Det går framåt mina vänner
Hallå där, köp blåbär! .... eller något i den stilen.
Ett hej från min sida, det var trots allt ett väldigt långt tag sedan jag skrev här. Det här hänt så rysligt mycket.
Det började med att jag blev inlagd på SCÄ. Visst, vistelsen där var ingen dans på rosor men ändå kändes det nödvändligt. När jag, efter ett tag fick komma hem var jag lättad. Jag, Hanna Olin Månsson hade ett lugn i kroppen.
Jag hade nått min botten. Jag ville inte längre ner, det tjänade inget till. Jag fick smått panik, panik över att dagarna gick. Dagarna förvandlas till veckor och jag kände hur livet rusade förbi.
För vet ni vad? Livet väntar inte.
Jag ville inte stå och trampa mer, sträta emot. För det leder inte till någonting. Föräldrar och behandlare kommer knappast att släppa er. Och det är jag sååå tacksam över.
Jag träffade lite härliga vänner efter vistelsen på SCÄ, vänner som gav mig energi och hopp. Styrka att fortsätta!
Jag började sedan fundera på vad just jag mådde bra av. Livet är för kort för att leva för någon annan.
Jag gick på skolmöte och allt kändes bra. Jag kände själv, och tog beslutet att, de sista veckorna nu på terminen ska jag bara tänka på mig själv.
Jag ska lägga skolan vid sidan om, och koncentrera mig på att må bra. De klart att det kändes väldigt konstigt att för en gång skull vara egoistisk, men skönt.
Allt det här hände förra veckan och veckan innan. Och trots att det var så nydligen känner jag mig som en helt ny människa.
Jag försöker lyssna på min kropp, vad just den behöver och vad den mår bra av.
Jag har blivit indroducerad till kroki (vilket var helt otroligt AMAZING), jag bär rött läppstift och byxdressar just för att det gör mig bekväm. Jag sitter på fik i timmar för att prata med den mest underbaraste människan på jorden.
Jag har börjat leva för mig själv istället för att låta vågen eller något annat oviktigt styra mitt liv och hur jag ska må. Jag låter min kropp bestämma över mig. Eller snarare bestämmer jag själv, mitt huvud och sinne. Jag känner mer och mer hur friska Hanna får mer makt. Anorexin får mindre fäste. Och det är just det som ger mig kickar nuförtiden.
Just nu ser jag framåt, till sommaren. Det kommer blir den bästa sommaren någonsin. Jag har en stor, fet lapp på vad jag ska göra i sommaren. Men bara om jag känner för det. Inget tvång i huvudtagen.
Men som jag är taggad! Taggad till tusen.
Just nu behövs det bara lite schysta långklänningar och någon riktigt snygg baddräckt.
-
Jag några kilo kvar, dem sista kilorna kvar till ett normalt BMI. Att det ska vara så svårt. Det krävs så sinnessjukt mycket. Men jag ska inte låta sjukdomen ta över mina tankar.
Jag ska istället tänka på allt positivt och lägga tid till att lära känna mig själv, min mage, mina lår och kanske till och med uppskatta det så småningom. En positiv sak är att jag precis fått ett till rum. Så nu har jag två rum brevid varann, som en lägenhet.
Jag har inrett det nya med gamla mormor-stuff. Så nu är det som att komma in i en kostymfilm med kristallkrona, te-serviser och svartvita foton.
Jag är inte fri än, det är en ganska lång bit kvar, men betydligt närmre än för en vecka sen. Jag får glädjerus när jag verkligen känner hur sjukdommen har ett mindre tag om mig. Om tro mig, om någon månad kommer jag vara på topp!
För jag orkar seriöst slösa mer tid. Jag orkar inte bry mig! Jag vill vara fri, känna mig fri.
Fri som en fågel. Precis som fågelburen i mitt rum symboliserer.
Ett hej från min sida, det var trots allt ett väldigt långt tag sedan jag skrev här. Det här hänt så rysligt mycket.
