Tankeställare
Jag har just sett klart en film som handlar om förintelsen. Jag fick en gejäl tankeställare.
Fasiken vad vi är egoistiska. "Vi vill inte äta för vi vill vara smala", vi förstör våra egna liv och alla andras. Vissa människor på jorden slås om mat, gör vad som helst för mat. Dem skulle till och med, otroligt att fatta men göra allt för att få en näringsdryck. Så nu sätter vi igång att äta och leva tycker jag.
Nu får det vara nog.
Fasiken vad vi är egoistiska. "Vi vill inte äta för vi vill vara smala", vi förstör våra egna liv och alla andras. Vissa människor på jorden slås om mat, gör vad som helst för mat. Dem skulle till och med, otroligt att fatta men göra allt för att få en näringsdryck. Så nu sätter vi igång att äta och leva tycker jag.
Nu får det vara nog.
Mat
Ikväll blir det mat som jag gillar. Ja.. jag gillar faktiskt den maten.
Lammfärsbiffar med basilikayoghurt och couscous med frästa grönsaker såsom zucchini, coctailtomater och paprika. Gott, nyttigt men viktigast av allt, inte anorektiskt. Bara hälsosamt och så jäkla gott. Lammfärs är inte av den här världen när man gör biffar av den, och basilikayoghurt smakar som pesto, fast bättre!
-
Recept (hittar på lite själv.. typ hur vi kommer laga här hemma) för fyra personer:
400 g lammfärs
1 ägg
en liten "skvätt" ströbröd
3 dl cous cous
3 dl vatten
2 dl matlagningsyoghurt, 10%
färsk basilika
zucchini
gul och röd paprika
några coctailtomater
lite olivolja
kryddor efter behag
-
Hur man gör får ni själva lista ut.. Det kan inte vara så svårt ;)
-Julia
Salsa
Nu ska ni få höra en kul grej..
På tisdag kväll, rättare sagt mellan 18.30 och 19.30 ska jag dansa! Jag ska börja på salsakurs!
Det är nämligen så här, att min gudmors kompis åkte till Kuba för att lära sig dansa salsa men blev kär i dansläraren och nu har de gift sig och han har flyttat till Sverige. Han är alltså min (och min familjs) danslärare, om jag förstått det hela rätt. Det är ju fantastiskt.
-
Jag är inte precis den som har buggen i blodet och rör mig smoothly, snarare klumpar jag runt och snubblar och så.. Inge vidare smidigt. Men vi får se. Kanske kanske lyckas jag röra på höfterna så där kvinnligt och sexigt, ho ho ho! (Jag använder snuskord, åhnej vad farligt!)
-
Sicken tur att jag då köpte nya träningskläder häromdagen. Ett par yoga-aktiga byxor, ett rosa linne och en svart långärmad tröja som tydligen "andas" eller något sånt. i don't really get it..
-
Ska berätta om hur min dag varit senare, men nu: ingenting..
Jag vill sluta tänka och bara vara
Jag drömde inatt att jag alltid kom försent till varje danslektion. Min danslärare blev tillslut jätteirriterad på det, han slutade satsa på mig i dansen och jag blev en ointressant elev. Jag var tvungen att ljuga varför jag kom försent och blev så besviken på mig själv.
Om två timmar ska jag dansa. Jag kan inte få ur tankarna i mitt huvud som säger att han kommer hitta någon annan elev som är angarerad och mån om att lära sig. Att han kommer strunta i mig och jag kommer bli ensam kvar.
Hur får man bort tanka? När det inte går att sluta tänka.
- Hanna
Om två timmar ska jag dansa. Jag kan inte få ur tankarna i mitt huvud som säger att han kommer hitta någon annan elev som är angarerad och mån om att lära sig. Att han kommer strunta i mig och jag kommer bli ensam kvar.
Hur får man bort tanka? När det inte går att sluta tänka.
- Hanna
Men ursäkta mig...
Jag kom på nu att jag inte har visat en enda bild på mig själv, så ofärskämt. Det är ju jättetråkigt att läsa om en person utan ansikte.
Mina damer och herrar, Ellinor Kraft:
Tralala, lyssna nu på en bra låt och sjung med:D
JUST NU lyssnar jag på:
PUSS PÅ HAKAN!
Ana, vår mentor
Jag fick lite inspration av Lisas förra inlägg så jag fortstätter på det.
Just det här med den starka kraften man har mellan sig och sjukdommen. Ett band, ett starkt band. Näsan som en vänskap. Det låter sinnesjukt, att man är kompis med henne men det är sant.
Månader som gått då man varit som sjukast, isolerat sig, inte umgåts med kompisar eller familj. Ana har varit den ända för en. Hon har funnits där. Stöttat, kämpat tillsammans. Man trodde att hon var snäll, ville väl, mitt bästa. Men nejnej, det ändå hon ville var att göra mig smalare, olyckligare och sämre. Bryta ner min kropp helt enkelt.
Man lärde sig allt från henne, hon var som en mentor. Hon lärde mig manipulera, gömma, ljuga, smyga. Hela rubbet! och ändå så förståd jag inte att det jag gjorde mot min omgivning var precis det hon gjorde för mig med.
Hon manipulerade och ljög om att jag skulle bli gladare och lyckligare och jag gick ner i vikt. Då skulle alla problem lösas.
Jag följde henne tätt vid min sida och var för nära för att se. Hon hade blivit en del av mig som jag inte kunde se eller kontrollera. Hon hade tagit över min kropp.
Och det är just därför det är så svårt att utrota henne. Utrota alla jäkla celler som hon har förgiftat i min kropp.
Hon skulle inte nöjt sig förens jag var död. Hon är en mördare helt enkelt! En äcklig lömsk mördade. Som hitler fast värre.
Varje gång man gör tvärtimot vad hon säger så skär man av en liten tråd av det där bandet som man har tillsammans. Bandet är tjockt, extremt tjockt. Men om man gör som hon säger blir bandet tjockare och svårare att skära av. Så nu är det dags att säga hej då, en gång för alla. Dags att börja prossesen att klippa av bandet mellan oss och mördaren.
- Hanna
Spöket Ana
Jag tänkte åter fila lite på det här med Anas idioti. Som sagt är hon otroligt blåst, men det värsta av allt är att det smittar av sig på oss. Eftersom att hon är anorexin, är hon allt som den innebär. Hon är ett skelett, en vålnad. Hon är ett spöke, för ingen kan vara vid liv och vara så smal som hon är. Det innebär att hon har ytterst få hjärnceller kvar, de kan inte excistera utan näring. Även de hjärnceller som jobbar med att hålla vårat humör uppe förintas. Gissa vad det leder till? Rätt gissat. Depression.
Därför är det inte alls konstigt att en påföljd av anorexi är en depression. Även fast Ana försöker övertala oss om att det inte alls är hennes fel att vårat humör ligger på noll och att vi gråter hela tiden. Hon bankar in i våra huvuden att det är pågrund av att vi äter som vi mår dåligt. Att vi är för feta för att vara glada. Inte för ens vi har bekommit henne, är vi tillåtna att få vara glada. Det hon inte informerar oss om att den dagen det händer, är den dagen då vi dör.
Det är nyckelpunkten vi måste förstå. Hon vill inte försöka få oss att bli smala, hon vill att vi ska dö. Det är den ända utvägen, och kampen till att nå dit är självsvält. Hur kan vi då vara så otroligt blinda? Hur kan vi förneka det faktum att vi faktiskt svälter oss själva till döds? För är det verkligen vad vi vill? Det tror jag inte. Det finns mycket enklare och effektivare sätt att dö på.
Nej vi litar blint på att Ana ska ta oss till något slags nirvana där vi återföds som supermodeller och får ett underbart och glädjefullt liv. Blir älskade och dyrkade av allt och alla. Men det är bullshit. Det finns inget nirvana här på jorden, det finns bara liv och död. Vill vi välja döden, så fine. Svält dig själv till döds, eller ta en överdos. Vill vi välja livet är det dags att släppa kontakten med Ana. Det är dags att inse att vi inte kan leva tillsammans med någon som vill se oss döda. Det är som att gifta sig med en massmördare och kvinnomisshandlare som egentligen hatar dig och planerar att döda dig långsamt och plågsamt.
Vem är så dum så att man väljer det? Har vi verkligen låtit oss själva att bli så otroligt blåsta och blinda? Jag skäms. Skäms över att trots jag skriver detta, trots att jag hatar henne till blindo, kan jag inte släppa henne. Det är som kvinnan som gifter sig med massmördaren. Hon älskar honom, samtidigt som att hon vet att hon borde hata honom. Borde skilja sig ifrån honom.
Men de har levt så länge tillsammans, att hon inte vet hur hon ska klara sig ensam. Hon litar inte på att hon har krafterna till att fortsätta utan honom, förlorar sin identitet om hon inte har honom som make. Hur mycket än alla i hennes omgivning gång på gång försöker intala henne att hon måste skilja sig, kan hon inte lyssna. För det spelar ingen roll vad än andra säger, det är hon själv som måste inse. Det är bara hon själv som kan göra någon skillnad. Ingen annan. Hon måste själv hitta styrkan i att hon duger som hon är, att hon är en egen person som inte är beroende av någon annan. Minst av allt sin man. Hon måste inse att hon har ett helt liv att leva, och att hon kommer klara det alldeles utmärkt.
Det är först då hon kan göra någon skillnad. Det mina vänner, är vad vi måste inse för att bli fria från anorexin.
Därför är det inte alls konstigt att en påföljd av anorexi är en depression. Även fast Ana försöker övertala oss om att det inte alls är hennes fel att vårat humör ligger på noll och att vi gråter hela tiden. Hon bankar in i våra huvuden att det är pågrund av att vi äter som vi mår dåligt. Att vi är för feta för att vara glada. Inte för ens vi har bekommit henne, är vi tillåtna att få vara glada. Det hon inte informerar oss om att den dagen det händer, är den dagen då vi dör.
Det är nyckelpunkten vi måste förstå. Hon vill inte försöka få oss att bli smala, hon vill att vi ska dö. Det är den ända utvägen, och kampen till att nå dit är självsvält. Hur kan vi då vara så otroligt blinda? Hur kan vi förneka det faktum att vi faktiskt svälter oss själva till döds? För är det verkligen vad vi vill? Det tror jag inte. Det finns mycket enklare och effektivare sätt att dö på.
Nej vi litar blint på att Ana ska ta oss till något slags nirvana där vi återföds som supermodeller och får ett underbart och glädjefullt liv. Blir älskade och dyrkade av allt och alla. Men det är bullshit. Det finns inget nirvana här på jorden, det finns bara liv och död. Vill vi välja döden, så fine. Svält dig själv till döds, eller ta en överdos. Vill vi välja livet är det dags att släppa kontakten med Ana. Det är dags att inse att vi inte kan leva tillsammans med någon som vill se oss döda. Det är som att gifta sig med en massmördare och kvinnomisshandlare som egentligen hatar dig och planerar att döda dig långsamt och plågsamt.
Vem är så dum så att man väljer det? Har vi verkligen låtit oss själva att bli så otroligt blåsta och blinda? Jag skäms. Skäms över att trots jag skriver detta, trots att jag hatar henne till blindo, kan jag inte släppa henne. Det är som kvinnan som gifter sig med massmördaren. Hon älskar honom, samtidigt som att hon vet att hon borde hata honom. Borde skilja sig ifrån honom.
Men de har levt så länge tillsammans, att hon inte vet hur hon ska klara sig ensam. Hon litar inte på att hon har krafterna till att fortsätta utan honom, förlorar sin identitet om hon inte har honom som make. Hur mycket än alla i hennes omgivning gång på gång försöker intala henne att hon måste skilja sig, kan hon inte lyssna. För det spelar ingen roll vad än andra säger, det är hon själv som måste inse. Det är bara hon själv som kan göra någon skillnad. Ingen annan. Hon måste själv hitta styrkan i att hon duger som hon är, att hon är en egen person som inte är beroende av någon annan. Minst av allt sin man. Hon måste inse att hon har ett helt liv att leva, och att hon kommer klara det alldeles utmärkt.
Det är först då hon kan göra någon skillnad. Det mina vänner, är vad vi måste inse för att bli fria från anorexin.
Det som gjorde min dag fin...
Ett lite spontant tips nu på morgonkvisten till den morgonpigga.
Ni vet sådana där dagar då man bara vill sjunka igenom golvet, betongen, jorden, lavan och bara bosätta sig i jordens kärna, där ingen idiot kan hitta en?
Då har vi Multqvistare ett litet knep som vi, varje dag gör, och plötsligt känns det mer som man vill hoppa, flyga och bosätta sig på ett litet moln.
Varje dag så skriver vi ner "dagens positva". Det kan vara allt mellan "jag klarade att äta en ..." till "idag träffade jag underbara..." eller "idag lyckades jag göra alla mina läxor". Vi brukar i alla fall skriva ner tre bra saker. Detta skriver vi i ett meddelande som alla i vår lilla familj kan se. Så man blir inte bara lyckligare av att ta fram de bra saker ur ens egen dag, man får också läsa om någon annans dag, och bli glad för den personens skull.
När dagarna känns som mörkast, det är då man ska ta fram ljusglimtarna, för de finns alltid där, bara att de ibland är svårast att hitta i detta svarta hål.
Photo by me.
Ha en fin dag alla!<3
Sunday morning
Godmorgon, jag satt och läste igenom bloggen här och insåg att jag själv faktiskt inte skrivit något här på ett tag. Så det kanske är dags..
-
Det är söndag. Jag sitter i vår stora, mörkgrå soffa med Saga och ser en film jag aldrig tröttnar på. Jag har på mig min rosa frottémorgonrock och mina rutiga pyjamasbyxor. Om ca 40 minuter då resten av familjen vaknar, ska vi äta frukost and in no way feels that depressing. Jag känner mig ovanligt tjock idag, men.. Vad fan gör det? Jag vet att jag inte har gått upp så mycket.. Eller ja.. Det kan jag inte ha gjort för det är bara en vecka sen jag vägde mig sist.
