e-a

Igår hade vi över 150 besökare, redan första dagen. Det är inte så illa. Bättre än förväntat faktiskt. Vi vill så mycket vi tjejer, vi är så otroligt ambitiösa och målinriktade. Vi vill nå ut till er. Verkligen kunna grabba tag i er och få med er upp ifrån Anas helvete. Att hjälpa andra hjälper mig själv otroligt mycket. För mig är det så, om jag kan göra någon annan glad eller få den att må bra, då kan jag också tillåta mig själv att må bra. Jag måste hela tiden skjuta alla framför mig. Hjälpa alla upp i fönstret, för att sedan kunna samla modet att själv ta sats och hoppa upp. Aldrig att jag skulle kunna lämna någon kvar där nere. Då skulle jag inte vara värd att själv ta mig upp.

Att känna så är både bra och dåligt. Min omgivning mår helt klart bra av det, eftersom att jag gör allt för att hjälpa allt och alla, hela tiden. Frågan är hur det påverkar mig. Hur det påverkar mig att alltid ta andra i första hand. Strunta i mina egna känslor, för alla andras känslor är för mig mycket viktigare.

Jag kan sitta i timmar och förklara för andra om idiotin Ana försöker banka in i oss. Hur otroligt dumt och onödigt det är. Tusen olika sätt och vägar att komma så långt borta från henne som möjligt. Men när jag sedan är själv, kan jag inte ta åt mig av mina egna ord. Mina psykologer säger att det är märkligt att jag har blivit så här sjuk, att jag är för smart för henne. Visst kanske smartheten finns där. För att hjälpa andra, men inte för att hjälpa mig. Jag är inte värd det.

Många säger att jag är klok. Kan jag verkligen vara klok, om jag blint följer en mördares fotspår? Blint går på alla hennes lögner om ett bättre liv, ett smalare liv. Hur har jag hamnat i det här? Varför kan jag inte bara sluta? Sluta vara sjuk.

Jag vet inte. Det ligger så djupt i mig att jag fortfarande inte kan se det själv.