Det började med att jag blev inlagd på SCÄ. Visst, vistelsen där var ingen dans på rosor men ändå kändes det nödvändligt. När jag, efter ett tag fick komma hem var jag lättad. Jag, Hanna Olin Månsson hade ett lugn i kroppen.
Jag hade nått min botten. Jag ville inte längre ner, det tjänade inget till. Jag fick smått panik, panik över att dagarna gick. Dagarna förvandlas till veckor och jag kände hur livet rusade förbi.
För vet ni vad? Livet väntar inte.
Jag ville inte stå och trampa mer, sträta emot. För det leder inte till någonting. Föräldrar och behandlare kommer knappast att släppa er. Och det är jag sååå tacksam över.
Jag träffade lite härliga vänner efter vistelsen på SCÄ, vänner som gav mig energi och hopp. Styrka att fortsätta!
Jag började sedan fundera på vad just jag mådde bra av. Livet är för kort för att leva för någon annan.
Jag gick på skolmöte och allt kändes bra. Jag kände själv, och tog beslutet att, de sista veckorna nu på terminen ska jag bara tänka på mig själv.
Jag ska lägga skolan vid sidan om, och koncentrera mig på att må bra. De klart att det kändes väldigt konstigt att för en gång skull vara egoistisk, men skönt.
Allt det här hände förra veckan och veckan innan. Och trots att det var så nydligen känner jag mig som en helt ny människa.
Jag försöker lyssna på min kropp, vad just den behöver och vad den mår bra av.
Jag har blivit indroducerad till kroki (vilket var helt otroligt AMAZING), jag bär rött läppstift och byxdressar just för att det gör mig bekväm. Jag sitter på fik i timmar för att prata med den mest underbaraste människan på jorden.
Jag har börjat leva för mig själv istället för att låta vågen eller något annat oviktigt styra mitt liv och hur jag ska må. Jag låter min kropp bestämma över mig. Eller snarare bestämmer jag själv, mitt huvud och sinne. Jag känner mer och mer hur friska Hanna får mer makt. Anorexin får mindre fäste. Och det är just det som ger mig kickar nuförtiden.
Just nu ser jag framåt, till sommaren. Det kommer blir den bästa sommaren någonsin. Jag har en stor, fet lapp på vad jag ska göra i sommaren. Men bara om jag känner för det. Inget tvång i huvudtagen.
Men som jag är taggad! Taggad till tusen.
Just nu behövs det bara lite schysta långklänningar och någon riktigt snygg baddräckt.
-
Jag några kilo kvar, dem sista kilorna kvar till ett normalt BMI. Att det ska vara så svårt. Det krävs så sinnessjukt mycket. Men jag ska inte låta sjukdomen ta över mina tankar.
Jag ska istället tänka på allt positivt och lägga tid till att lära känna mig själv, min mage, mina lår och kanske till och med uppskatta det så småningom. En positiv sak är att jag precis fått ett till rum. Så nu har jag två rum brevid varann, som en lägenhet.
Jag har inrett det nya med gamla mormor-stuff. Så nu är det som att komma in i en kostymfilm med kristallkrona, te-serviser och svartvita foton.
Jag är inte fri än, det är en ganska lång bit kvar, men betydligt närmre än för en vecka sen. Jag får glädjerus när jag verkligen känner hur sjukdommen har ett mindre tag om mig. Om tro mig, om någon månad kommer jag vara på topp!
För jag orkar seriöst slösa mer tid. Jag orkar inte bry mig! Jag vill vara fri, känna mig fri.
Fri som en fågel. Precis som fågelburen i mitt rum symboliserer.
♥
Först och främst:
Ben & Jerry's i Gamla stan är ett måste i detta sommarväder! De har hemmagjorda våffelstrutar som yummy, yummy, glassmaker i alla sorters färger. (Om man vill börja smått finns glassorter med fruktsmak och mindre av vissa ingredienser). Man måste börja någonstans, och då tycker jag man ska börja där. Med stora eller små kliv, TRY IT OUT!
~
Sist, men viktigast:
Jag älskar er flickorna Kajsa, Lisa, Hanna, Sofia & Julia, så att ni kommer ihåg det, vare sig ni är uppe i det blå eller nere på botten, så älskar jag er.