-
Ute är det kallt, -16 grader. Det är snö, frost men ändå sol. Jag vill ut och leka. Få rosiga kinder och sen dricka varm choklad. Kanske blir sojamjölk och kakao tillsamamans som varm choklad?
-
Nåja, nog med prettosnacket.. Jag vill inte låta för poetisk men jag bara känner allt just nu. Glädjen ligger där och gungar i kroppen. Jag är inte sådär sprudlande lycklig så att det pirrar överallt. Men jag är lugn, inte särskilt orolig utan bara lugn. Och nästan, nästan nöjd.
Allt är tillåtet
Anorexin begränsar oss ofta över vad vi får eller inte får äta. Regler sätts upp hit och dit, och allt fler ätbart läggs till på den växande listan. Ofta är det alla godsaker som godis, kakor, chips, nötter och annat sött som ryker först. Med dem förbjuds även pizzan, ost, latte, bröd, pasta, ris, såser, grädde, mjölk; nästan allt. Allt som ens låter lite onyttigt sätts det spärrar emot. Om man är olydig och försöker ändå, blir man straffad med ångestattacker så starka att man lär sig att det inte är värt att strida emot henne.
Men det vi glömmer, är att Ana inte är någon smart tjej. Hon är ett riktigt jäkla pucko. Om hon skulle gå i skolan skulle hon ha IG i matte och NO. För det hon predikar om är egentligen helt falskt, baserat på falska myter och löpsedlar, som hon tror sig veta allt om. Även fast vi tvingas till att tro henne, så måste vi förstå att det hon säger är fel, fel och åter fel. Hon försöker övertala oss om att en kalori från gurka är mycket bättre än en kalori ifrån en godis. Det saknar såklart helt verklighetsförankring. Kroppen har ingen aning om det den får i sig heter choklad eller paprika, för den är det bara energi som energi - kalori som kalori.
Därför mina vänner, så spelar det ingen som helst roll om du äter en ruta choklad eller en mandarin, det är same shit för din kropp. Det ända man måste ha i åtanke är att vissa saker inehåller mer energi än andra, men det betyder inte att man helt ska ta bort det energirika. Istället kan man äta lite av det, istället för mycket av det energifattigare. För det kan väl också vara ganska skönt? Att slippa äta sånna stora mängder hela tiden.
Därför mina vänner, så spelar det ingen som helst roll om du äter en ruta choklad eller en mandarin, det är same shit för din kropp. Det ända man måste ha i åtanke är att vissa saker inehåller mer energi än andra, men det betyder inte att man helt ska ta bort det energirika. Istället kan man äta lite av det, istället för mycket av det energifattigare. För det kan väl också vara ganska skönt? Att slippa äta sånna stora mängder hela tiden.
Om man t.ex ska ha en frukt till något mellis, kan man välja att ta två bitar mörk choklad istället. För kroppen är det ingen skillnad, annat än att den blir mycket gladare! Ett ämne i chokladen bidrar nämligen till en endorfin utlösning i kroppen, som gör att vi blir mycket gladare och livfullare. Plus att det smakar så gott, det får vi inte glömma!
Att Ana sedan förbjuder oss att tycka något smakar gott, är en annan femma. Åter igen får vi lära oss att skita i vad hon säger, intala oss att hon bara är en satmara som vill göra livet vedervärdigt för oss. Klart vi ska få tycka att mat smakar gott! Det är en mänsklig rättighet, något som alla är tillåtna. Självklart finns det inte några belägg för att vi skulle bli tjockare om vi tyckte att mat smakade gott. Det är bara ren bullshit.
I skrivande stund skriker Anas diktatorstämma högt i mitt huvud: "TYST DIN DUMMA DÅLIGA FULA FETA IDIOT TJOCKIS, JAG HAR RÄTT OCH OM DU INTE FÖLJER MIG BLIR DU FETFETFET". Men hon får fan stå där och skrika i sin ensamhet. För jag är smartare än henne nu. Jag är starkare än du, det har jag lärt mig nu.
Chokladmuffin och juice
Idag fikade jag med fina Anna i gallerian. Det gick jättebra och vi hade sjukt mycket att prata igenom.
Längtar efter min lilla familj redan. Tår på kinden.
Nu är jag hur mätt som helst och jag sprängs snart. Men who cares? lixom. Ingen, inte jag i alla fall.
Idag ska jag bara ta det lugnt. Det har varit en lång dag idag. Kram
- Hanna
Drömmarnas värld
Det här med att drömma är ganska nytt för mig. När jag var liten drömde jag förstås massor av långa och invecklade drömmar, men de senaste två åren har det varit väldigt dåligt på den fronten. Med sömnbristen kom också en drömlöshet, vilket inte var så konstigt. När jag sedan började ta sömnpiller började hjärnan veva igång på högvarv igen. Alla drömmar som hade missats skulle plötsligt få plats på en gång. Det ledde till helt sinnesjukt galna drömmar, som var som en bergochdalbana runt i huvudet. På morgonarna när jag vaknade var jag ofta tröttare än när jag gick och lade mig, för jag hade drömt så intensivt.
Nu mera har drömmarna börjat stabilisera sig åtminstonde lite iallafall. Det är inte lika ofta jag vaknar skrikandes, gråtandes eller skakandes längre. Tur det, annars hade väl aldrig mina föräldrar stått ut. Fast konstiga är de fortfarande, det går inte att undgå. Jag förstår verkligen inte vart jag får allt ifrån.
Inatt drömde jag ett ihopkok av SCÄ, oljetankar, baracker, thailand, krashande flygplan, hus som sprängs i luften, näringsdrycker i bensintankar och en rökandes Christina. Allt huller om buller i ett kaosartat drama, som trots allt kändes otroligt verkligt medan jag drömde det. Vissa försöker ju tyda drömmar, jag undrar hur de skulle tyda det här. Lite för mycket näringsdrycker kanske? He-he.
Nej nu ska jag sluta svamla om massa ointressantheter. Ska sätta mig och apatiskt stirra ut i vinterkylan, det finns inte så mycket annat att göra här ute på Skarpö.
Nu mera har drömmarna börjat stabilisera sig åtminstonde lite iallafall. Det är inte lika ofta jag vaknar skrikandes, gråtandes eller skakandes längre. Tur det, annars hade väl aldrig mina föräldrar stått ut. Fast konstiga är de fortfarande, det går inte att undgå. Jag förstår verkligen inte vart jag får allt ifrån.
Inatt drömde jag ett ihopkok av SCÄ, oljetankar, baracker, thailand, krashande flygplan, hus som sprängs i luften, näringsdrycker i bensintankar och en rökandes Christina. Allt huller om buller i ett kaosartat drama, som trots allt kändes otroligt verkligt medan jag drömde det. Vissa försöker ju tyda drömmar, jag undrar hur de skulle tyda det här. Lite för mycket näringsdrycker kanske? He-he.
Nej nu ska jag sluta svamla om massa ointressantheter. Ska sätta mig och apatiskt stirra ut i vinterkylan, det finns inte så mycket annat att göra här ute på Skarpö.
Det är lite sick när man börjar drömma mardrömmar om näringsdrycker...
Familjen Multqvist
God morgon, eller kanske God dag rättare sagt. Nu har jag nästan precis kommit hem från ekerö.
Jag är seg i hela kroppen och rör mig som en sengångare. Jag som trodde att vi skulle vara utvilade eftersom vi inte gick och la oss sent.
Vi åt mellis ungefär klockan halv nio och sen gjorde vi oss i ordning, bäddade och allt sånt. Sen slog vi oss ner i soffan med te, filtar och myskläder. Alla somnade mer eller mindre vid filmen. Jag tror aldrig jag har varit så glad att se eftertextrerna som då. Haha, äntligen fick jag sova!!
I morse satt vi länge och pratade medans vi åt lugnt frukost. Sen var det redan dags för mellis så då gjorde vi i ordning mackor och juice och åt ännu mer. Tillslut låg alla antingen i soffan, fotöljen eller på golvet och knådade sina magar.
En toppen kväll, natt, morgon.
Idag ska jag iväg och fika ... igen. Fast inte med en familjemedlem den här gången utan en gamal kompis som jag inte träffat på jättelänge. Det blir en liten utmaning men jag är säker på att jag kommer klara det.
Det finns en del av min som skriker att jag fikat för mycket den här veckan. Det är ett starkt tecken på att jag ska fika mer!
- Hanna
Myspys
Nu gör alla sig i ordning till myskvällen. Mjukiskläder och knutar i håret.
Det var inte lätt att komma hit, en väldigt väldigt lång och jobbig resa. Haha, fast riktigt kul var det.
Det slutade med att vi ringde och beställde en taxi.
Sen åt vi fruktsallad och glass till kvällis. Det var faktiskt smarrigt.
Nu ska vi sätta på proposal och dricka te. Muuuuuums! :)
Natten kommer bli lång.
Kram från alla multiqvistare minus Julia. Snyft!
Det var inte lätt att komma hit, en väldigt väldigt lång och jobbig resa. Haha, fast riktigt kul var det.
Det slutade med att vi ringde och beställde en taxi.
Sen åt vi fruktsallad och glass till kvällis. Det var faktiskt smarrigt.
Nu ska vi sätta på proposal och dricka te. Muuuuuums! :)
Natten kommer bli lång.
Kram från alla multiqvistare minus Julia. Snyft!
Skorea!!
Imorse när jag vaka vaknade jag med tjocktankar som var 100 gånger värre en vanligt. Då kände jag verkligen inte för att gå till skolan men eftersom jag skulle ha skolmöte var jag iallafall tvungen att göra mig i ordning och åka iväg till skolan med mamma.
Efter mötet gick jag och mamma och åt lunch på en proppfullt restaurang, vilket blev ännu jobbigare och ångest blev ännu större. Men efter lunchen skulle mamma åka och kolla på en overål till min lille bror och då lyckedes jag övertal mamma att vi skulle åka förbi solna. För det fösta så lindrar shopping ånget och så är det så himla kul! Min favorit shoppingsak just nu är skor!! Så jag fick in på Scorett och kollade på skorean. De har verkligen så mycket fina skor där! Efter mycket velande fram och tillbaka. Hade länge kollap på ett par svarta skor med ganska hög klack men guldringar på. Det är så himla fina! Men det sluta med att jag köpte att par andra skor med klacka, lite brunsvarta med ludd på insidan som man kan vika ner, så att det blir en kant. De är jättefina!! Bliden kommer lite senare
Nu sitter jag och väntar på att mina underbara små sötnosar ska komma. Vi kommer att ha en underdar kväll tillsammans myckat skratt och glädje! Till kvällis ska vi äta fruktsallad och glass, en utmaning för mig men de kommer gå jättebra när alla är här. Ni är så underbara och tillsammans klarar vi allt!!
puss och kram kajsa
Snart bär det av!
Nu ska jag bara slänga (host...) i mig lite middag och sedan bär det av till Kajsa. Jag längtar!
Utan denna dignos fastklistrad i pannan...
Jaa ni, nu är veckan slut, helgen är framför oss. Om några timmar ska jag, Hanna, Sofia och Lisa åka till Kajsa (Julia kunde inte), äta fruktsallad med goood glass, mysa och sova över där och äta frukost imorgon.
Detta är inget jag tror någon i vår lilla grupp, vårt lilla gäng, känner något obehag i. Att äta tillsammans är nästan inget konstigt längre. Vi börjar bli normala tjejer, och det känns UNDERBART!
Just nu lyssnar jag på musik som får mig tänka på fina personer här i världen, sådana låtar gillar vi!
Ha nu en fantastisk kväll, vi kanske lägger in något inlägg med en bild på oss med glass runt munnen?
Gå in och titta ikväll, så får du väl se.
Tänk, när man mår bra, och inte har den här diagnosen fastklistrad i pannan som vi så kan man..
...Umgås med vänner hela dagen, natten, morgonen och förmiddagen, utan att ens mamma ringer och skriker i örat på en att man "måste genast komma hem, frukosten står ju på bordet!". För den har man redan ätit, med sina vänner utan en obehaglig känsla i magen och tårar i halsen.
... man kan utan att må dåligt över sig själv träna normalt, för att sedan med lättnad äta en macka efteråt utan tjaffs med föräldrarna eller en näringsdryck som efterrätt.
... glädje blir plöstligt en del av vardagen.
HA DET GÖTT!
F like in Friday
Första lektionen denna fredag var idrott, som vanligt. Och idag skulle vi bowla och det jag som tur var vara med på. Det skulle bli så kul tyckte jag. Det var många år sen jag bowlade sist.
Men såklart blir jag arg och besviken på mig själv så fort jag ligger efter. Jag känner mig otroligt dålig och vill bara kasta mitt bowlingklot i ansiktet på mig själv.
Jag försökte verkligen vara glad för dem andras skull. Le och aplodera när dem sköt strike efter skrike. Men när en tjej hade gjort tre stike på rad gav jag upp.
Jag kom sist av dem två som var i mitt lag. Blev besviken på mig själv och tänker vinna nästa gång.
Efter lunch hade jag prov i sammhälle. Jag har pluggat länge till provet och var hur förberedd som helst. Jag kunde allting utantill på alla sidor vi hade och ville bara få det gjort så jag kan börja plugga till fysikprovet nästa vecka.
Dem fem första frågorna var G-frågor. Dem var man tvungen att klara. Jag kände mig inte ett dugg nervös och började skriva. När jag kom till fråga fyra om "parlamentarism" fick jag hjärnsläpp. Just den fråga hade jag pluggat så mycket till. Jag kunde den utantill och hade till och med kollat en extra gång innan lektionen började.
Jag visste vad svaret var långt inne men andra saker i mitt huvud trängde före. Jag kunde inte komma på det. Och ju mer man tänker så kommer man inte på det.
