i Italien och pluggat massor.
Usch vad jag tyckte det där skägget var fult, tur att det bara var en engångsgrej.
År 2002, 8 år med min lilla pappa♥
2003, och min blonda hårfärg är officiellt imperfekt. Typiskt.
Det är väl också här mina tankar på hur jag ser ut dyker upp. Jag kommer ihåg att min gamla mellanstadielärare sa "det är så synd att flickor som är lite äldre än er tänker så himla mycket på sin figur"
"Vad är figur för något?" Frågade någon.
"Sin kropp, hur man ser ut i kroppen." Förklarade hon.
Jag såg på min egen kropp i spegeln, och såg med besvikelse att min figur inte alls ser likadan ut som de andra flickorna i klassen.
Jag levde med den här besvikelsen så länge.
Hösten år 2008 så ville jag bli av med denna besvikelse. Så jävla dumt. Gud vad jag ångrar mig.
Snälla, bli av med besvikelsen genom att vara nöjd över vad det du ser i den spegelbild.
För att bli kompanjon med Ana gör en bara mer besviken, believe me.
Men nu är jag ju på väg mot livet igen! Alla har bumps in the road någon gång i livet. Mitt liv valde att ha det tidigt. Bra, då kan jag börja leva på riktigt och lyckligt nu och för evigt♥
Jordgubbar från sommar på en dimmig vårdag.
Min lilla pappa fyller år idag, han är ganska gammal, ganska jättegammal faktiskt. Han har fått massor av rynkor, speciellt på halsen, och runt ögonen.
Han hör ganska dåligt också, även fast han har öron som skulle lätt vara i samma liga som Dumbo's. Hihi.
Men han är världens snällaste. Även fast han ibland säger lite fel saker vid fel tillfällen som kan göra mig lite ledsen i ögat, men han menar aldrig något illa. Och det är det som betyder. Att han alltid menar väl.
Förra veckan började vi med genitik på biologin, då skulle man skriva upp egenskaper man har, både från arv och miljö, sedan vem man kan ha fått det ifrån. Jag hade nästan allt från min lilla pappa.
Så vi är mycket lika, på många sätt, tänker ganska lika, men ändå väldigt olika.
Hur det än är, så älskar jag dig, min lilla pappa.
~
Vi fick gäster idag, och då bjöds det på tårta. Chokladbotten, blåbär, banan, grädde och jordgubbar som blev plockade i somras, och sedan infrysta till denna dimmiga vårdag i mars.
Jag tog en stor bit, och satt där och njöt. Min pappa höjde sin kaffekopp med en nickning och leende, jag höjde min kopp tea och nickade med, sedan tog vi en klunk.
~
På torsdag är det 1:a april, 1:a riktiga-vårdagen. Då ska jag ha min svarta klackskor som har en stor rosett vid tårna. Dem är riktigt fina. Även fast det regnar ska jag bära dem. Bara för att det är 1:a riktiga-vårdagen.
~
Embrasse-moi, chéri (franska är ett så förfärligt fint språk)
Förlåt, förlåt, men våren därute lockar så...
Vi alla har varit riktigt dåliga på att uppdatera, usch skäms på oss!
~
Jag vill dela med mig med en sak, en liten "vet ni vad?", eller hur man kan kalla det.
Idag tog jag mig en Chailatte, alltså mellis, helt unbelieveble, freaking själv. Gud vad härligt det var!
Gå runt i stan med musiken ploppade in i öronen, bärande på små påsar med små accessoarer från stora och små butiker, och en varm Chailatte i en mugg där det stod "Expresso House" på.
~
Även fast det var iskallt ute, så hade jag på mig min blåa/gråa jacka som man knyter lite fint vid midjan och strumpbyxor med knästrumpor på. Håret var uppsatt med en stor, röd rosett bredvid. Jag kände mig ganska fin.
Jag välkomnade våren lite sådär underbart, även fast den inte ville bli väkomnad, men det gjorde inget.
~
Jag var så lycklig där jag gick, stolt sippande på den rykande varma Chailatten (och senare teat, måste ju hålla den underbara värmen). En riktigt söt kille något-år-äldre-än-mig såg på mig några sekunder för länge, såg mig rakt i ögonen, som log lite. Det tyckte jag om. Alla såg så vänliga ut idag, och var så trevliga och kära.
I alla fall genom mina blåa ögon. För dem var glada.
Ler man själv så känns det som hela världen ler med en, eller hur?
Ibland drömmer jag att jag kunde flyga.
Vår.
Jag tänker planera min vår. För min förra vår vill jag ska ersättas, helt och hållet. Jag trodde, ända tills igår, att min vår redan var planerad, jättefint planerad. Men antagligen har livet en annan plan för mig.
