Signerat: Lisa
Jag vet inte om ni orkar läsa det här, men det är värt ett försök.
I Maj 2009 blev jag intagen till SCÄ och fick diagnosen anorexia nervosa. Tiden sedan dess har varit en bergochdalbana. I början gick det bra, det var svårt men det gick sakta framåt. Jag gick upp det jag behövde i vikt och började komma allt närmare ett vanligt liv.
Under början på oktober när skolan började sätta allt högre press, började det gå utför igen. Jag går en sam-juridik linje på Östra Real där det krävs en hög studietakt för att hänga med. Visst tycker jag att det är enormt kul, juridiken är ett starkt brinnande intresse hos mig. Men med min sjukdom i bakgrunden försvårades allt. Med stressen kom också prestationsångesten tillbaka, och med den ångesten över mig själv och mitt utseende. Alla misslyckanden förklarades med att jag inte var tillräckligt smal. Så var jag tillbaka i mina gamla spår. Trots att jag fortfarande var på SCÄ minst en gång i veckan inledde jag en stabil viktnedgång igen. Men jag höll det under kontroll.
Ända fram till den dagen mina föräldrar var tvugna att ta ett beslutet att medverka i Multi Family. Multi Family är en gruppterapi, med i mitt fall 7 stycken olika familjer med en anorektiker i varje. Först träffades vi en hel vecka, heldagar, och hade gemensam terapi med olika övningar och många jobbiga samtal. Sedan är det 11 ensamstående dagar som är utspridda under hela året. Det som hände när jag började på Multi, var att jag fullkommligt rasade ned i anorexin. Jämnförelesen med de andra, den outtalade tävlingen om vem som var smalast, vem som var sjukast, triggade igång anorexin på max i mig. Varför var jag inte lika sjuk som dem? Det kunde jag inte tillåta mig!
Under hösten fram till innan jul, var min sjukaste period någonsin. Jag blev sjukskriven i en månad, och det var på håret att jag behövde läggas in på slutenvård. Men tack vare mina otroligt starka föräldrar (som båda två var tvugna att sjukskriva sig) så kunde jag vara hemma istället. Under den tiden bestod mitt liv av att äta och ha ångest över att jag åt. Inget annat fick plats i mitt huvud. Inga andra tankar fick utrymme. Inga känslor kunde komma fram, för de var jag tvugna att medicinera bort med antidepressiva och ångestdämpande piller för att de inte skulle ta kål på mig totalt.
Under julen blev allt lättare. Jag var gladare. Men det var pågrund av att anorexin var lugn. Jag utmanade inte henne, och hon bestraffade inte mig. Jag kunde visa mig glad utåt, för anorexin hade bara en vakande arm runt mina axlar. Hon stog inte och skrek åt mig längre, hon försökte inte längra plåga mig till att följa henne. För jag följde henne ändå, jag var en bra undersåte. Resultatet blev gladare föräldrar, en gladare Lisa och en gladare Anorexi. Kostnaden för det var att jag hade ytterligare rasat i vikt.
När jag kom tillbaka till SCÄ efter jullovet, blev det kallabalik. Läkare, psykologer, sjukgymnasten, mina föräldrar och jag kallades in till extra möten och det var en väldig debatt om vad man skulle göra åt mig. Men jag ville kämpa. Jag ville gå i skolan igen. Åtminstonde kunna gå mitt reducerade schema, istället för några ynka lektioner i veckan. Jag argumenterade så kraftigt för min frihet, att jag lyckades övertala dem. Jag skulle få chansen att bli frisk på mitt sätt. Utan att behöva bli ständigt straffad av anorexin, utan att behöva ta den extrema ångesten som kommer vid varje utmaning. Jag måste ta det lugnt, en utmaning i taget. Annars får jag ingen chans till att kunna leva ett normalt liv mitt i alltihopa.