Så jag var väldigt ledsen när jag gick ut från klassrummet. Nu kommer jag säkert få IG i sammhälle. Jag kommer inte ens få G. Eftersom jag missade en av dem viktigaste frågorna på hela provet.
Samhällskunskap, det jag tycker är så kul och är bra på. Ett ... IG.
Fan.
______________________________________________________________________________________________
Jahopp. Inte tänka mer på det. Verkligen inte!
För ikväll kommer jag ha så kul. Så otroligt, extremt, makalöst kul. Först ska jag dansa i en timme (extra näringsdryck. Men det är sååååååååååå värt det)
Sen efter det så ska jag till Kajsa. Fina Kajsa här på bloggen.
Och så ska alla Multiqvistare förutom Julia sova hos henne.
Fekka fekka fekka
Vad ska ni göra ikväll?
- Hanna
Men såklart blir jag arg och besviken på mig själv så fort jag ligger efter. Jag känner mig otroligt dålig och vill bara kasta mitt bowlingklot i ansiktet på mig själv.
Jag försökte verkligen vara glad för dem andras skull. Le och aplodera när dem sköt strike efter skrike. Men när en tjej hade gjort tre stike på rad gav jag upp.
Jag kom sist av dem två som var i mitt lag. Blev besviken på mig själv och tänker vinna nästa gång.
Efter lunch hade jag prov i sammhälle. Jag har pluggat länge till provet och var hur förberedd som helst. Jag kunde allting utantill på alla sidor vi hade och ville bara få det gjort så jag kan börja plugga till fysikprovet nästa vecka.
Dem fem första frågorna var G-frågor. Dem var man tvungen att klara. Jag kände mig inte ett dugg nervös och började skriva. När jag kom till fråga fyra om "parlamentarism" fick jag hjärnsläpp. Just den fråga hade jag pluggat så mycket till. Jag kunde den utantill och hade till och med kollat en extra gång innan lektionen började.
Jag visste vad svaret var långt inne men andra saker i mitt huvud trängde före. Jag kunde inte komma på det. Och ju mer man tänker så kommer man inte på det.
Så jag var väldigt ledsen när jag gick ut från klassrummet. Nu kommer jag säkert få IG i sammhälle. Jag kommer inte ens få G. Eftersom jag missade en av dem viktigaste frågorna på hela provet.
Samhällskunskap, det jag tycker är så kul och är bra på. Ett ... IG.
Fan.
______________________________________________________________________________________________
Jahopp. Inte tänka mer på det. Verkligen inte!
För ikväll kommer jag ha så kul. Så otroligt, extremt, makalöst kul. Först ska jag dansa i en timme (extra näringsdryck. Men det är sååååååååååå värt det)
Sen efter det så ska jag till Kajsa. Fina Kajsa här på bloggen.
Och så ska alla Multiqvistare förutom Julia sova hos henne.
Fekka fekka fekka
Vad ska ni göra ikväll?
- Hanna
Jo and Company
Jag har kommit in i ett litet köp-beteende känner jag. Kombinationen av iskallt väder, alldeles för många bra affärer på vägen hem samt en storslagen rea, slutar helt enkelt inte bra. Eller snarare, inte bra för plånboken. För mig är det superbra! Det finns inget man blir så glad av som att hitta riktiga kap, riktiga godbitar som man bara blir helt förälskad i. Ångesten får helt enkelt inte plats bland alla glada lyckokänslor, och under flera timmar kan man vara helt fri. Fast det är viktigt att vara ekonomisk också. Inte köpa något som man inte behöver eller som man inte kommer använda. Jag är alltid noga med att verkligen vilja ha det jag köper, ofta går jag och tittar på samma klädesplagg under en hel vecka innan jag beslutar om jag ska köpa det.
Veckans godbit har varit en röd dunväst från Jo and Company. Perfekt till vårkylan då man inte vill ha jacka, men det ändå är för kallt för att bara gå i tröja. Jag behöver det verkligen eftersom jag är så frusen av mig, så det är helt perfekt. I´m Happy!
Förmiddag på ADM
Sitter på en administrationslektion, men jag tror inte att någon gör de uppgifter om world som det är menat att vi ska göra. Ovärt liksom, ingen orkar. Det får bli facebook och bloggibloggi istället, hoho. Ikväll bär det av ut till Ekerö med fam Multqvist, det ska bli underbart! Vi hörs senare. Puss♥
Morgon musik
Vi startar dagen med den här sköna låten, ha en bra dag ♥
Så länge du är med mig.
Det gör inte ont alla mil jag vandrat det gör inte ont när vänner jag lämnat det gör inte ont att få skiten i sig det gör inte ont så länge du är med mig.
Så länge du är med mig, Håkan Hellström.
Jag började faktiskt med att skriva en halvuppsats om allt och ingenting. Men, jag raderade allt. Jag lade ner en
halvtimme på inlägget, för att sedan ångra mig, det kändes inte rätt, som om jag inte fick fram det jag ville.
Frustrerande va?
Jag vill istället bara säga min poäng med dettahalvtimmesarbete.
Kom ihåg, flickor & pojkar. Tid har slösats för ingenting för många under en lång tid. Vissa av er har, precis som
vi här på bloggen, börjat fundera över den senaste tiden och har, precis som jag, börjat ångra så himla mycket
att det gör ont.
När du har kommit till den biten, är det viktigt att du tar någons hand. Håll den hårt. Krama en vän, krama
honom/henne hårt.
För vem vet, det kanske någon gång, efter många handhållanden och hårda kramar, faktiskt fungerar. Allt
kanske då känns lite lättare, för vem vet, när man inte har provat.
Nu ska jag dricka upp min smoothie med bland annat hallon och banan, MUMS.
Pussar<3
Världens bästa pappa ♥
Ibland är min pappa världsbäst. De stunderna befinner man sig aldra mest troligt i en seglaraffär eller en skidsportaffär. Då ska man passa på, då är inget omöjligt. I en vanlig klädaffär skulle pappa inte ens köpa ett par strumpor till mig, det är bara onödigt menar han, när man redan har flera stycken hemma. Men annat är det när kläderna råkar befinna sig i en affär som rör hans intressen. Om det är ett cross märke på en jacka, och om den har senaste skidjacka tekniken, då är det självklart att jag ska ha den. Kosta vad det kosta vill. Samma sak är det med skidor. Satsarpappan måste absolut köpa de bästa skidorna till sin dotter, som är drottning i skidbacken. Det blir de senaste pjäxorna, de fräschaste skidorna som är 50/50 för offpist/piståkning, den lättaste och smidigaste hjälmen och valfria skidglasögon från de låsta glas boxarna. Plus special designade vantar från Hestra. Ibland är han allt bra knäpp min lilla pappa. Men jag kan inte göra annat än att tacka och ta emot, för sånt här är ytterst ovanligt att komma från honom.
Här är mina godbitar till skidor :)
Varför inte bara skjuta mig istället?
Där låg jag. Snökristallerna fall över min kropp, mitt ansikte, över hela mig.
Det var svårt att kolla upp mot himmlen eftersom kristallerna hypnoteserade mig. Mitt i den ljuva stunden blir allt till is.
Snö i ansiktet, under jackan och i skorna. En kille i min peralellklass har kommit och sparkat på mig. Snö över hela mig. Efter hela min kropp. Jag blir förvånad, jag trodde inte att man gjorde en sån sak. Herregud! jag känner inte ens människan.
Jag skriker en hård kommentar efter honom medans min kompis hjälper mig upp.
Efter det ville jag bara gå hem. Jag ville inte vara med på den kalla idrottsdagen när vi skulle åka till skavlöten.
Där skulle jag ändå bara få gå runt och inte anstränga mig så mycket.
Men en känsla inom mig höll mig kvar. Jag ville hämnas. Jag ville det så gärna. Det är egentligen inte likt mig men jag ville så gärna.
Han fick mig att känna mig som en dålig människa, som om jag var värd det. Just den känslan, värdelös. Jag kom fram till att jag var värd det. Det var så folk såg på mig.
Det blev ingen hämn idag. Kanske lika bra.
Snökastning
Stenkastning
Smutskastning
En hård vind
Varför inte bara skjuta mig istället?
_______________________________________________________________________________________________
Jag hade extremt bråttom sen när jag skulle in till stan. Jag hatar att vara stressad! Jag vill ha kontroll. Det är precis det mycket av den här sjukdommen handlar om, kontroll.
Men till slut tumlade jag in genom fel väg till cafét rival på söder. Där satt två söta tjejer som log välkomnande mot mig.
Allt ont flög ur mig och vi gick till kassan för att beställa.
Vi försökte fokusera på vad som vi var sugna på. Vi kom fram till att en kopp varm choklad skulle sitta perfekt.
En varmchoklad och en kolakaka, muuuums!
Det måste ni prova, absolut. Hur gott som helst.
Efter snabbfikat skyndade jag mig till SCÄ. Mötet gick ganska så bra, men jag gillar möterna med Kaisa ensam bättre. Jag blir alltid så irriterad på mina föräldrar.
Nu har jag fått nya krafter igen och känner mig på topp!
- Hanna
Det var svårt att kolla upp mot himmlen eftersom kristallerna hypnoteserade mig. Mitt i den ljuva stunden blir allt till is.
Snö i ansiktet, under jackan och i skorna. En kille i min peralellklass har kommit och sparkat på mig. Snö över hela mig. Efter hela min kropp. Jag blir förvånad, jag trodde inte att man gjorde en sån sak. Herregud! jag känner inte ens människan.
Jag skriker en hård kommentar efter honom medans min kompis hjälper mig upp.
Efter det ville jag bara gå hem. Jag ville inte vara med på den kalla idrottsdagen när vi skulle åka till skavlöten.
Där skulle jag ändå bara få gå runt och inte anstränga mig så mycket.
Men en känsla inom mig höll mig kvar. Jag ville hämnas. Jag ville det så gärna. Det är egentligen inte likt mig men jag ville så gärna.
Han fick mig att känna mig som en dålig människa, som om jag var värd det. Just den känslan, värdelös. Jag kom fram till att jag var värd det. Det var så folk såg på mig.
Det blev ingen hämn idag. Kanske lika bra.
Snökastning
Stenkastning
Smutskastning
En hård vind
Varför inte bara skjuta mig istället?
_______________________________________________________________________________________________
Jag hade extremt bråttom sen när jag skulle in till stan. Jag hatar att vara stressad! Jag vill ha kontroll. Det är precis det mycket av den här sjukdommen handlar om, kontroll.
Men till slut tumlade jag in genom fel väg till cafét rival på söder. Där satt två söta tjejer som log välkomnande mot mig.
Allt ont flög ur mig och vi gick till kassan för att beställa.
Vi försökte fokusera på vad som vi var sugna på. Vi kom fram till att en kopp varm choklad skulle sitta perfekt.
En varmchoklad och en kolakaka, muuuums!
Det måste ni prova, absolut. Hur gott som helst.
Efter snabbfikat skyndade jag mig till SCÄ. Mötet gick ganska så bra, men jag gillar möterna med Kaisa ensam bättre. Jag blir alltid så irriterad på mina föräldrar.
Nu har jag fått nya krafter igen och känner mig på topp!
- Hanna
Det snurrar i min skalle
Det kliar inte i mina fingrar, men det kliar i min hjärna. Har tusen grejer jag vill skriva men orkar inte. Orkar inte svara på sms, på facebook eller på msn. Jag vill prata med folk. Jag önskar ni läsare kunde läsa/höra mina tankar. Jag tänker tillräckligt mycket för att fylla en bibel på 10 minuter. Allt från tésmaker till kloka ord till komedi till pälsar. Jag tar upp något i mitt huvud, firnular lite på det. Tänker på det som en idé och stöttar den idén tills jag plötsligt vill hitta motargument och efter en liten till stunds firnulande byter jag idé. Eller så sitter jag och ältar samma tanke. Som varför jag inte har fin hy. Det har jag alltid undrat. Alla har fin hy, utom jag. Jag kommer på anledning, efter anledning, efter anledning till varför jag inte borde ha dålig hy. Sen slår det mig att jag kanske förtjänar det. Och då går mina hy-tankar över till karma. Kanske gjorde jag något dumt i mitt tidigare liv som fick gud att besluta sig för att nej, Julia Anna Holknekt som föddes 25e mars 1995 ska nog straffas med prickar i ansiktet för att hon kanske var otrogen mot en kille som hon egentligen inte förtjänade i sitt förra liv. Jag planerar mitt liv, hur jag ska få bra karma och att jag bara ska vara snäll. Och då får jag ångest över att jag inte alltid varit snäll. Över att jag faktiskt läste min kompis sms i femman trots att jag lovade att inte röra hennes mobil. Idag skulle jag inte göra något sådant. Sen går mina karmatankar över till hur förbannat jävla bortskämd jag är. Jag vill inte äta för att jag vill vara smal. Hör ni egentligen hur jävla dumt och egoistiskt det låter? Jag är bortskämd, egoistisk och korkad som inte fattar hur andra har det och som inte har tillräckligt med empati för att kunna skänka iväg min månadspeng till regnskogen. Nej, för jag går hellre på stan och köper plagg efter plagg efter plagg när jag redan har hundratals plagg hemma. En bortskämd, egoistisk skit är vad jag är. Sen går mina självhatstankar över till hur mycket mina behandlare hade skällt på mig om jag hade sagt allt det här till dem. Hur många regler jag har trots att jag snart kanske förklaras som.. Ja ni vet det där man helst inte ska nämna. Det är som voldemort. Jag är så rädd för ordet att jag inte vågar säga det.
-
-
-
-
-
-
frisk
-
-
-
-
-
ja tänk om jag blir det snart.
JuliaHolknekt.blogg.se, kolla in om ni vill.
Ski until you drop
Jag har precis varit och fikat på rival med Hanna och Julia, det blev varm choklad och en kolakaka. Mums! Fast klantig som jag är så välte jag ut hela min chokladkopp, och det var INTE med flit. Illa Lisa, illa. Straffar mig själv med en extra apelsin nu, för att kompensera de andra.