Låt oss börja.
~
Det kommer snart bli påsk. Då ska jag åka den lilla plätt som Gud glömde och fira påsk med min släkt. Man måste verkligen åka färja för att komma dit, så att rymma är mer eller mindre omöjligt, eftersom man skulle bli påkommen långt innan man ens har hunnit kolla färjtiderna.
Sedan kommer jag vara hemma hela påsklovet. Då ska jag busa massor, göra saker jag aldrig gjort förut, eller bara ha väldans kul.
Veckan efter det kommer Julias fest. Då ska jag ha fantastiskt med människor jag älskar, och människor som jag än så länge kallar främling. Jag ska ha köpt en riktigt fin present till Julia också, den ska vara inslagen i ett glänsande papper och en stor rosett ska vara knuten runt det.
Jag ska träffa pojkar som jag inte tänker bli kär i, utan bara ha, och dem ska ha mig, vi ska ha varandra. Men aldrig bli kära.
I slutet av maj ska jag och min kompis shoppa sommar. Vi ska köpa klänningar och klackskor. Denna dag ska en vara extra varm dag, och pojkarna som har satsat på beach 2010 ska gå utan tjocktröjor, med bara t-shirts från H&M och i slitna jeans. Vi ska ta våran traditionella yoghurtglass i Gallerian i början av dagen, båda tar med ananassmak och något färgglatt strössel på. Senare på dagen ska vi ta en strutglass i Kungsträdgården och sätta oss på stentrappan som alla andra. En pojke ska sätta sig bredvid mig, ge mig lite blickar, jag kommer då le lite generat. Sedan när han går ska en lapp där han ha suttit ligga där hans mobilnummer ska stå nerskrivet, under ska det stå med slarviga bokstäver "du är fin".
Inte mycket senare kommer det bli sommar. Då ska jag gå på massor av sommarfester, så det så, jag ska bada i en och annan pool och ta nattbad med en kär vän.
Sen kommer jag åka till landet och träffa" han som jag inte har träffat sen förra sommaren". Jag får äntligen reda på hans efternamn och skriver direkt in det i mobilen när han vänder sig om, för att inte glömma det. Vi ska bli jättebra kompisar, bara kompisar, och snacka skit på trampolinen hela natten. Han får gärna spela gitarr medans, för det tycker jag är så himlans fint.
Min andra kompis och jag kommer sitta på en brygga som ligger var-som-helst. Kan vara vid sjön som bara ligger någon kilometer ifrån våra hus, eller i stan. Vi kommer plaska lite med tårna vid vattenytan och äta massor av jordgubbar.
Hon vill så gärna ha klackskor till sommaren. Så hennes sprillans, jättefina klackskor ska stå bredvid oss, eller ena har ramlat till liggande i all hast att få ner fötterna i vattnet, men det gör inget.
Jag väljer att inte le idag.
Jag har alltid vetat att jag inte ska lita direkt på alla man lär känna. Jag vet att jag borde ta ett steg bak och tänka till lite, inte bara hoppa rätt utför och hoppas på det bästa. Jag vet ju det, jag har ju varit med om det förut, jag har vad man brukar kalla erfarenhet av det.
Men jag får skylla mig själv. Jag är jag, och jag är inte älskad på ett sådant sätt, och det är något jag kan kanske inte kommer förstå, men inse.
Jag är den där dockan som man blir förälskad i i leksaksaffären, man tänker "den ska jag köpa!".
Man leker med henne varje dag, hon får följa med vart man än går, hon är favoritdockan. Ingen får låna henne, hon är bara min, och man saknar henne hela tiden då man är utan henne.
Men sedan går tiden, och efter ett tag tröttnar man, man minns inte vad det var sin fick en att vilja ha denna docka från början, eller vad det var som fick just denna docka att bli favoriten.
Så man packar ner henne i hennes lilla låda igen, tejpar ihop ändarna och lämnar tillbaka henne i leksaksaffären igen, för man behöll ju hela tiden kvittot.
Denna vecka.
Imorgon ska man träffa flickorna wonderbara, sedan är det take away mat och sleep over hos Lisa, dagen efter ska man få vara med flickorna IGEN, otroligt mysigt!
~
Men sedan, efter att dessa dagar kommer att ha gått alldeles för fort för att jag ska ha hunnit andas ordentligt, så är det helg, helg, underbara helg!
Då ska jag träffa vänner som aldrig har träffat mina kära Multqvistare, som inte vet om varför jag helt plötsligt inte kommer vara i skolan eller logga in på Facebook för att prata med dem.
Då kommer det bli sleep over med dem, men på ett helt annat plan.
