Spöket Ana
Jag tänkte åter fila lite på det här med Anas idioti. Som sagt är hon otroligt blåst, men det värsta av allt är att det smittar av sig på oss. Eftersom att hon är anorexin, är hon allt som den innebär. Hon är ett skelett, en vålnad. Hon är ett spöke, för ingen kan vara vid liv och vara så smal som hon är. Det innebär att hon har ytterst få hjärnceller kvar, de kan inte excistera utan näring. Även de hjärnceller som jobbar med att hålla vårat humör uppe förintas. Gissa vad det leder till? Rätt gissat. Depression.
Därför är det inte alls konstigt att en påföljd av anorexi är en depression. Även fast Ana försöker övertala oss om att det inte alls är hennes fel att vårat humör ligger på noll och att vi gråter hela tiden. Hon bankar in i våra huvuden att det är pågrund av att vi äter som vi mår dåligt. Att vi är för feta för att vara glada. Inte för ens vi har bekommit henne, är vi tillåtna att få vara glada. Det hon inte informerar oss om att den dagen det händer, är den dagen då vi dör.
Det är nyckelpunkten vi måste förstå. Hon vill inte försöka få oss att bli smala, hon vill att vi ska dö. Det är den ända utvägen, och kampen till att nå dit är självsvält. Hur kan vi då vara så otroligt blinda? Hur kan vi förneka det faktum att vi faktiskt svälter oss själva till döds? För är det verkligen vad vi vill? Det tror jag inte. Det finns mycket enklare och effektivare sätt att dö på.
Nej vi litar blint på att Ana ska ta oss till något slags nirvana där vi återföds som supermodeller och får ett underbart och glädjefullt liv. Blir älskade och dyrkade av allt och alla. Men det är bullshit. Det finns inget nirvana här på jorden, det finns bara liv och död. Vill vi välja döden, så fine. Svält dig själv till döds, eller ta en överdos. Vill vi välja livet är det dags att släppa kontakten med Ana. Det är dags att inse att vi inte kan leva tillsammans med någon som vill se oss döda. Det är som att gifta sig med en massmördare och kvinnomisshandlare som egentligen hatar dig och planerar att döda dig långsamt och plågsamt.
Vem är så dum så att man väljer det? Har vi verkligen låtit oss själva att bli så otroligt blåsta och blinda? Jag skäms. Skäms över att trots jag skriver detta, trots att jag hatar henne till blindo, kan jag inte släppa henne. Det är som kvinnan som gifter sig med massmördaren. Hon älskar honom, samtidigt som att hon vet att hon borde hata honom. Borde skilja sig ifrån honom.
Men de har levt så länge tillsammans, att hon inte vet hur hon ska klara sig ensam. Hon litar inte på att hon har krafterna till att fortsätta utan honom, förlorar sin identitet om hon inte har honom som make. Hur mycket än alla i hennes omgivning gång på gång försöker intala henne att hon måste skilja sig, kan hon inte lyssna. För det spelar ingen roll vad än andra säger, det är hon själv som måste inse. Det är bara hon själv som kan göra någon skillnad. Ingen annan. Hon måste själv hitta styrkan i att hon duger som hon är, att hon är en egen person som inte är beroende av någon annan. Minst av allt sin man. Hon måste inse att hon har ett helt liv att leva, och att hon kommer klara det alldeles utmärkt.
Det är först då hon kan göra någon skillnad. Det mina vänner, är vad vi måste inse för att bli fria från anorexin.
Därför är det inte alls konstigt att en påföljd av anorexi är en depression. Även fast Ana försöker övertala oss om att det inte alls är hennes fel att vårat humör ligger på noll och att vi gråter hela tiden. Hon bankar in i våra huvuden att det är pågrund av att vi äter som vi mår dåligt. Att vi är för feta för att vara glada. Inte för ens vi har bekommit henne, är vi tillåtna att få vara glada. Det hon inte informerar oss om att den dagen det händer, är den dagen då vi dör.
Det är nyckelpunkten vi måste förstå. Hon vill inte försöka få oss att bli smala, hon vill att vi ska dö. Det är den ända utvägen, och kampen till att nå dit är självsvält. Hur kan vi då vara så otroligt blinda? Hur kan vi förneka det faktum att vi faktiskt svälter oss själva till döds? För är det verkligen vad vi vill? Det tror jag inte. Det finns mycket enklare och effektivare sätt att dö på.
Nej vi litar blint på att Ana ska ta oss till något slags nirvana där vi återföds som supermodeller och får ett underbart och glädjefullt liv. Blir älskade och dyrkade av allt och alla. Men det är bullshit. Det finns inget nirvana här på jorden, det finns bara liv och död. Vill vi välja döden, så fine. Svält dig själv till döds, eller ta en överdos. Vill vi välja livet är det dags att släppa kontakten med Ana. Det är dags att inse att vi inte kan leva tillsammans med någon som vill se oss döda. Det är som att gifta sig med en massmördare och kvinnomisshandlare som egentligen hatar dig och planerar att döda dig långsamt och plågsamt.
Vem är så dum så att man väljer det? Har vi verkligen låtit oss själva att bli så otroligt blåsta och blinda? Jag skäms. Skäms över att trots jag skriver detta, trots att jag hatar henne till blindo, kan jag inte släppa henne. Det är som kvinnan som gifter sig med massmördaren. Hon älskar honom, samtidigt som att hon vet att hon borde hata honom. Borde skilja sig ifrån honom.
Men de har levt så länge tillsammans, att hon inte vet hur hon ska klara sig ensam. Hon litar inte på att hon har krafterna till att fortsätta utan honom, förlorar sin identitet om hon inte har honom som make. Hur mycket än alla i hennes omgivning gång på gång försöker intala henne att hon måste skilja sig, kan hon inte lyssna. För det spelar ingen roll vad än andra säger, det är hon själv som måste inse. Det är bara hon själv som kan göra någon skillnad. Ingen annan. Hon måste själv hitta styrkan i att hon duger som hon är, att hon är en egen person som inte är beroende av någon annan. Minst av allt sin man. Hon måste inse att hon har ett helt liv att leva, och att hon kommer klara det alldeles utmärkt.
Det är först då hon kan göra någon skillnad. Det mina vänner, är vad vi måste inse för att bli fria från anorexin.
Kommentarer
Trackback