Nu ska jag och pappsen åka till Länna sport och köpa nya skidor m.m till mig, alltid lika kul. Vi hörs senare, puss på er♥
Äntligen på väg
Nu sitter jag på tunnelbanan på väg in till söder. Där ska jag fika med Lisa och Julia på rival en kortis innan mötet på scä. Gud vilken stressig och kall dag det har varit. Berättar mer sen! Kram
-Hanna
-Hanna
TJOHO! TRÄNING (FAST HÄLSOSAM SÅKLART)
Jag har TRÄNAT!! Jag sprang runt lite och slog på bollar (vi hade volleyboll) och försökte mest verka aktiv. Men egentligen är jag urusel på volleyboll så jag höll mig undan.
Mina vänner, jag har nått ett mål. Nu ska jag få börja träna igen
and damn it feels good.
Det är sånt här man blir glad av
Beauty Inspiration
I en cybervärld full av pro-ana bloggar och thinspo, behövs en motkraft. Något som kan ge en kontrast till alla de dåliga intryck vi bombarderas med varje dag. Det kallar jag för Beauty Inspiration. Bilder på vackra kvinnor, som ser ut som kvinnor istället för skelett. Riktiga förebilder, som är något sunt att sträva emot. De blir allt färre i dagens size cero ideal, men de finns fortfarande. Det får man inte glömma bort! Vi får suga på de få men naggande goda karameller som vi har. Den sötman kan få oss glada i flera timmar efteråt. Här kommer mina favorit exempel, enjoy!
Beyonce
Lauren Conrad
Scarlet Johansson
Adriana Lima
Marilyn Monroe
Det var några det, nu är det back to school, företagsekonomi ni vet. Kulkul. Sedan blir det fika på Rival med Hanna och Julia, underbart! Love from Lisa.
Snöflingor, kristaller
Snökristallerna vajar sakta ner från himlen. Vackert! Jag har lust att gå och lägga mig i snön och bara kolla upp mot himlen och glömma allt för stunden. Det är precis vad jag ska göra nu.
Orkar inte.
Nu ska jag inte skriva något deppinlägg, men ärligt talat, ni måste faktiskt få se de negativa sidorna med anorexin också, så att ni fattar vilket helvete det är.
Jag är trött på att vakna varje dag med gåshud över hela kroppen, och sedan gå så hela dagen. Aldrig bli varm, hur mycket kläder man än har på sig.
Jag är trött på att det svartnar för ögonen och susar i öronen varje gång jag ställer mig upp efter ha legat eller suttit ned.
Jag är trött på att åka hem varje lunchrast för att äta lunch med min pappa, det blir ett jäkla resande fram och tillbaka.
Jag är trött på att vara beroende av tabletter för att klara av dagen utan panikångest attacker.
Jag är trött på allt det här. Jag blir bara så himla trött.
Utan de här tjejerna skulle jag aldrig orka, they bring me back to life.♥
Listan ska bli längre
Här är några få låtar som jag alltid funkar. Mot ångest, om man ska dansa till man svettar (vilket inte är så bra att göra) eller om man bara vill blunda och slappna av.
Jag tror att alla vi tjejer bakom bloggen kan intyga att det finns inget bättre mot ångest som musik. Så listan kan bli längre än så här!
Fyll på den, och ni läsare. Kommentera bra låtar som vi sen lägger in i inlägget.
Kram Hanna
Skolgymnastik imorgon.
Imorgon ska jag få vara med på min första gymnastiklektion sen 2008. Jag har inte varit fysiskt aktiv på det sättet sen tvåtusenåtta! Helt sjukt!
Om jag inte har helt fel kommer jag ligga och vara utan syre efter 15 minuter och inte kommer kunna röra på mig en månad efter gymnastiklektionen.
Jag sitter och funderar på vad jag ska ha på mig.. Tänk vilka problem man kan ha.
Här är i mitten på 2007 då jag var i begynnelsen av det jag lever i nu.
Länge sedan jag ens fick gå i rask takt.. Och nu ska jag få börja "träna" en gång i veckan.
och så här glad är jag för att jag får vara med på en av två lektioner :)
-
Så dagens tips till er som är sjuka där ute och har träningsförbud:
ät på. ÄT ÄT ÄT! Man måste inte vara normalviktig bara för att få träna. Men man ska vara på god väg till att bli normalviktig. Så fortsätter du äta kommer du tillslut få något tillbaka för allt kämpande.
Det har varit ett av mina mål, att få träna och nu känns det så sköntatt få börja långsamt långsamt göra det igen.
-
Äntligen!
tre bilder i ett inlägg
Eftersom ingen svarade på Lisas förra inlägg tar jag risken med att lägga ut en bild på min outfit idag. Dock inte hela, det väntar jag med tills någon kommer med en åsikt.
Ja, så här såg jag ut idag. En tröja från Odd Molly och ett par skinnbyxor. Jag hade som vanligt lockigt hår och doft från Victoria´s seacret.
- Hanna
@Annas place
Hej sötnosar. Jag sitter i Annas soffa och tittar på sweetsixteen med Annas lillasyster. Jag är jättetrött, men det är väl inte så konstigt när jag och Julia låg uppe och pratade hela natten... Snälla Julia lånade ut lite kläder till mig, byxor och tunika från odd. När jag kommer hem måste jag minsann lägga upp en liten outfit bild tror jag.
Eller var tycker ni om det där med outfitbilder? Ni som har ätstörning, handen på hjärtat nu, blir ni triggade dåligt av att se bilder på oss? Är det mer dåligt än bra? För det är till er vi riktar oss och era önskningar är våran lag. Men jag tycker själv att det är intressantare att läsa en blogg där man faktiskt får se vilka de är som ligger bakom den. Men det kanske bara är jag? Tell me!
Nu ska vi snart åka in till kungshallen och äta sushi. Halv sju blir det snabba cash med klassen, det ska bli jättetrevligt. Hoppas att filmen är bra, han som spelar huvudpersonen är iallafall galet snygg! Mmmmm...
När jag kommer hem ikväll vill jag ha er åsikt kring oufitsbilder, okej? Good to know liksom.
Jag saknar redan Julia :( Skulle kunna flytta in och bo hos henne! ♥
Love from Lisa
Frustrationer
Jag hoppas att kvinnor med Marilyn Monroes kurvor blir nya idealet.
På en blogg som ska förhindra ätstörningar finns det reklam på hur man går mer i vikt. Så sjukt fel!! Är det någon som vet hur man tar bort den automatiska reklamen?
Blir så irriterad på hela vår värld. Att bantning tillhör vardagen för dem flesta barn och vuxna. Att i stort sett ALLA strävar efter att gå ner i vikt och är missnöjda med sina kroppar. Det klart att folk blir ätstörda. Allt handlar ju om hur man ser ut, att man ska vara smal som modellerna och äta rätt. Att äta rätt är inte att svälta sig. Att äta rätt är att äta sunt, regelbundet, inte ha något förbjudet och äta det man är sugen på i en måttlig mängd.
- Hanna
Hemma!
Hej mina vänner! Jag försökte mig på att äta lunch med kompisar i skolan idag men det gick ju som det gick så jag gick hem och har precis ätit upp det som fattades för att det skulle vara en fullständig måltid :)
-
Jag har bara varit på SCÄ idag och haft lite samtal.. Berättade om glassen igår och så.. Det var uppskattat! Jag fick även veta att min psykolog ska sluuuutaa :'( Fan, jag har aldrig haft en och samma person i längre än 3 månader.. Lite jobbigt att man aldrig hinner lära känna någon på riktigt.. Alla slutar eller blir sjukskrivna!
-
Lisa sov ju hos mig igår och det var verkligen jättekul! Imorse åt vi frukost tillsamans och det gick också bra!
Jag vill bara hålla er uppdaterade! Nu ska jag göra något annat kul.
Puss!
Om man ska vara fin ska man också vara lycklig
Fiskgratängen gick ner. Det var ingen delikatess men jag tuggade snällt och åt upp allt fort så jag hann tillbaka till lektionen. Tanken om att vägra fanns där men vad skulle hända om jag åt? Jo, jag blir fortare frisk. Och det är precis det jag vill.
I morse när jag skulle skynda till bussen kände jag ett skavsår på min häl. Jag sprang upp och hämtade ett plåster och upptäckte att det inte alls var ett skavsår. Det var ett blodigt sår. Jaha, hur fasiken har jag fått det här? Jag orkade inte fundera, satt på plåstret och skyndade mig till bussen. Det gjorde ont när jag gick. Jag tänkte som vana "om man ska vara fin får man lida pin". Vilket jag tänkte på hela vägen till skolan. Jag måste sluta att säga och tänka så. Det är ett talsätt som jag har använd alldeles för länge.
Om man ska vara fin ska man också vara lycklig.
- Hanna
I morse när jag skulle skynda till bussen kände jag ett skavsår på min häl. Jag sprang upp och hämtade ett plåster och upptäckte att det inte alls var ett skavsår. Det var ett blodigt sår. Jaha, hur fasiken har jag fått det här? Jag orkade inte fundera, satt på plåstret och skyndade mig till bussen. Det gjorde ont när jag gick. Jag tänkte som vana "om man ska vara fin får man lida pin". Vilket jag tänkte på hela vägen till skolan. Jag måste sluta att säga och tänka så. Det är ett talsätt som jag har använd alldeles för länge.
Om man ska vara fin ska man också vara lycklig.
- Hanna
Wake up everyone
God morgon på er. Här ligger jag (Lisa) i Julias soffa, klockan halv åtta en vanlig onsdag. Jag småler när jag lägger märke till vad jag har på mig -shorts från odd molly och en tröja från acrombie&fitch. Om jag berättade det för mamma skulle hon nog smälla av. Haha.
Jag är otroligt glad över gårdagen. Julia är en underbar person som jag verkligen mår otroligt bra av att vara med. När vi skulle sommna hade jag ett stort leende på läpparna, vi kunde knappt sluta prata och fnissa. Skit samma om SH provet inte går så bra idag för att jag struntade i att plugga hela kvällen igår. Nu är jag glad iallafall, och det betyder mer. Mycket mer.
Visst knagde glassen lite i tankarna innan sömnen slog till, men glädjen tog överhanden. Jag kunde faktiskt tänka att, okej det här var en kväll som jag åt jättegod glass. Det var inte mer kalorier i det än i ett vanligt mellis, och desstuom kan det tillochmed vara så att middagen igår blev lite för liten för min del. Därför så kan jag släppa de onödiga ångesttankarna. Jag behövde inte ens någon dubbeldos av atarax för att sommna som jag alltid tar. Vad man äter ett mål, är helt strunt samma. Det jämnar ut sig med alla andra mål som man äter under veckan, idag är den där glassen redan borta.
Våga därför utmana. Våga äta kalorier som inte bara låter "nyttiga", utan även de som smakar gott! För kroppen tar kcal som kcal, den bryr sig inte om de kommer ifrån. Godis eller fullkornsbröd, namnet är skit samma, så länge det är samma kcal mängd.
Därför gott folk, unna er något riktigt GOTT idag! Om ni har en frukt inplanerad, ta en choklad bit istället, eller en biscotti! Du är helt fri att välja smaken på dina kcal. Vad än Ana försöker övertala dig. Punkt slut.
Nöjd och glad kexchoklad
Som vanligt kan jag inte slita mig ifrån datorn. Jag och Julia ligger och däser framför paradise hotel. Toppen mysigt är det. Vi ska sova i soffan inatt, bara för att det inte är någon Juliapappa hemma här, hoho. Fest hela natten! Fekelation ;)
Nej, vi blir nog lite småtrötta snart när sugerrushen har lagt sig. Glassen ligger och gosar i magen, och huvudet är ångestfritt (!). Jag känner mig otroligt glad, och otroligt levande. För vet ni? Vad gör det egentligen om man äter glass eller mackor? Vad är egentligen skillnaden mellan friskt och sjukt där? Visst är tanken att äta glass friskare än att äta bröd. Men rent konkret är det ingen skillnad. Rent verklighetstroget så är det ingen jävla skillnad. Kalorimässigt är det bättre att äta glass än att dricka en näringsdryck. Det är exakt lika mycket som ett vanligt mellis.
Därför betyder det inte att vi är friska bara av att ha ätit det här. För det är inte en sån stor grej. Man måste avdramatisera det hela lite. Glass eller mackor, skit samma. Det är ingen stor grej. Mellis som mellis, mat som mat. Det ända som spelar någon roll är kalorierna, och så länge det inte är någon skillnad på dem så är det ju för sjuttsingen ingen som helst skillnad. Och egentligen spelar faktiskt inte kalorierna någon roll de heller. För äta måste vi göra ändå. 6 mål om dagen, varje dag, hela veckorna, året runt.
Därför kan vi helt enkelt skippa det här "rädd för att äta snacket", för det är ren bullshit. Skit samma om vi är rädda eller protesterar, vi kommer inte undan ändå. Vi blir ändå tvingade och om vi totalvägrar blir vi inlagda. Därför är det bara att äta gott folk, för jag lovar, du blir inte tjock.
Kram, Lisa
Bevis!
Bevis!
Bad med badsalt!
Äntligen får jag bara igen! Mitt badkar har varit trasigt från typ slutet av november så jag har inte kunnat bada. Men nu har morfar äntligen varit här och lagat det!
Så idag när jag kom hem från en förmiddag i skolan åte jag först lunch med mamma, pankakor och tomat soppa, sedan gick jag och tappa upp vartm vatten i badkare,t gick och hämta modetidningen ELLE och hällde i badsalt i vattnet, som doftade vanilj. kröp försiktigt ner i badkaret, idet varma och sköna vattnet. Känslan av att få lägga sig i ett vartm bad, när det är typ -5 grader ute är så himla underbar!