~
En himla konstigt dubbelliv man lever, när man är en tillfrisknande anorektiker.
Vissa lever och går igenom exakt samma liv vid matborden, andra lever och går igenom exakt samma känslor och situationer i vardagen.
Alla min vänner betyder allt för mig. Alla bor en liten fin låda hos mig, en lila låda med glitter i olika färger, extra mycket guld, det tycker jag är fint, och mina vänner ska bara ha det finaste. Fast alla låder ligger på lite olika platser hos mig, på olika avstånd och vinklar från mig, så jag lätt kan nå dem, och öppna dem när jag vill.
~
Jag hoppas att något nytt och officiellt sker i helgen, jag vågar inte skriva det än, det blir så svart på vitt då, men håll gärna en och annan tumme för mig, att något fint kommer hända.
Ni kommer vara en av dem första som får veta, i så fall♥
Säg något fint.
I förrigår sa någon att jag är söt, riktigt snygg.
Min första reaktion var nästan självklart att inte ta till mig det alls, att bara "nej, men herre gud människa, hur tänker du?"
Jag ser verkligen inte det. Haha. Snygg? Nejnej.
Och utan smink? Ha!
~
Jag har tänkt lite på dem meningarna jag fick höra av min kompis, som hade sagt detta.
Hon älskade min näsa till exempel.
Jag hatar min näsa. Om det är något jag hatar i mitt ansikte så är det den. Jag vill kväva folk med en kudde när de lägger ut bilder på mig på Facebook när jag står i profil.
~
Men nu, nu när dem otroligt fina sakerna hon sa till mig, har sjunkit in lite, så kan jag faktiskt se mig själv i spegeln och se på mig själv några sekunder till, och tänka på dem orden.
Orden har legat i bakgrunden i mina tankar dessa dagar och satt in sina rötter lite, dem tänker stanna där och envisas, då blir det automatiskt att jag faktiskt måste titta en extra sekund i spegeln.
~
En tanke hinner springa genom mitt huvud.
"Jag kanske är ganska.. söt?"
Sedan kanske jag avfärdar den några sekunder senare, suckar och försöker fixa till håret lite, försöka göra något lite fint i den där reflektionen.
~
Men det är så stort egentligen, för mig i alla fall.
Tänk, att från att sett sig själv i spegeln dag in och dag ut, och bara tänka orden "Jag är så jävla ful", och blivit arg för att folk har sagt att jag är söt "Varför ljuger de för mig? Jag vet hur jag ser ut, jag vet hur grotesk jag är." till att faktiskt till en viss del hålla med i några sekunder.
Något är på gång, jag känner det i tåspetsarna.
Kan det vara någon sorts självkänsla och något sorts självförtroende som börjar gro?
"Jag är faktiskt... helt okej. Jag är ganska..söt."
Att tre små ord kan betyda så enormt mycket för någon. "Du är söt", och plötsligt börjar en glädje i en själv växa.
~
~
Så jag tycker man kan tänka på det ibland, att om man tycker att någon är söt, snygg eller vacker, så ska man säga det.
Personen kanske inte tar åt sig det alls när hon eller han får höra det.
Men låt det sätta sin rötter och växa lite inom personen, så kan du kanske tillslut se en liten glädje som personen känner i sig själv.
Vad fint det skulle vara, att man tack vare att bara säga vad man ärligt tycker faktiskt kan ändra något i någon som sitter så djupt och fast i henne eller honom. Man kan faktiskt dra upp en del av detta, kasta det i en komposter, och plantera något nytt och fint på den platsen istället.
Man brukar ju säga att ord kan ge djupa sår, och ärr som kommer sitta kvar för evigt.
Glöm inte att ord kan också göra underbara, fantastiska saker, som inget annat kan klara av.
Ord kan läka sår, sy ihop det och plåstra om det, sedan göra något fint vid detta före detta sår, något som inte riktigt kan förklaras med just ord.
Ganska otroligt, va?
Underbart.
Source
Det var en gång en flicka, ja en riktigt svensk flicka. Hon hade isblåa ögon, blont, tjockt hår och ett leende som lätt spred sig i rummet.
Hon var älskad, och det visste hon, så hon var en mycket lycklig liten tös.
Hon drömde sig gärna bort till världen som inte fanns. Oftast drömde hon om att hon skulle finna en golden retriever valp i buskarna på väg till förskolan, helst med en stor, röd rosett runt halsen.
Hon skulle klappa den mjuka pälsen, den lena tungan skulle slicka hennes hand och hon skulle fnittra.
Flickan ville kalla valpen för Natasha, hon tyckte det var en så otroligt fint hundnamn.
