e-a

Godkväll från mig också, såg att Julia precis hann före. Jag blir så glad av vår blogg, självbelåtenhet kallas det, och det är absolut inget dåligt med det! Vi svenskar måste lära oss att slopa jantelagen och låta oss vara fulla av självförtroende och självkänsla! Jämnställdhet betyder inte att alla behöver vara dåliga bara för att några andra råkar vara det. Det är inte fult att själv lyckas, det fula är att bli arg då andra lyckas. Vi ska ju bli glada för varandras skull, inte tvärtom.

"Så, ni som känner med er att ni slarvar med maten eller tränar lite väl mycket - tänk efter en gång till." 
Tänka efter går. Men ångest är sjukt mycket starkare än tankarna. Hur får man bort ångesten efter varje tugga..

Hello tjejer! Jag tycker att eran blogg är toppen och läser den varje dag :) 
Jag tror på er och ni kommer verkligen att klara detta!

Men jag har en fråga. När ni var djupt nere i den här skiten, hur ofta åt ni då? Vad åt ni då? Hade ni nåt sorts "matschema" Hur mycket tränade ni?
Tacksam för svar!

Puss och kram på er!!
/Ella

Hej gullungar. Nu ligger jag nedkrypen i min alldeles för sköna säng med täcket uppdraget till hakan. Burr vad kallt det var ute! Pappa kom precis in med en atarax, lunchen nalkas. Egentligen har jag nästan slutat med ataraxen nu, det började bli lite överdrivet när jag tog 25 mmg till varje mål, inte konstigt att jag var trött. Men då jag måste öka på mina portioner för att få mer energi så är det lite kämpigare nu igen. Det är iallafall bra att ta ett litet piller för säkerhetens skull, helldre det än ett plötsligt ångestanfall.

"Godmorgon Lisa, det är 22 minusgrader ute idag" väcktes jag med från en morgonpigg mamma. Kan dagen starta bättre? hurm... Gud. Vad. Jag. Är. Trött. På. Vintern. ! . Jag orkar seriöst inte, 22 minus? Det är inte humant. Plikttrogna som mina föräldrar är vägrar de låta mig vara kvar hemma, trots att tunnelbanan inte fungerar och att jag kommer frysa ihjäl på vägen till skolan. Suck. Om du läser det här Christina, kan inte du försöka prata lite vett i dem? Åtminstonde beställa en taxi.

Imorse när jag vaknade hade det snöat in i mitt rum, genom den lilla lilla glipan jag får ha öppet i fönstret hade det öst in snö så att hela min skolkatalog som befann sig på fel ställe vid fel tidpunkt blev helt dränkt. Suck. Jag är trött på vintern nu, tack det räcker. Jag orkar inte frysa längre. Jag orkar inte ha köldnypna tår trots rekordvarma uggs. Jag orkar inte ha blå knogar och blåa läppar. Jag. Orkar. Inte.

Inatt var det väldigt konstigt. Jag vaknade och allt bara snurrade omkring mig. När jag gick upp för att gå på toa svimmade jag och ramlade ihop i hallen. Fast jag vaknade upp väldigt fort, reste på mig och gick illamående på toa. Det var väldigt förvirrande, för sedan gick jag och la mig igen som att inget hade hänt och på morgonen var allt normalt igen. Iallafall hyfsat. Jag förstår verkligen inte varför det blev så. Men alla blir lite småsnurriga då och då antar jag.

Idag är det två lektioner, kämpigt värre. Sedan bär det av till landet tillsammans med Kajsa och Ellinor! Det kommer att bli helt underbart, as usual. Lite ansiktsmask, kanske lite bastubad med hårinpackning, filmtittning och nattprat. Vi har världens underbaraste kvällar tillsammans.

Nu ska jag övertala mig själv att sminka mig, bylsa på mig ytterkläder i flera lager och sen skynda iväg till skolan. Det blir nog inte fullt så lätt idag, med tanke på snön som fortfarande faller utanför mitt fönster. Huuuh...

Ha en bra dag allesammans, och glöm inte att se allting jobbigt som en utmaning, och bara tillåta dig själv att tänka positiva tankar. Tillsammans klarar vi allt!

Smile to the world, and it will smile back to you.

Herregud, är det normalt att gråta när man läser sin egen blogg? Inte till mina egna inlägg förstås, utan till min kloka familjs djupa och betydelsefulla ord. Sjuttsingen vad glad jag är att jag har dem.

Idag har jag varit snurrig hela dagen. Svimmfärdig. Yrslig. På det där irriterande ständiga sättet som jag alltid var förut när det var som värst, den tiden då svimmfall inte var något ovanligt i min vardag. Men det hör inte hemma nu. Svimmningstiderna ska ju vara över för länge sedan. Varför är jag då ett sånt yrsel? Ingen aning. Illa mår jag iallafall, även i skrivande stund.

Idag var jag på scä. Vågen vill inte sammarbeta, jag förstår inte. Påökningar på matschemat igen, trots att det ändå fungerar med det som är. Suck. Nu blir det krig. Igen. Men jag vill inte ha något krig! Ser ingen hur mycket jag viftar med fredsflaggan framför deras ögon? Jag vill sammarbeta. Fast på mina vilkor.

Det är så svårt det där. Jag vet inte riktigt om det verkligen är mina vilkor, eller om det är anas. Det kan man aldrig veta riktigt säkert. Vad jag vet är att om det blir för mycket tryck på en gång kommer jag inte få en lugn stund längre, vare sig från mina föräldrars håll eller från anas håll. Då orkar jag ingenting, och så vill jag inte ha det.