Låg i badet säkert 45 min. Gick sedan upp, tappade ur vattnet drog på mig min sköna morgonrock och satte upp håret i en handuk. Torkade mig och klädde sedan på mig min rosa mjukisdress och fönade håret. Sedan var det dags för mellis... En yogghurt med mussli och en apelsin.
Nu ligger jag här i min varma sän,g under mitt underbara täcke och ska snart sova.
Puss och god natt
Kajsa
Face-mask!!!!
Aaahh! Vi har ansiktsmask och därför ser vi ut som vi gör!
Snart är det glasstime och vi är INTE ETT DUGG RÄDDA!!! Håll tummarna för oss för nu jävlar ska här ätas cappucinoglass från carte d'ore! Vi är bäääääääääst!!
NU KOMMER NI INTE TRO OSS
Ni vet ju att jag skrev att jag ville att någon skulle sova över hos mig inatt. Lisa SMSade och frågade om inte hon kunde sova över. Jag frågade pappa och han sa JA!! Så hon kom till oss vid sextiden och då åt vi thai-middag. Ni vet räksoppa och sånt som INTE ÄR FARLIGT och man INTE BLIR TJOCK av!!
Och sen skjutsade pappa oss till konsum för att vi skulle köpa kvällis och han bara lämnade oss och vi fick värsta kicken och kände oss hur fria som helst och gissa vad vi köpte!!!?!???!!?!?!?
... vi köpte glass, coco pops och två marschmallows var!!!! :D
Om man äter i lagom mängd blir det inte mer än macka och mjölk och då får man bestämma sig, vad är mest värt??? GOTT SÅ KLART!
Vart har glass varit under hela 2008 och 2009 då jag hellre tagit en grov smörgås med smör och ost med ett glas mellanmjölk till mellis istället för GLASS?? Anorexin gör en verkligen DUM!!
Hehe.. Freeeeeeeedom!
Mig.
Jag skulle vilja ha ännu en presentation av mig själv, men denna gång, lite mer personlig, lite mer jag.
Fina bilder brukar säga det mesta om en människa, så jag låter dessa berätta lite om mig, Ellinor Kraft, hon som föddes år 1994 på alla hjärtans dag, men egentligen önskade att hon var ett sommarbarn och ung på 60-talet.
Jag skulle göra allt för att få bära någon av dessa underbara klänningar.
Då färg inte var något man gömde.
Då man faktiskt var tvungen att ringa personen och personligen träffa honom/henne. Närkontakt på ett helt annat plan.
Ej fungerande, men fortfarande åh, så söt. En present min mamma fick från min morfar för längelängsen, som jag har tagit över. Ny kedja.
Älsklingarna. Nästa gång ska du också fastna på ett foto som jag kan sätta bredvid, Kajsa.
I denna bok försvinner jag i när det känns som om tom inte musiken räcker till, eller då jag bara vill få världens finaste inspiration.
Ja, det här är jag, men så mycket mer. Nu har jag visat en ny del av mitt liv för er, den nyupptäckta, men sen finns ju den gamla, hederliga Ellinor kvar och viftar med armarna, hon vill ju också vara med.
Men henne tar jag nästa gång.
Kom ihåg att krama någon älskling ikväll!
Första frågan!
Kollade snabbt in på bloggen och såg en kommentar från Agnes. Tänkte ta och svara på den på en gång.
Vi sex tjejer är alla ganska så lika i åldern. Men eftersom vår vänskap inte handlar om ålder så spelar det ingen roll. Det märks ändå inte.
Hanna och Julia och både 95:or. Fyller 15 i år.
Kajsa, Sofia och Ellinor är 94:or. Fyller 16 i år.
Och Lisa är 93:a och fyller 17 i år. Men som hon alltid säger själv känner hon sig som en 94:a. Född i december.
Kom gärna med fler frågor. Vi alla är väldigt öppna och svarar gärna!
En av tusentals tankar som virrar runt i mitt huvud
En bild som jag tog våren 09.
Jag har så blandade känslor inför våren och sommaren. En röst skriker inom mig att jag kommer bli sämre och falla tillbaka, för det var ju trots allt ungefär på våren jag blev blev som sämst. Och tanken att bli sämre, börja bygga upp allt som jag redan kämpat i över ett halv år att bygga upp, det finns inte för mig. Aldrig att jag kan göra så mot min familj, min älsklingar, mina kompisar och mig själv. Det ska hon inte få göra.
Jag har planer på hur jag ska få resten av året att fungera.
Upptäcka nytt.
Aldrig återvända till landställen, platser som jag var på när jag var som sämst och platser som ger mig rysningar och dåliga minnen. Jag vill ut och resa, nya exotiska länder som jag aldrig varit i. Skapa nya minnen, bra minnen.
När jag tänker så längtar jag extremt till sommaren. Jag längtar tills äppelblommen slår ut och blommorna är precis så där rosa och sköra. När jag vaknar av fågelkvitter utanför fönstret och när man kan sitta ute på tomten och gäsa i solen.
Jag ser fram emot sommaren för då kanske jag till och med kan prova en glass. Eller JA! det klart att jag ska äta glass. Vi sex tjejer ska ha grillparty, äta jordgubbar doppade i choklad och sova under stjärnorna.
Längtar.
- Hanna
tonight's gonna be a good night
Hejsan hoppsan. Här sitter en avslappnad Lisa framför datören igen. Lite väl avslappnad kanske, var tvungen att klunka i mig en espresso ur vår nya Nespresso maskin för att jag skulle kunna få något plugg gjort. Det fungerade inte. Trots att vi har samhällskunskapsprov imorgon och jag är jättestressad över det. Hjärnan bara strejkar, det är helt enkelt ingen idé att ens försöka just nu. Får prova senare ikväll, om det finns tid för det.
För gissa vad jag ska göra ikväll?! Jag ska till JUUUULIIIIAAAA :D *överlycklig* Hon ska till scä sent imorgonbitti och jag har sovmorgon. Kan det bli bättre eller? Såhär mitt i veckan. Toppen toppen. Nu ska jag packa väskan med det nödvändigaste -tandborste, ansiktsmasker, medicinerna, smink, pyjamas och kläder till imorgon. Fast om jag är smart kan jag sätta på mig morgondagens kläder redan nu... Ja det ska jag nog göra. Då blir det inte så mycket att bära på i skolan imorgon. Nej nu måste jag tagga till lite, bli pigg dumma hjärna. Ikväll kommer iallafall bli gr8!
Vi hörs där, PUSS ♥
Julia♥Lisa
Nu ska jag knådas
I samma veva som jag blev sjukskriven i höstas skickade min psykolog mig till SCÄs sjukgymnast. Förklaringen till det var att jag blir otroligt spänd när jag får ångest, jag skakar okontrollerat och väldigt häftigt i hela kroppen. Desstuom är jag allmänt spänd i min kropp. Alltid spikrak hållning, inga onödiga vift, kontroll kontroll. Desto mer ångest desto mer spänd blir jag.
Därför behöver jag en sjukgymnasts hjälp att lära mig hantera stress och ångest, så att min kropp och rygg inte behöver ta stryk för det. Det är underbart! Jag har världens snällaste sjukgymnast som verkligen förstår mig. Hon är ödmjuk och klampar inte på rakt in i ens hjärna som många psykdoktorer har en tendens att vilja göra.
Det hon gör är att ge mig helkroppsmassage och lära mig olika avslappningsövningar att ta till när trycket över bröstet och skakningarna börjar krypa sig på. Hon masserar mig med kläderna på plus tre fleece filtar för att spara på den dyrbara värmen som fortfarande finns kvar i min kropp. Det är otroligt skönt, alla spänningar släpper och jag kan äntligen slappna av. Efterråt kan jag ibland bli ganska ledsen, för med avslappningen kommer också de känslor som har varit anledningarna till att jag spände mig i första stadiet. Men jag är oftast så pass avslappnad att de tankarna rinner av mig och jag blir lugn och harmonisk istället.
Det är ett varmt tips till er, be om att få komma till en sjukgymnast! De flesta i dagens samhälle är i ett akut behov av att lära sig hantera stress. Det är sorgligt att alla människor inte kan få lika bra hjälp som jag. Det gör mig väldigt ledsen. Men fråga hjärna om ni vill ha tips till avslappning och liknande, jag har många tips i skafferiet.
Ta hand om er. Love from Lisa♥
Därför behöver jag en sjukgymnasts hjälp att lära mig hantera stress och ångest, så att min kropp och rygg inte behöver ta stryk för det. Det är underbart! Jag har världens snällaste sjukgymnast som verkligen förstår mig. Hon är ödmjuk och klampar inte på rakt in i ens hjärna som många psykdoktorer har en tendens att vilja göra.
Det hon gör är att ge mig helkroppsmassage och lära mig olika avslappningsövningar att ta till när trycket över bröstet och skakningarna börjar krypa sig på. Hon masserar mig med kläderna på plus tre fleece filtar för att spara på den dyrbara värmen som fortfarande finns kvar i min kropp. Det är otroligt skönt, alla spänningar släpper och jag kan äntligen slappna av. Efterråt kan jag ibland bli ganska ledsen, för med avslappningen kommer också de känslor som har varit anledningarna till att jag spände mig i första stadiet. Men jag är oftast så pass avslappnad att de tankarna rinner av mig och jag blir lugn och harmonisk istället.
Det är ett varmt tips till er, be om att få komma till en sjukgymnast! De flesta i dagens samhälle är i ett akut behov av att lära sig hantera stress. Det är sorgligt att alla människor inte kan få lika bra hjälp som jag. Det gör mig väldigt ledsen. Men fråga hjärna om ni vill ha tips till avslappning och liknande, jag har många tips i skafferiet.
Ta hand om er. Love from Lisa♥
Musiken<3
Då världen inte känns som om den räcker till, den säger inte vad man vill höra, ord från din kompis kan inte dämpa den bubblande ångesten, det är då jag sätter på musiken.
Den strömmar igenom mina högtalare, jag höjer volymen lite, så att tangenterna vibbrerar lite.
Jag drömmer mig iväg till en solig kväll vid bryggan med en kär vän, byxorna är uppkavlade och fötterna sprakar man lite lätt i det fortfarande inte så varma vattnet. I början klagar man lite att tårna håller på att ramla av, sen så vänjer man sig och börja prata om allt och ingenting.
Luften är fylld med en blommig, skärgårdsdoft och fåglarna kvittrar de sista sångerna innan de flyger in i sina bon under natten.
Så gör jag nu. Efter att min mentor som brukar sitta med hökögon över mig, var sjuk, så jag tog satts och frågade min kompis "det här låter lite löjligt, men kan du se till att jag lägger upp all mat?" hon log, "visst".
Idag åt jag lunch, utan att någon vuxen tittade över min axel, utan bara med en kompis som själv knappt något, pga maten i skolan. Hon tittade menande på mitt glas mjölk där lite fanns kvar i botten "Ellinor, drick upp", jag försökte att inte himla med ögonen, och hällde i mig det.
Om det bara var sommar, om jag bara var vid bryggan och hade värmen runt omkring mig, då skulle denna musik strömma igenom mina högtalare konstant:
Så alla ni flickor och pojkar som får ett lyckligt litet rus, eller en nostalgitripp till längesedan, lyssna bara och dröm er bort till en sommarkväll med kärlekar, jordgubbar och sommarregn.
Tips: En varmare vinter
Fy tusan vad kallt det är ute nu. Jag orkar seriöst inte, kan vi inte fly till thailand när vi ändå håller på och flyr ifrån anorexin? Den belöningen borde vi helt klart få tycker jag.
Men iallafall. Det är inte bara vi ätstörda som förfryser så här i vintertider. Hela sverige går omkring med köldnypna näsor och blåa läppar. Jag har under resans gång samlat på mig lite knep för att kunna värma upp mig. Ana försöker få mig att skriva "men jag äääälskar att frysa", bara för att hon anser att jag förbränner mer energi om jag gör det. Men nej Ana. Jag HATAR att frysa. Jag hatar att ligga och skaka som en chihuahua under två lager duntäcken och fleeceunderställ. Jag hatar att vakna varje morgon med gåshud över hela kroppen, trots att jag har 25 grader i rummet. Jag hatar dig.
Därför strider jag också emot dig med dina principer. Jag vill inte frysa. Helst skulle jag vilja koka upp en liter varm choklad och klunka i mig med massor av ostmackor till. Men så går det inte riktigt till. Inte än iallafall. Istället får det bli te. Men inte bara rent grönt te. Visst blir halsen och magen lite varmare av det, men resten av kroppen då?
Självklart fryser jag till stor del av att det är fruktansvärt kallt ute. Men min kropp har inte heller energin till att få värmereglaget i kroppen att fungera. All energi går åt till viktigare saker, som hjärnan och de inre organen. Därför räcker det inte med klart te om jag ska bli varm. Nej, mjölk ska det vara i. En rejäl skvätt. Då får iallafall kroppen lite lite energi som den kan använda till att värma upp kroppen innifrån.
Gärna ska det vara lite honung i också, då blir kroppen extra glad. Men så långt har jag inte kommit än, men så småningom!
Det är iallafall ett varmt (hehe) tips till er alla. Te med mjölk! Hur många koppar du vill.
Det är iallafall ett varmt (hehe) tips till er alla. Te med mjölk! Hur många koppar du vill.
Chailatte är en annan bra grej, underbart gott och det innehåller välgörande kryddor
Chili con carne
En lektion till sen är det lunch. Mamma/pappa kommer varje skollunch och äter med mig i ett enskilt rum.
En vana.
Har kollat att det blir chili con carne, inte en favorit men det kommer gå bra. Hurra för lunch?
- Hanna
En vana.
Har kollat att det blir chili con carne, inte en favorit men det kommer gå bra. Hurra för lunch?
- Hanna
Good M
Hejsan alla fina, underbara älsklingar. Jag tänkte vara duktig och skriva första inlägget idag men nejnej, julia och lisa hade varit före, haha.