Sedan skulle hon säga, med en bestämd ton "Nej, nu måste jag gå till skolan, Natasha, men sitt kvar och vänta på mig. Jag kommer om några timmar."
Sedan skulle hon skutta iväg till skolan.
Timmarna skulle gå, och när hon återvände till busken, skulle valpen sitta kvar där väntande på henne, vifta lite på den där lilla svansen.
Den lilla flickan dagdrömde alltid om just den drömmen, om och om igen, samma ord skulle sägas, samma päls skulle klappas, samma sol skulle skina.
Ju äldre flickan blev, desto mer suddades drömmen ut, desto mer sällan dök den upp. Tillslut ersattes den av nya drömmar. Hon fann nu andra ting på andra platser, andra ord skulle yttras, andra känslor skulle övervälla henne.
Nu, nu är hon inte stor, men inte liten längre, hon är lite mittemellan. Därför drömmar hon om lite mittemellan. Lite sådant man kan hitta en liten flickas drömmar, men även mycket man kan hitta i en stor flickas drömmar.
Och just nu, i denna stund, tycker flickan det är ganska skönt.
Skönt att kunna drömma om allt och ingenting.
Underbart att fortfarande kunna drömma.
Drömmar får ens fantasi på snurr och ens känslor att stiga upp i skyn.
Det är en kick, en drog som flickan kan tillåta sig själv att ta en dos av då och då.
Det är en drog hon faktiskt kan tänka sig att rekommendera till sina vänner.
Bli lycklig för stunden, få en kick, flyg iväg långt bort.
Dröm drömmarna.
♥
Fantastisk dag, men vill ändå inte le.
Jag vill inte le idag. Nej.
Ville gråta på väg till skolan, men torkade tåren innan det skulle vara försent, innan den skulle börja rinna på min rosiga kind.
Var inte där idag, alltså därdär. Borta. Ville inte le.
Alla frågade om Ellinor var trött idag? "Du kanske vill gå hem och vila?".
Nej. Stick, jag vill bara finnas, men inte vara där.
Försökte vara en god vän och krama en behövande, när jag själv egentligen behövde en, men ville inte vara begärande.
Alla skrattade så mycket idag, alla hade så mycket energi, medan jag bara ville ligga på golvet med musiken strömmande genom öronen.
Kollade på mobilen hela tiden "var det där min sms-signal? Kan det vara från..? Nej."
Fikade med Hanna och Julia på Sturegallerian, åt en fantastisk hallonpaj med smulpajsdeg på, delicious.
Men sedan när jag kom hem var jag ensam. Jätte ensam.
Ser mitt icke existerande leende i spegeln.
Bara de där jäkla sorgsna ögonen, lite rynkor precis ovanför ögonbrynen, dem där rynkorna som dyker upp när Ellinor är sådär besvärad, då allt inte står rätt till.
Hatar att se mig sådär, för då får jag det så bekräftat. Allt står verkligen inte rätt till idag.
Nä, hoppas allt löser sig ikväll. Annars kommer det bli en väldigt lång natt för Ellinor.
♥
Ett jaghadeingetannatförmig-inlägg...
...som får bli ett outfitsinlägg ala idag!
Nu är våren här, på med linnena och vik upp byxorna! (Men med overknee-strumpor under och en kofta över)
Fina halsband och jaghadeingetannatförmig-målade naglar.
Fint att ni finns där ute, pussar!
All good things are wild & free.
Spontant normal torsdag.
Jag har inte gråtit på länge, alltså riktigt, riktigt länge.
Har jag någon gång mått sämre, har jag bara tryckt bort den känslan.
Tårar tyder på ledsam, ledsam tyder på svaghet. Jag är inte svag, fan heller.
Förut, ni vet, var det många tårar som föll, men på senaste tiden har de bara inte funnits, för än idag.
Jag stod i duschen och tårarna bara rann.
Först trodde jag det var av allt nytt, att det kanske blev för mycket ikväll. Men det kändes ju inte som det?
Jag var ju jättelycklig när jag satt på thairestaurangen med kokosglass på haken med Lisa och Hanna. Då borde inte dessa tårar falla.
Men sedan insåg jag vad det var. Glädjetårar. Flera, riktiga glädjetårar.
Jag var så glad. Jag har gjort något spontant, gå ut på en torsdag, ojoj! Sedan åt jag på restaurang. Och så åt jag som vem som helst.
Jag är helt fucking normal, Sverige!
Ellinor has gone normal.
Så nu ligger jag och njuter av en ovanligt spontan, normal torsdag med tända ljus i sängen, och tänker att det som kallas livet är ju så underbart.
It's me, by the way♥
