Utan denna dignos fastklistrad i pannan...
Jaa ni, nu är veckan slut, helgen är framför oss. Om några timmar ska jag, Hanna, Sofia och Lisa åka till Kajsa (Julia kunde inte), äta fruktsallad med goood glass, mysa och sova över där och äta frukost imorgon.
Detta är inget jag tror någon i vår lilla grupp, vårt lilla gäng, känner något obehag i. Att äta tillsammans är nästan inget konstigt längre. Vi börjar bli normala tjejer, och det känns UNDERBART!
Just nu lyssnar jag på musik som får mig tänka på fina personer här i världen, sådana låtar gillar vi!
Ha nu en fantastisk kväll, vi kanske lägger in något inlägg med en bild på oss med glass runt munnen?
Gå in och titta ikväll, så får du väl se.
Tänk, när man mår bra, och inte har den här diagnosen fastklistrad i pannan som vi så kan man..
...Umgås med vänner hela dagen, natten, morgonen och förmiddagen, utan att ens mamma ringer och skriker i örat på en att man "måste genast komma hem, frukosten står ju på bordet!". För den har man redan ätit, med sina vänner utan en obehaglig känsla i magen och tårar i halsen.
... man kan utan att må dåligt över sig själv träna normalt, för att sedan med lättnad äta en macka efteråt utan tjaffs med föräldrarna eller en näringsdryck som efterrätt.
... glädje blir plöstligt en del av vardagen.
HA DET GÖTT!
Kommentarer
Trackback