Nu sitter jag på bussen på väg till skolan. Frukosten gick ganska så bra, jag hade lite bråttom så jag åt snällt och skrapade när mamma bad om det. Orkade inte protestera, och egentligen. Varför ska jag göra det? Jag ska ju slita mig loss från henne nu. Inte gå på hennes Jävla snack och lögner. Det är verkligen svårt.
Idag händer absolut ingenting i alla fall, jag går heltid idag slutar tjugo i fyra. Wiie ... Och så måste jag verkligen skynda mig hem för att äta mellis.
Jag tror absolut att jag kommer skriva under dagen. Puss.
- Hanna
Nu sitter jag på bussen på väg till skolan. Frukosten gick ganska så bra, jag hade lite bråttom så jag åt snällt och skrapade när mamma bad om det. Orkade inte protestera, och egentligen. Varför ska jag göra det? Jag ska ju slita mig loss från henne nu. Inte gå på hennes Jävla snack och lögner. Det är verkligen svårt.
Idag händer absolut ingenting i alla fall, jag går heltid idag slutar tjugo i fyra. Wiie ... Och så måste jag verkligen skynda mig hem för att äta mellis.
Jag tror absolut att jag kommer skriva under dagen. Puss.
- Hanna
L: Morgontankar
Godmorgon.
Igår hade vi över 150 besökare, redan första dagen. Det är inte så illa. Bättre än förväntat faktiskt. Vi vill så mycket vi tjejer, vi är så otroligt ambitiösa och målinriktade. Vi vill nå ut till er. Verkligen kunna grabba tag i er och få med er upp ifrån Anas helvete. Att hjälpa andra hjälper mig själv otroligt mycket. För mig är det så, om jag kan göra någon annan glad eller få den att må bra, då kan jag också tillåta mig själv att må bra. Jag måste hela tiden skjuta alla framför mig. Hjälpa alla upp i fönstret, för att sedan kunna samla modet att själv ta sats och hoppa upp. Aldrig att jag skulle kunna lämna någon kvar där nere. Då skulle jag inte vara värd att själv ta mig upp.
Att känna så är både bra och dåligt. Min omgivning mår helt klart bra av det, eftersom att jag gör allt för att hjälpa allt och alla, hela tiden. Frågan är hur det påverkar mig. Hur det påverkar mig att alltid ta andra i första hand. Strunta i mina egna känslor, för alla andras känslor är för mig mycket viktigare.
Jag kan sitta i timmar och förklara för andra om idiotin Ana försöker banka in i oss. Hur otroligt dumt och onödigt det är. Tusen olika sätt och vägar att komma så långt borta från henne som möjligt. Men när jag sedan är själv, kan jag inte ta åt mig av mina egna ord. Mina psykologer säger att det är märkligt att jag har blivit så här sjuk, att jag är för smart för henne. Visst kanske smartheten finns där. För att hjälpa andra, men inte för att hjälpa mig. Jag är inte värd det.
Många säger att jag är klok. Kan jag verkligen vara klok, om jag blint följer en mördares fotspår? Blint går på alla hennes lögner om ett bättre liv, ett smalare liv. Hur har jag hamnat i det här? Varför kan jag inte bara sluta? Sluta vara sjuk.
Jag vet inte. Det ligger så djupt i mig att jag fortfarande inte kan se det själv.
Lägga upp mat själv.
Elin när jag var och fikade med henne i söndags, fin tjej<3
God morgon dear readers! Ny är det ny dag och det innebär nya tag! Jag är inte särskilt taggad, för idag händer absolut ingenting. Ska försöka övertala någon kompis att få sova över hos mig. Ska till SCÄ klockan 10 imorgon och då ska jag inte till skolan innan vilket betyder sovmorgon! T.ex om Vendela sover över hos mig så ligger ju hennes skola bredvid SCÄ typ och då kan vi åka tillsammans :)
-
Hur som helst, idag har jag då INTE sovmorgon! Plus att jag går heltid idag. Ska vänta tills pappa vaknar nu och då ska vi äta frukost. Jag gör frukosten själv varje dag nu för tiden. Det ni! Det krävs mycket tillit från föräldrar (trots att de står bredvid) för att man ska få hälla upp yoghurt och flingor och sånt helt själv. Jag är stolt måste jag säga!
Så morgonens tips till er andra sjuka där ute i cybervärlden: sluta fuska! Ett litet fusk kan omöjligt få er att gå ner i vikt, men det kan ge era föräldrar tillit till er så ni får lägga upp både frukost och lunch och middag själv. Och då lär ni er något, för vi vet alla hur jobbigt det är att lägga upp mat.
Men ni som är djupt nere i träsket nu, ha det som första mål! Att få lägga upp kanske lunch en dag i veckan när mamma eller pappa kollar på. De lägger upp en normal tallrik och sen ska ni lägga upp en likadan. När ni lagt upp får den vuxna (ev. behandlaren) välja mellan den redan upplagda portionen eller den ni lagt upp. På så sätt finns det inget sätt att fuska. Bra va? :)
Det har hjälpt mig jättemycket!
-
Nu får ni lova mig att ha en bra dag. Jag tror på er!
Puss,
Julia
Lite om lilla Kjsa!
Nu har jag gått och funderat på hur jag ska skriva i ungefär två hela dygn och har ändå inte kommit på det! Har alltid tyckt att bloggandet inte var något för mig eftersom jag inte är den bästa på att skriva men men nu sitter jag har ändå...
Var ska man börja?
Jag kanske helt enkelt ska börja från början innan denna onda demon kom in i mitt liv eller iallafall innan den började bygga bo i mig.
Jag har varit missnöjd med mig själv och mitt utseende så länge jag kan minnas. Har alltid varit den tjockaste, eller iallafall känt mig som den tjockaste, av mina kompisar (var ioförsig bara med en jätte smal och söt tjej när jag gick på lågstadiet men ändå). Så jag har växt upp med den tanken. Sen bytte jag skola till Kulturama, där lärde jag känna ett gäng kompisar från ungefär samma ställe jag kom ifrån. Vi blev "Brommagänget". Vi hade det skit kul ihop och jag accepterade mig själv och min kropp.
Jag blev jättebra kompis med en tjej och va hade så grymt kul tillsammans men efter ett tag blev det en lite svartsjuka mellan oss "bästisar". Jag och en till tjej började tävla om men som var snällast och roligast så att man själv skulle bli den som var mest omtyckt. Känslorna om min kropp och utseende kom tillbaka, det kändes som om det var det som var felet på mig och att jag inte kunde göra något för att ändra på det. Men såhär höll vi på i säkert två år och sen började vi väl sluta bry oss. Om jag ska vara ärlig så var det väl jag som blev hennes bästis, det kändes iallafall som det. Nu i efterhand kanske jag kan se att så inte var fallet.
Jag har haft väldigt många runt om kring mig som haft anorexi och har alltid tyckt att de varit puckade som inte äter och får ångest av att äta. Men nu fattar jag hur fel jag hade! Om jag hade vetat hur de haft det skulle jag ha varit ännu mer peppandes.
Sommaren 2008 var jag på på Öland med min familjs kompisar, de har två killar som är lite äldre än mig. eftersom det var sommar visade man sig ju i bikini och jag hatade det!! efter som jag var lite intereserad av en av killen så skämdea jag ännu mer. Så det var då jag bestämde mig för att gå ner i vikt så att jag skulle duga för honom. Tänkte att allt skulle lösa sig bara jag gick ner i vikt och blev smal.
Jag började med GI:s "gå ner på 14 dagar" diet. Gick ner några kilon, så jag insåg att det faktiskt gick att gå ner kilon. Så jag började plocka bort mer och mer mat och började träna mer (killen som jag gillade/gillar tränar väldigt mycket så tänkte det skulle hjälpa lite så att han skulle gilla mig). På nyårsafton 2008-2009 hade jag som nyårslöfte att gå ner ett antal kilo till min födelsedag. Det gick bättre än förvältat så jag fortsatte. Vägde mig flera gånger per dag efter och före maten, på morgonen och på kvällen. Det blev lite som en tvångstanke för mig. En dag untan vågen fick mig att känna mig som en värdelös människa.
Lärare i skolan började fråga, hatade att folk undrade hur jag mådde, jag mådde ju bra jag fick ju gå ner i vikt och äta det jag ville.
Sen kom den dagen då jag blev sjukskrivern. Kommer inte ihåg mycket från den tiden, det är liksom som ett stort tomt hål. Men vet iallafall att jag blev sjuksh´kriven och sen kom SCÄ in i bilden. De började bestämma vad jag skulle äta och inte äta. Jag vägrade att äta och det blev strider vid varje mål.
Så KOm inläggningn.... Den absolut hämskaste tiden i hela mitt liv. Satt inne i en ett rum med en av mina föräldrar i två hela veckor och bara åte. Sex gånger per dag!! Blev utskriven, jag hade då gått upp två tre kilon. Var hemma i två veckor. Då försökte jag ha det så bra som möjligt men kunde inte träffa kompisar eftersom jag var tvungen att äta med mina föräldrar sex gånger per dag. Sen efter två veckor blev jag inskriven igen....
Fyra veckor blev det den bär gången. Usch det var hämskt.
Sen kom Multy Family! I början var det absolut det hämskate jag varit med om. Sitta i ett rum med bara skit smala tjejer. Blev mycket sämmre, igen, efter att blivigt lite bättre. De första intensiva dagarna gjorde verkligen allt hundra gånger värre. Man började jämföra sin egen kropp med alla andras, vem som var sjukast osv.
Men så en dag vände allt! Dessa underbara tjejer förändrade allt!!! Ni har gjort mitt liv värt att leva igen. Har levt i ett mörker så himla länge nu. Hade glömt hur det var att ha frihet och ha glädje i livet.
Nu ska vi göra det här tillsamman tjejer och vi är himla starka tillsammans! Vi klarar allt!! Vi ska vara glada och gå på cafe´och bara sprida en massa glädre! Vi ska bli det glada tjejer vi en gång var för vi förkänar att ha ett underbart liv! Vi ska ta oss ur den här skiten!
Ni betyder mest!
Älskar er!
Ja det här vår på mitt första inlägg, så hoppas ni inte haft så stora förväntningar. Det var en lite kort version om hur allt började och hur det vände. Har faktiskt inte velat tänka på det så mycket och om jag skulle skrivit allt som hänt skulle det ta dagar och nätter. Så det här får duga.
Nu ska jag sova, ska upp 5.15 imorgon för att ha svenska och so.
God natt och sov gott
kramisar kajsa
Musik hjälper. Jag lovar
En låt som inte ger dåliga minnen, inte några flashbacks.
Och om jag ryser är det för att jag gillar den.
-Hanna
Ansiktsbild
Här kommer första bilden på mig. Ni kanske hade en bild framför er från min beskrivning. En snygg blondin med fylliga läppar. Nej, jag hoppas verkligen inte att jag gav er fel uppfattning av mig för här är hela sanningen.
Bara jag.
Mitt konstiga leende, mitt ena öga som är "slappare" än det andra och så vidare. Jag skulle kunna skriva en roman om allt fel på mig, men det skulle inte ge någonting. Möjligtvis lite tårar på kinden från mammas håll.
Eller så kan jag säga så här:
Min unika och knasiga mun som är svår att le med. Mitt gulliga öga som inte har lika bra motion som det andra och därför inte orkar hålla sig upp. Min älskade skidbacke-näsa som snöflingorna älskar att göra gupp på. Och mina härliga påsar under ögonen som ger gott för insekterna på somaren då dem kan ligga där och njuta av skuggan.
Det låter lite ironiskt men en possitivare inställning. Det är en utmaning, att vara possitiv om mig själv.
- Hanna
Jump
Jump for my life
Hoppbilden innan inspererade mig, jag vill också lägga upp en hoppbild, sådeså!
Love from Lisa
Here we come!
Ibland känner jag mig som superwoman. Jag kan ju för tusan hoppa hur högt som helst!
Signerat: Lisa
Jag vet inte om ni orkar läsa det här, men det är värt ett försök.
I Maj 2009 blev jag intagen till SCÄ och fick diagnosen anorexia nervosa. Tiden sedan dess har varit en bergochdalbana. I början gick det bra, det var svårt men det gick sakta framåt. Jag gick upp det jag behövde i vikt och började komma allt närmare ett vanligt liv.
Under början på oktober när skolan började sätta allt högre press, började det gå utför igen. Jag går en sam-juridik linje på Östra Real där det krävs en hög studietakt för att hänga med. Visst tycker jag att det är enormt kul, juridiken är ett starkt brinnande intresse hos mig. Men med min sjukdom i bakgrunden försvårades allt. Med stressen kom också prestationsångesten tillbaka, och med den ångesten över mig själv och mitt utseende. Alla misslyckanden förklarades med att jag inte var tillräckligt smal. Så var jag tillbaka i mina gamla spår. Trots att jag fortfarande var på SCÄ minst en gång i veckan inledde jag en stabil viktnedgång igen. Men jag höll det under kontroll.
Ända fram till den dagen mina föräldrar var tvugna att ta ett beslutet att medverka i Multi Family. Multi Family är en gruppterapi, med i mitt fall 7 stycken olika familjer med en anorektiker i varje. Först träffades vi en hel vecka, heldagar, och hade gemensam terapi med olika övningar och många jobbiga samtal. Sedan är det 11 ensamstående dagar som är utspridda under hela året. Det som hände när jag började på Multi, var att jag fullkommligt rasade ned i anorexin. Jämnförelesen med de andra, den outtalade tävlingen om vem som var smalast, vem som var sjukast, triggade igång anorexin på max i mig. Varför var jag inte lika sjuk som dem? Det kunde jag inte tillåta mig!
Under hösten fram till innan jul, var min sjukaste period någonsin. Jag blev sjukskriven i en månad, och det var på håret att jag behövde läggas in på slutenvård. Men tack vare mina otroligt starka föräldrar (som båda två var tvugna att sjukskriva sig) så kunde jag vara hemma istället. Under den tiden bestod mitt liv av att äta och ha ångest över att jag åt. Inget annat fick plats i mitt huvud. Inga andra tankar fick utrymme. Inga känslor kunde komma fram, för de var jag tvugna att medicinera bort med antidepressiva och ångestdämpande piller för att de inte skulle ta kål på mig totalt.