Det måste vara humant, jag måste kunna leva och tänka klara tankar. Allt kan inte handla om mat. Balansgången är svår mellan vad som är för snällt för mitt eget bästa, och vad som blir för svårt för att jag ska stå ut. Men nu får jag helt enkelt ta smällen att äta ytterligare lite mer. Det är så läget är, det finns inget annat att göra åt saken. Ska de samarbeta med mig måste jag samarbeta med dem. Och viktigast av allt, med mig själv.

Det är till mig själv jag gör den största tjänsten, för jag vill ju inte sitta på Christinas rum hela livet. Verkligen inte! Jag ska bort därifrån, det är det som är målet med det hela. Den punkten får man inte glömma, det är nyckeln till allt.

Vi ska ju faktiskt bort därifrån en gång, föralltid. Ju snarare desto bättre, varför dra ut på eländet? Ut i världen. Det är målet.

Med blicken mot nya mål!

Hej gullungar. Sitter med ett stort leende på läpparna när jag ser läsarstatistiken som har gått spikrakt uppåt de senaste dagarna, hatten av för er. Ute snöar det, men jag trotsar vädret och tänker ändå bege mig ut till stallet för en ridlektion. Jag vill knappast missa det nu när jag äntligen har fått börja igen efter ett långt kallt halvår. Så otroligt värt den där näringsdrycken som ligger och skvalpar i magen.

Hej mina söta små bloggläsare :)

Jag satt precis och googlade hur mycket kcal det kan tänkas vara i en american muffin i gallerian. Men vad tusan. Vad håller jag på med egentligen?! Varför undrar jag ens?! Jag blir så ARG på mig själv. Jag ska ju sluta med den här skiten. Sluta slaviskt räkna varenda kalori som färdas genom min kropp. Det gör knappast mig gladare, och det driver min omgivning till vansinne.

Jag önskar att jag bara kunde sluta. Räkna till tre och sen skulle alla dumma tankar vara borta. Varför är det inte så enkelt? Varför? Jag vill ju inte längre. Jag vill inte vara med i hennes spel. Men det är inte bara att sluta spela. Har man gett sig in i leken får man leken tåla som ett gammalt ordspråk lyder. När får man sluta då? Det kan inte fortsätta för alltid. Eller kan det det?

Jag ska iallafall göra allt för att övertala henne om att jag inte vill vara med längre. Att jag har tappat förtroendet för henne och att jag har mycket bättre vänner än henne nu. Hon är bara så otroligt envis och trögfattad. Bara för att jag säger att jag inte vill vara med, spelar inte det någon roll för henne. Hon har för länge sedan struntat blankt i mina känslor och hur jag mår. Nejnej, det är inte över än. Hon kommer inte ge sig i första taget.

Jag undrar när hon slutar knacka på min dörr och ringa till min telefon flera gånger varje dag. Undrar när hon faktiskt ger upp, när hon inser att jag inte vill köpa hennes tjänster. Hon är exakt som en envis telefonförsäljare som ringer i tid och otid. Exakt så. Lika hatad. Lika påträngande.

Det värsta är att det hjälper inte om jag byter adress eller telefonnummer. Hon kommer hitta mig ändå, det är sån hon är. Hon vet allt helt enkelt. Hon har lurat av mig nycklarna till mina mest gömda dörrar, lurat av mig telefonnummret till min mest privata telefon. Hon lyckades med det, för i hennes fotspår blev jag exakt lika dum och korkad som hon. Jag gav henne allt, lät henne ta över kontrollen som jag var för "dålig" för att hålla själv.

Shit vad det här är sjukt. Och ja, det är en sjukdom. Anorexia nervosa är ingen diagnos på undervikt, det är en diagnos på en psykisk jävla störning.

Jag ville bara säga att jag är glad just nu. Bara därför att lixom. God natt ♥

Några av tjejerna här tar piller som dämpar rädslan. Jag undrar om inte jag också behöver lägga till några sådanna till min samling. Jag är rädd för allt. För livet, för att äta, för att se mig själv i spegeln, för att åka tunnelbana, för trånga utrymmen(klaustrofobi), dammråttor, riktiga råttor, jeans, kläder som inte passar. SCÄ.

Jag är inget modefreak. Ingen som slaviskt följer vad som står i någon modetidning och kopierar allt som visas på catwalkarna runt om i världen. Det har jag aldrig varit, och kommer aldrig att bli. Det betyder inte att jag inte är intresserad av kläder, tvärtom. Men det är kläderna jag är intresserad av, inte något mode. Någon klok människa sa någon gång "mode varierar men stil består", det är så sant.

Ibland får man bara den där känslan av att nu, en gång för alla, är det ta mig tusan dags att åka utomlands. Jag behöver komma iväg, jag står inte ut en sekund till i det här landet. Varför kan inte mina föräldrar också få den känslan i magen? Jag orkar inte vänta till påsklovet, jag behöver åka nu. Punkt slut. Vill någon rymma iväg med mig? Boka en sista minuten biljett till thailand eller någon öde ö i söderhavet?

Gud vilken lyx det är att ha en granne som är frisör! Nu sitter jag med slingor i håret som ska sitta i ca fem minuter till, och sedan ska jag gå tillbaka till lägenheten brevid våran och få dem utsköljda och lite genomklippning av håret. Ni får se resultatet sen! :)

Hej hopp. Det blev inget stadsbibliotek för mig idag. he-he. Nej men jag måste skriva en megauppsats i SH till imorgon, på datorn. Därför måste jag vara hemma och sitta framför en skärm hela eftermiddagen, kuuul!