Josef!
Hej alla underbara människor! Förlåt att jag inte skrivit på länge men den här veckan har jag harft fullt upp. Håller nämligen på att repa inför min klass slutproduktion. Vi ska spela musikalen josef. Handlar om josef som blir såld som slav till en av faraoerna i egypten. Vi sjunger genom hela och dansar till. Så det är inga vanliga repliker. Haha det är lite flummigt men det kommer bli jätte bra!
-
Imorgon är det genrep inför våran skola och på söndag och tisdag har mitt lag de "riktiga" föreställningar. Det ska bli väldigt roligt men börjar bli lite nervös.
-
Eftersom jag inte fick dansa i början av 9:an så har jag inte var med från början när alla andra lärde sig dansera så jag ligger lite efter men nu har jag äntligen lärt mig de flest. Är skönt att kunna vara med igen på danslektionerna och att jag kan vara med på musikalen. Det är en bra sak med att slippa den här sjukdomen.
-
Kläderna som vi ska ha har vi sytt själva. Jag har två rollen, det är två olika fruar så jag har sytt ett par pösiga byxer med ett genomskinligt aprikosfärgade (vi fick inte välja färgen själv) och ett linne som blev en magtröja... En liten utmaning för mig men det är ju bra att öva inför sommaren då man ligger i bikini. Sen som den andra frun har jag en en svart lång klänning, inte så jätte sexig direkt.
-
Idag har mitt lag rep från 14.15 - 19.30 så det är bara att bita igen och köra allt man har.
-
Puss och kram ♥
Om att vilja.
Jag tycker att alla fina människor som kommenterar på vår blogg och skriver att vi gör er starkare är så himla starka själva. Att ni ger en liten vink till livet att ni är på väg, det är så himla underbart, och tanken på att vi på något sätt har hjälpt som bara en liten bit på den långa vägen, så blir hela jag rörd och rosig om kinderna.
Men ibland kan det vara så himla svårt att vilja.
Man kan känna att ingen förstår en, "jag ska ju faktiskt bara", eller "men jag klarar mig fint nu".
Men tänk hur himla fint det kan bli när man inte är bunden till ens föräldrar hela tiden?
Tänk hur underbart det kan bli när man inte reser ragg varje gång det sätts en tallrik framför en?
Tänk hur jäkla bra det måste kännas att man har klarat något riktigt stort, man har klarat att övervinna något som har tänkt att ta livet av dig.
Men hur ska man få den viljan? Hur får vi viljan? Ni sitter nog där och undrar, "hur kan de vilja?"
Det finns flera sätt att komma dit vi kom, men vår väg var lite guppig och krokig men ganska underbar, för vi hade hela tiden varandra.
Tankesättet blev hela tiden "klarar hon det, så klarar jag det", "jag ska ha gjort bästa framsteget till nästa gång vi ses, jag vill göra dem stolta", "jag gör det för deras skull".
Så om du känner en annan som också är sjuk och är på väg till livet, så prata, smsa, ring, träffas. För det finns ingen annan som kan förstå dig så bra när det gäller maten och träningen som en som har befunnit sig eller befinner sig i samma situation.
En för alla, alla för en.
Shopping is good for me!
Okej, ibland blir det kanske lite för ofta och kanske för lite för mycket pengar. Med det är ju så underbart, och man lever ju bara en gång! (Ett argument jag kanske också använder lite för ofta, men det är ju så jäkla sant)
Denna hängde och bara ropade "kom och ta mig Ellinor!" i H&M.
Och denna hittade jag i affären Manhattan, som ligger precis vid Pub på drottninggatan. Rekommenderas till den som gillar fina klänningar för ett bra pris! Jag ska bära den på vår "lite finare" avslutningslunch med klassen och jag tyckte den här skulle passa ganska fint.
Och denna fanns på Salt. Jag skulle med glädje leva i den i förevigt.
Avslutningsklänningen jag ska bära nu när jag går ut nian. Känns bra. Finns på VeroModa och är bara vacker, för den som ville se mer av den.
Ciao bella!