Under julen blev allt lättare. Jag var gladare. Men det var pågrund av att anorexin var lugn. Jag utmanade inte henne, och hon bestraffade inte mig. Jag kunde visa mig glad utåt, för anorexin hade bara en vakande arm runt mina axlar. Hon stog inte och skrek åt mig längre, hon försökte inte längra plåga mig till att följa henne. För jag följde henne ändå, jag var en bra undersåte. Resultatet blev gladare föräldrar, en gladare Lisa och en gladare Anorexi. Kostnaden för det var att jag hade ytterligare rasat i vikt.
När jag kom tillbaka till SCÄ efter jullovet, blev det kallabalik. Läkare, psykologer, sjukgymnasten, mina föräldrar och jag kallades in till extra möten och det var en väldig debatt om vad man skulle göra åt mig. Men jag ville kämpa. Jag ville gå i skolan igen. Åtminstonde kunna gå mitt reducerade schema, istället för några ynka lektioner i veckan. Jag argumenterade så kraftigt för min frihet, att jag lyckades övertala dem. Jag skulle få chansen att bli frisk på mitt sätt. Utan att behöva bli ständigt straffad av anorexin, utan att behöva ta den extrema ångesten som kommer vid varje utmaning. Jag måste ta det lugnt, en utmaning i taget. Annars får jag ingen chans till att kunna leva ett normalt liv mitt i alltihopa.
Den 14 januari var den dagen då allt ändrades. Åter var det en heldag med multifamily. Med en klump i magen gick jag dit. Tänk om jag skulle bli ännu sämre igen? Men jag hade inte behövt oroa mig. För något hade hänt. Tävlingen hade bytt mållinje. Istället för att gå ut på att bli sjukast, hade allt helt vänt om till att handla om att bli frisk. Gå ut mot livet, och lämna sjukdomen bakom sig. Det började som en liten tanke hos någon, som sedan spreds sig ut till oss alla. Den växte sig starkare och starkare, och tillsist var vi sammanflätade till en fläta av en enorm stark vilja till att våga gå framåt. Tillsammans skulle vi klara det, förstod vi då.
Lunchen som alltid åts tillsammans med alla familjer och psykologer hade varit ett helvete fram till den dagen. Alla hade suttit och försökt se på varandra mellan alla föräldrar som satt i vägen. Se vad de andra åt, hur mycket de åt, hur mycket de protesterade och på vilket sätt de åt. Det hela slutade alltid i att någon sprang storgråtandes och skrikandes ut ur matsalen, och då fungerade det såklart inte att fortsätta äta för de som satt kvar. Ofta slutade det upp i att alla satt tårögda med varsin näringsdryck i handen.
Men den här lunchen var inte som de andra. Våra föräldrar hade tagit beslutet att vi tjejer skulle sitta tillsammans och äta, utan massor av vuxna emallan oss. Våra föräldrar fick sitta vid ett annat bord. Istället för att backa ur antog vi utmaningen. Nu jäklar skulle vi visa att vi kunde klara av det här! Vi peppade varande till tusen och svor att ingen skulle fuska. All mat skulle ätas upp på allas tallrikar, annars skulle man förstöra för de andra. Och det gick. Pasta och köttfärssås som egentligen är en extremt jobbig mat för mig slank ner medan vi pratade om biofilmer och killar. När vi var klara virvlade vi ut ur matsalen till våra föräldrars extrema (!) förvåning. Hur tusan gick det här till? Vi sprang upp till målerirummet högst upp i SCÄ och hittade fram serpentiner som vi sedan sprang runt på avdelningarna och blåste ut. Ett fönster vätte ut mot ett litet tak på ett skjul några meter upp ifrån marken. Vipps var vi alla ute på det snötäckta taket i tunna klänningar. Det fotades, det skrattades och det gjordes snöänglar. Vi var LYCKLIGA. Som ett enda stort glädjerus.
Sedan den dagen har allt ändrats. Helgen efter den torsdagen gick vi på bio. Innan bion åt vi kvällis tillsammans -en liten vanilj caffe latte med ett äpple till var. Många av oss hade inte druckit en latte på över ett år. Ändå gick det galant, ångestfritt och glädjebubblande. Efter bion följde de med mig hem. Vi satt uppe och pratade om våra liv, om allt, inte bara sjukdomen. Jag tror att vi kanske somnade 5. Då legandes allesammans, 6 stycken, i mina föräldrars dubbelsäng. Skavfötters. Vi ville inte skiljas åt. Det var en av de finaste nätterna i hela mitt liv. Dagen efter åt vi frukost tillsammans. Exakt 3 dl yoghurt med 2dl allbranflingor, 1 mjuk macka med pålägg och 2 dl apelsinjuice. Uppmätt med exakthet. Uppätet med exakthet. Inget fuskandes var tillåtet. Yoghurten skulle skrapas ur skålarna och varenda smula från mackan skulle ätas upp. Vi klarade det galant. Ännu till enorm förvåning för våra föräldrar. De kunde inte begripa hur vi klarade det.
Tillsammans åt vi mycket bättre än vad vi någonsin har gjort med våra föräldrar. För vi förstår varandra, vi är i samma situation. För var dag som går blir våra vännskapsband allt starkare. Vi är som en familj, vi har tillochmed kommit på ett efternamn. Multqvist.Och nu en gemensam blogg, på vägen till friheten.
Kärlek
Jag säger det bara. Bli kär. Kvällens tips från mig till dig, bli kär. Då kommer troligen detta hända:
- Du får sms utan förvarning där det står att han/hon saknar dig mest, och önskar du var med honom/henne just i detta nu.
- Du kommer automatiskt börja lyssna på musik som får dig att komma och tänka på denna person, som får dig att bli ännu lyckligare, eftersom då känns det som om hon/han är precis vid dig och viskar små vackra ord till dig.
- Du har alltid någons hand in din.
- Du tycker att med den här personen är allt så möjligt, du skulle kunna flyga, hoppa högt till månen och vinka ner till dem andra på jorden med benen dinglande i rymden.
- Kyssar är en del av vardagen.
- Du får enormt många komplimanger, sådana där som kommer från det fina innerst inne.
- Varje kärlekslåt känns som den talar om just dig och denna person.
- Kramarna du får blir så mycket mer värdefulla, och precis när man har blivit förälskad så känns det som om varje ny kram är lite längre än den förra.
- Du har alltid ett leende på läpparna, och kan helt plötsligt börja fnittra, för du kom och tänka på vad ni gjorde i lördags.
Något som borde tilläggas?
Pussar.
Mitt namn är Hanna och jag är nöjd med det
Ja, hur ska jag börja. Just den meningen har rullat runt i mitt huvud dem senaste timmarna. Hur ska jag skriva ett inledande inlägg om vem jag är. Jag önskar att jag skulle kunna skriva en full uppsats om vem jag var men det kan jag ärligt inte. Jag visste vem jag var, men inte nu längre. Jag förlorade mig själv när jag levde i ett helvete. Men jag är på väg att hitta tillbaka till mig själv, hitta tillbaka till livet. För när man väl har börjat leva har livet så mycket att erbjuda.
För nästan ett år sen valde jag att tacka nej till livet en dag. Eller jag kan inte säga att det var en dag, det kom smygande. Hon kom smygande, Ana. En varelse, en livförstörare.
Jag kom in i en helt ny värld. En värld full av kaloritabeller, vågar, långa träningspass och kokböcker. Det var kul i början, jag hade en egen liten hemlighet som ingen fick veta om. Jag smög ofta ner till köket och vägde saker, ängnade all min lediga tid till att läsa bloggar, recept, kaloritabeller och så vidare. Jag älskade det!
Jag hade ett mål som jag fokuserade till hundra procent på. Men kraften i mig ville ha mer. Den var aldrig nöjd. Och jag som är som person väldigt målmedveten ville ju såklart klara det jag ville, eller hon ville.
Jag började få motstånd på vägen, min mamma, bror och mina kompisar. Jag log artigt, klappade dem på axeln och sa med mjuk snäll röst att allt var okej. Att jag mådde bra och dem behövde inte oroa sig, jag var bara lite vår trött ju. Eller ... ehm .. ja.
Och sagan slutade på SCÄ.
Tvåtusennio var ett svårt år, ett ruskigt svårt år. Därför är jag mån om att göra tvåtusentio till ett bättre, Ett år som jag kommer att minnas. För jag minns nästan ingenting av den tiden jag var som sjukast. Bara en svart bubbla iför dem månaderna. Men jag minns några små detaljer ibland, för flashbacks får jag ofta. Rotade fram högar av mattidningar, säkert femtio styckna och så satt jag i smyg och läste dem. Jag minns också att jag kunde stå och baka bullsatser till ett på natten och bjöd min familj morgonen efter och satt och stirrade på dem när dem tuggade. Det är hemska minnen, minnen som jag helst vill glömma, spola förbi.
Nog med depp, och nog med tråkigheter. Jag är på väg tillbaka till livet i alla fall. Och det är något som jag skulle ogilla extremt om jag sa så för en månad sen. Men inte nu nej. För nu har jag finaste tjejerna i världen.
Jag tror att ingen kan säga att dem gillar att känns sig ensamma. Minst sagt en anorektiker (hatar det ordet)
I snart ett år har jag gått runt i detta eviga mörker, ingen som förstår en, dumma sköterskor som nickar irriterat och säger med kraslig röst att dem förstår precis hur jag känner. Nej! om man själv inte har varit sjuk då har jag INGEN anning hur det är. Men ungefär som ett krig med sig själv. Andra världskriget, fast större.
Ja, vem är jag?
Efter att jag börjat ta medicin mot deprisssion har lite av Hanna kommit tillbaka men det finns fortfarande mycket av mig som häxan håller fast vid.
Jag har oftast mycket energi och är ganska så påhittig. Kommer på knasiga idéer och pratar mycket, väldigt mycket. Men det tar tid för mig att komma igång att prata. För jag är också väldigt blyg med nya människor. Det har väl med mitt icke-självförtroende att göra. Jag blir osäker och tyst.
Jag är för kort för att vara nöjd med min längd. Mina ben är ganska långa fast jag tycker bara att man ska visa upp sina ben om dem är fina, och nej. Jag skulle inte påstå att mina var det. Min överkropp kommenterar jag helst inte, en dem på mig som jag gillar minst och kan inte komma på något positivt med den. Jag har en näsa som ser ut som en skidbacke och snälla kommentera den inte som "gullig". Det har jag hört för mycket av. Och det är också ett ord jag inte klarar av allmänt. Mina läppar är ganska så stora och jag har mycket tydliga mungipor. Jag har ingen som helst anning hur jag ska le med munnen så att det blir snyggt så jag brukar oftas sätta upp tungan på ena tanden (Ni kanske har märkt det?)
Jag har blont hår som brukade vara jättelångt men som jag av någon anledning (vilken kommer jag inte ihåg) klippte av med en kökssax i somras, till ungefär axlarna. Men nu har det blivit längre.
Jag har oftast vågit hår från flätor och avanserat satt upp kvällen innan.
Om jag skulle beskriva mig själv med ett ord skulle det nog bli empatisk. Jag har lätt för att känna med andra. Sätta mig in i en annans situation. Och så är jag en väldigt bra lyssnare. Lyssnar gärna till problem som någon vill babla ut.
Hoppas att ni fick någon typ av bild av mig. Men såklart kommer bilder upp.
Jag lovar och svär att bara vara positiv i bloggen. Slut med mörkret och hatet mot livet, mot mig själv. Det här är början på något nytt. Det är vi mot henne nu.
Jag har också en privat blogg som jag bloggar på. Dock inte om min sjukdom.
Svartvitluffare.blogg.se
- Hanna
För nästan ett år sen valde jag att tacka nej till livet en dag. Eller jag kan inte säga att det var en dag, det kom smygande. Hon kom smygande, Ana. En varelse, en livförstörare.
Jag kom in i en helt ny värld. En värld full av kaloritabeller, vågar, långa träningspass och kokböcker. Det var kul i början, jag hade en egen liten hemlighet som ingen fick veta om. Jag smög ofta ner till köket och vägde saker, ängnade all min lediga tid till att läsa bloggar, recept, kaloritabeller och så vidare. Jag älskade det!
Jag hade ett mål som jag fokuserade till hundra procent på. Men kraften i mig ville ha mer. Den var aldrig nöjd. Och jag som är som person väldigt målmedveten ville ju såklart klara det jag ville, eller hon ville.
Jag började få motstånd på vägen, min mamma, bror och mina kompisar. Jag log artigt, klappade dem på axeln och sa med mjuk snäll röst att allt var okej. Att jag mådde bra och dem behövde inte oroa sig, jag var bara lite vår trött ju. Eller ... ehm .. ja.
Och sagan slutade på SCÄ.
Tvåtusennio var ett svårt år, ett ruskigt svårt år. Därför är jag mån om att göra tvåtusentio till ett bättre, Ett år som jag kommer att minnas. För jag minns nästan ingenting av den tiden jag var som sjukast. Bara en svart bubbla iför dem månaderna. Men jag minns några små detaljer ibland, för flashbacks får jag ofta. Rotade fram högar av mattidningar, säkert femtio styckna och så satt jag i smyg och läste dem. Jag minns också att jag kunde stå och baka bullsatser till ett på natten och bjöd min familj morgonen efter och satt och stirrade på dem när dem tuggade. Det är hemska minnen, minnen som jag helst vill glömma, spola förbi.
Nog med depp, och nog med tråkigheter. Jag är på väg tillbaka till livet i alla fall. Och det är något som jag skulle ogilla extremt om jag sa så för en månad sen. Men inte nu nej. För nu har jag finaste tjejerna i världen.