Den 14 januari var den dagen då allt ändrades. Åter var det en heldag med multifamily. Med en klump i magen gick jag dit. Tänk om jag skulle bli ännu sämre igen? Men jag hade inte behövt oroa mig. För något hade hänt. Tävlingen hade bytt mållinje. Istället för att gå ut på att bli sjukast, hade allt helt vänt om till att handla om att bli frisk. Gå ut mot livet, och lämna sjukdomen bakom sig. Det började som en liten tanke hos någon, som sedan spreds sig ut till oss alla. Den växte sig starkare och starkare, och tillsist var vi sammanflätade till en fläta av en enorm stark vilja till att våga gå framåt. Tillsammans skulle vi klara det, förstod vi då.
Lunchen som alltid åts tillsammans med alla familjer och psykologer hade varit ett helvete fram till den dagen. Alla hade suttit och försökt se på varandra mellan alla föräldrar som satt i vägen. Se vad de andra åt, hur mycket de åt, hur mycket de protesterade och på vilket sätt de åt. Det hela slutade alltid i att någon sprang storgråtandes och skrikandes ut ur matsalen, och då fungerade det såklart inte att fortsätta äta för de som satt kvar. Ofta slutade det upp i att alla satt tårögda med varsin näringsdryck i handen.
Men den här lunchen var inte som de andra. Våra föräldrar hade tagit beslutet att vi tjejer skulle sitta tillsammans och äta, utan massor av vuxna emallan oss. Våra föräldrar fick sitta vid ett annat bord. Istället för att backa ur antog vi utmaningen. Nu jäklar skulle vi visa att vi kunde klara av det här! Vi peppade varande till tusen och svor att ingen skulle fuska. All mat skulle ätas upp på allas tallrikar, annars skulle man förstöra för de andra. Och det gick. Pasta och köttfärssås som egentligen är en extremt jobbig mat för mig slank ner medan vi pratade om biofilmer och killar. När vi var klara virvlade vi ut ur matsalen till våra föräldrars extrema (!) förvåning. Hur tusan gick det här till? Vi sprang upp till målerirummet högst upp i SCÄ och hittade fram serpentiner som vi sedan sprang runt på avdelningarna och blåste ut. Ett fönster vätte ut mot ett litet tak på ett skjul några meter upp ifrån marken. Vipps var vi alla ute på det snötäckta taket i tunna klänningar. Det fotades, det skrattades och det gjordes snöänglar. Vi var LYCKLIGA. Som ett enda stort glädjerus.
Sedan den dagen har allt ändrats. Helgen efter den torsdagen gick vi på bio. Innan bion åt vi kvällis tillsammans -en liten vanilj caffe latte med ett äpple till var. Många av oss hade inte druckit en latte på över ett år. Ändå gick det galant, ångestfritt och glädjebubblande. Efter bion följde de med mig hem. Vi satt uppe och pratade om våra liv, om allt, inte bara sjukdomen. Jag tror att vi kanske somnade 5. Då legandes allesammans, 6 stycken, i mina föräldrars dubbelsäng. Skavfötters. Vi ville inte skiljas åt. Det var en av de finaste nätterna i hela mitt liv. Dagen efter åt vi frukost tillsammans. Exakt 3 dl yoghurt med 2dl allbranflingor, 1 mjuk macka med pålägg och 2 dl apelsinjuice. Uppmätt med exakthet. Uppätet med exakthet. Inget fuskandes var tillåtet. Yoghurten skulle skrapas ur skålarna och varenda smula från mackan skulle ätas upp. Vi klarade det galant. Ännu till enorm förvåning för våra föräldrar. De kunde inte begripa hur vi klarade det.
Tillsammans åt vi mycket bättre än vad vi någonsin har gjort med våra föräldrar. För vi förstår varandra, vi är i samma situation. För var dag som går blir våra vännskapsband allt starkare. Vi är som en familj, vi har tillochmed kommit på ett efternamn. Multqvist.Och nu en gemensam blogg, på vägen till friheten.
Kommentarer
Postat av: Annika
Heja!
Hjärta
Postat av: Linda
Oj vad jag hejar på er allihopa! kom igen nu och låt inte anorexin vinna över er. Jag var också slav under anorexin när jag var mellan 13 och 15 år, nu är jag snart 25 och kommer aldrig aldig låta anorexin styra över mig igen.
Kämpa på, även när det är jobbigt!
Postat av: Sandra
Åh jag blir helt glad av att läsa sånt här!
Trackback