Jag tror att ingen kan säga att dem gillar att känns sig ensamma. Minst sagt en anorektiker (hatar det ordet)
I snart ett år har jag gått runt i detta eviga mörker, ingen som förstår en, dumma sköterskor som nickar irriterat och säger med kraslig röst att dem förstår precis hur jag känner. Nej! om man själv inte har varit sjuk då har jag INGEN anning hur det är. Men ungefär som ett krig med sig själv. Andra världskriget, fast större.
Ja, vem är jag?
Efter att jag börjat ta medicin mot deprisssion har lite av Hanna kommit tillbaka men det finns fortfarande mycket av mig som häxan håller fast vid.
Jag har oftast mycket energi och är ganska så påhittig. Kommer på knasiga idéer och pratar mycket, väldigt mycket. Men det tar tid för mig att komma igång att prata. För jag är också väldigt blyg med nya människor. Det har väl med mitt icke-självförtroende att göra. Jag blir osäker och tyst.
Jag är för kort för att vara nöjd med min längd. Mina ben är ganska långa fast jag tycker bara att man ska visa upp sina ben om dem är fina, och nej. Jag skulle inte påstå att mina var det. Min överkropp kommenterar jag helst inte, en dem på mig som jag gillar minst och kan inte komma på något positivt med den. Jag har en näsa som ser ut som en skidbacke och snälla kommentera den inte som "gullig". Det har jag hört för mycket av. Och det är också ett ord jag inte klarar av allmänt. Mina läppar är ganska så stora och jag har mycket tydliga mungipor. Jag har ingen som helst anning hur jag ska le med munnen så att det blir snyggt så jag brukar oftas sätta upp tungan på ena tanden (Ni kanske har märkt det?)
Jag har blont hår som brukade vara jättelångt men som jag av någon anledning (vilken kommer jag inte ihåg) klippte av med en kökssax i somras, till ungefär axlarna. Men nu har det blivit längre.
Jag har oftast vågit hår från flätor och avanserat satt upp kvällen innan.
Om jag skulle beskriva mig själv med ett ord skulle det nog bli empatisk. Jag har lätt för att känna med andra. Sätta mig in i en annans situation. Och så är jag en väldigt bra lyssnare. Lyssnar gärna till problem som någon vill babla ut.
Hoppas att ni fick någon typ av bild av mig. Men såklart kommer bilder upp.
Jag lovar och svär att bara vara positiv i bloggen. Slut med mörkret och hatet mot livet, mot mig själv. Det här är början på något nytt. Det är vi mot henne nu.
Jag har också en privat blogg som jag bloggar på. Dock inte om min sjukdom.
Svartvitluffare.blogg.se
- Hanna
Ångest.
Tugga.. Svälja.. Tugga.. Svälja.. Fundera på om man kommer dö av det här.. Bestämma sig och tugga.. Svälja. Skrapa.. Klar. Welcome to hell.
Borde jag skriva tips på hur man hanterar sin ångest?
Ellinor
Hur ska man börja?
Jag brukar alltid ha funderingar över hur bloggar borde skrivas, fina saker jag kommer på och skulle vilja berätta för så många, men när man väl sitter här, så är det tomt.
Jag är väl en sådan som tänker, en tänkare. Jag kan ligga i min säng klockan tolv på natten och undra varför inte såpbubblor kan bli fyrkantiga, varför rymden är så svart, eller hur fina människor det finns runt omkring en.
Sådant tänker jag på nu, men för bara några månader sen så fyllde helt andra tankar min tid. Tankar om mat, kalorier, träning, manipulation, matmatmatmat. Men sch, det är en hemlighet. För av någon anledning skäms jag, verkligen. Jag skäms att jag har slösat bort ett år på ingenting. Jag minns inte min vår och vinter 2009, den finns inte. Mina vänner kan prata om "minns ni vad vi gjorde den där kvällen i kalla februari?" och alla skrattar.
Nej, det minns jag inte. För min vinter och vår har försvunnit det året. Minnesluckor stora som svarta hål.
Allt jag minns, om det är något jag minns från det, så var det då jag satt på golvet i det där lilla rummet vid köket som har golvvärme och bläddrade i kokböcker. Kokbock efter kokbock. Dag efter dag. Jag rörde lätt vid bilden på en pasta bolognese, och bläddrade vidare till desserterna.
Mitt andra stora intresse var skolan. Plugga, plugga, få bra betyg, "va?! fick jag ETT FEL?! Fan.." Jag skrev uppsatser på gymnsienivå och tyckte jag kunde bättre.
Men nu då?
Nu, nu kan jag ärligt stå framför mina vänner och säga att jag är lycklig. Visst, det var en lång process och jag tar fortfarande medicin, men ingen medicin i världen kan ersätta ren lycka, kom ihåg det alla ni fina.
Jag har insett att skolan inte är allt, jag fyller upp min fritid med att smsa dessa fem tjeje om fina tankar, att fina tankar är starkast, bara svårast att finna. Jag fyller också upp den med att fnittra med kompisar om allt, men framförallt om ingenting, att uppmuntra dem som har varit mina pelare i mitt stormväder. Jag skulle kunna diskutera i timmar om fina saker som kyssar, kramar, kärlek, musik osv. En riktig liten drömmare är vad jag är.
I min spellista på Spotify kan du hitta band från längesedan som The Who, Arthur Brown, Syd Barret, mfl. Du kan också finna modernare musik som Timo Räisänen, Jushua Radin och Håkan Hellström.
Miike Snow kan du absolut hitta där, men det är en annan historia, som jag nog berättar någon annan gång.
Alla har en hemlighet gömda i sina liv, jag har valt att faktiskt berätta min, ett sätt att fortsätta, att ta ett kliv ur det svarta hålet och in i det värmande, ljusa livet.
Puss.
Datornörd.
Jag är nog datornörden av oss Multqvistare.. Jag borde skära ner på mitt datorsittande, men det är så bra. Ångestdämpande, lugnande och så är det ju självklart kul att prata med kompisar och slänga in några rader på bloggen.
Hjälp!! Lite stor bild. Hoppas ni inte drömmer mardrömmar om det här läpp-plutande fejset.
Hjälp!! Lite stor bild. Hoppas ni inte drömmer mardrömmar om det här läpp-plutande fejset.Men så här ser jag ut. Jag har en väldigt hög grad av uppåtnäsa och jag blir jätteglad när folk inte kommenterar det. För det ni tänker om min näsa har jag redan tänkt hundra gånger. Jag får ofta höra att jag har lite sneda ögon och höga kindben. Men det har bara min mamma och Tua sagt. Kindben är fint. Men inte har jag det. Och så har jag en liten mun, som man måste markera med läppenna då jag inte har något tydlig linje mellan överläppen och delen under näsan. Och så har jag dålig hy. Har haft sen fyran och ja, jag hatar det och nej, ni måste inte kommentera det!
-
Julia
Mitt namn är Julia
Hej! Jag är en av sex tjejer. Vi kallar oss familjen Multqvist. Mer om det senare.
Let me introduce myself..
Jag heter Julia. Julia Anna Holknekt. Jag är fjorton (snart femton) och bor i Enskede.
Jag är.. sjuk.. Har varit det ett tag och det är därför jag bloggar här. Tillsammans med mina fem tjejer.
Jag är en lättirriterad, omtänksam tidspessimist som har lätt för att gråta skratta och vara nervös. Jag har en mamma, en pappa, en låtsaspappa och en låtsasmamma. Jag flyttar mellan två villor varannan vecka här ute i Enskede.
Jag går, precis som Hanna, Lisa, Sofia, Ellinor och Kajsa på SCÄ (Stockholms centrum för ätstörningar) och har samtal och läkarundersökningar. Det är även på SCÄ som jag var inlagd för exakt ett år sen.
-
Jag har kommit rätt långt det senaste året. Jag har varit deprimerad, glad, jag har rest, ätit glass, stoppat smör i hårbottnen, dansat till britney spears, gått på multifamilymöten, skrattat så att jag fått ont i kinderna och gått på modevisning. Men framför allt, jag har gått och blivit bättre det senaste året. Nästan bra. Jo, jag skulle kunna säga att jag är nästan bra.
-
Jag är en sån där som alltid söker bekräftelse (tyvärr) för att jag redan är så missnöjd med mig själv. Och bekräftelse får man definitivt i en blogg. Så varför inte?
Jag är även både en salig blandning av osäkerhet, sifferminne, tuggumiberoende, omtänksamhet, jag-är-glad-när-andra-är-glada och pirrighet. Jag är en sån där person som alltid längtar till nästa grej. Carpe diem kan dra något gammalt över sig, säger jag bara.
Nja.. Men jag jobbar på det. Just nu längtar jag till pappa kommer hem. När pappa kommer hem längtar jag till det är läggdags. När jag vaknar längtar jag till jag får träffa mina kompisar. När jag träffar dem längtar jag tills matten är slut osv osv.
-
Sen vill jag gärna vara bäst i allt. Eller i allafall vara en del av något/några som är bäst i allt. Så om den här blggen inte får 350435 läsare (i minuten såklart) så kommer min värld gå under. Skämt åsido. Nej, men jag har höga prestationskrav på mig själv.
-
-
Ni hittar mig i kategorin Julia och även på bloggen juliaholknekt.blogg.se som är min privata.
Let the game begin,
Hejdå Ana.
Here we go, welcome to my funeral without you I don't even have a pulse all alone it's dark and cold with every move I die here I go this is my confession oh a lost cause nobody can save my soul I am so delusional with every move I die I have destroyed our life it gone, payback is sick it all my fault I'm dancing with tears in my eyes Just fighting To get through the night I'm losing it With every move I die I'm faded I'm broken inside I've wasted the love of my life I'm losing it With every move I die So when did I? become such a hypocrite double life, lies that you caught me in trust me I'm paying for it with every move I die On the floor I'm just a zombie who i am, is not who i wanna be I'm such a tragedy with every move i die I have destroyed our life it gone, payback is sick it all my fault I'm dancing with tears in my eyes Just fighting To get through the night I'm losing it With every move I die I'm faded I'm broken inside I've wasted the love of my life I'm losing it With every move I die This is it and now your really gone this time never once thought I'd be in pieces left behind I'm dancing with tears in my eyes Just fighting To get through the night I'm losing it With every move I die I'm faded I'm broken inside I've wasted the love of my life I'm losing it With every move I die
En blogg för livet
Alla har vi en hemlighet. Något som vi döljer för omvärlden.
Vi hade en hemlighet, som nu blivit synlig. En sjukdom som fortfarande finns där, som förpestar våra liv varje dag. Nu vill vi släppa taget om den. Släppa kontrollen, låta oss själva leva istället.
Vi har helt olika bakgrunder, personligheter och historier. Ändå har vi blivit ihopflätade till en så stark fläta att den aldrig kommer att brista.
Det här kommer att vara en blogg riktad till oss och till er, till alla. Vi är på väg ut i livet nu och vill hjälpa er att våga följa med oss på vår resa. Med eller utan ätstörning. Även fast vår anorexi ligger till grunden för mycket, kommer bloggen innehålla en salig blandning av allt mellan himmel och jord som rör vanliga tonårsliv. Men mycket av det som är självklart för friska människor, är inte alltid lika självklart för oss. Det är det som det ska bli en ändring på. Det ska vara en självklarhet att leva livet fullt ut. Inget annat är acceptabelt.
Vårat mål är att peppa er till att leva istället för att bara vara vid liv. Vi vill inspirera er med trasiga hjärtan att kämpa, släppa alla destruktiva beteenden och på så vis vinna tillbaka livet som ligger er precis framför fötterna. Ibland kan det vara ett stup mellan fötterna och friheten, och då gäller det att våga hoppa. Trots att man inte vågar. Vi har varandra som fallskärmar, för att ta oss ner säkert och tryggt på marken. Men vi är inte bara fallskärmar till oss själva, vi är även fallskärmar till er. Till alla ni som vågar hoppa.
Vi hade en hemlighet, som nu blivit synlig. En sjukdom som fortfarande finns där, som förpestar våra liv varje dag. Nu vill vi släppa taget om den. Släppa kontrollen, låta oss själva leva istället.
Vi har helt olika bakgrunder, personligheter och historier. Ändå har vi blivit ihopflätade till en så stark fläta att den aldrig kommer att brista.
Det här kommer att vara en blogg riktad till oss och till er, till alla. Vi är på väg ut i livet nu och vill hjälpa er att våga följa med oss på vår resa. Med eller utan ätstörning. Även fast vår anorexi ligger till grunden för mycket, kommer bloggen innehålla en salig blandning av allt mellan himmel och jord som rör vanliga tonårsliv. Men mycket av det som är självklart för friska människor, är inte alltid lika självklart för oss. Det är det som det ska bli en ändring på. Det ska vara en självklarhet att leva livet fullt ut. Inget annat är acceptabelt.
Vårat mål är att peppa er till att leva istället för att bara vara vid liv. Vi vill inspirera er med trasiga hjärtan att kämpa, släppa alla destruktiva beteenden och på så vis vinna tillbaka livet som ligger er precis framför fötterna. Ibland kan det vara ett stup mellan fötterna och friheten, och då gäller det att våga hoppa. Trots att man inte vågar. Vi har varandra som fallskärmar, för att ta oss ner säkert och tryggt på marken. Men vi är inte bara fallskärmar till oss själva, vi är även fallskärmar till er. Till alla ni som vågar hoppa.
HELJSK
Här är vi. Hanna, Sofia, Ellinor, Lisa och Julia (Kajsa är även med och har bloggen men var inte med just vid detta tillfälle.)
Vi kämpar alla mot vår Anorexi och vi ska ta med er läsare på vår resa mot det friska.
Pilotinlägget kommer inom kort. Inlägget som inleder er alla i vår värld. En värld full med kaloritabeller och viktfobi, sjukhus och nålar.
Escape Ana
- vår väg ut ur anorexifängelset.
