e-a

Klänningar och kjolar, strumpbyxor och knästrumpor och ev. en parkas jacka!

Jaa, men höll mig aldrig fast vid någon, men visst, det jag gjorde jag.

Det är en enormt svår fråga, för det finns ingen trollformel och så POFF så försvinner det. Det är att bara sätta ner foten och tänka "nä nu jäklar!". Det är något som måste tränas bort, jag räknar fortfarande lite på kalorier, men inte lika hårt som förut. Jag ser bara på förpackningen hur mycket det är, av ren sjuk nyfikenhet, sen så äter jag det.

Jag försvann, personligheten var som bortblåst, hela jag var borta.

Jag minns en morgon i början av sommaren då pappa satt vid frukostbordet och sa "Ellinor, jag vill prata med dig." Jag ställde mig bredvid honom och han tog ett djupt andetag. Han berättade om sin kollegas dotter som hade anorexia. Hela hennes liv var förstört, hon hade förlorat vänner, alltallt. Tårar rann ner för min pappas kinder och han snyftade "jag vill inte att det ska hända dig med."

Åh, vad fint sagt, underbara du!

Det värsta minnet är minnet av ingenting. Svart hål. Det är det hemskaste. Att inte ens minnas de få ljusglimtarna som sken under den tiden. Bara ett jäkla svart hål. Pussar.

O'yes, Ellinor har sin, den är gaaanska regelbunden (jag vet i vilken del av månaden den kommer i alla fall). Wiewie;D

Hallå i blåbärsriset! Ja, klart. Vi pratar om allt och ingenting, och samtalet flyr ofta iväg mot snygga killar och bitchiga vänner, och allt däremellan.

Absolut inte, vi finns här för er, vi har alla olika erfarenheter som vi är villiga att ge till er, för vi vet vilken jäkla pest det är att ha anorexia.

Haha, nej faktiskt inte. Jag brukar skämmas så mycket för mig själv, så jag kanske inte ska säga något. Men alla som läser denna blogg har väl mer eller mindre insett vilken big deal det är för oss att äta vissa saker ibland, och vi vill därför skriva hur jävla fantastiska vi är när vi gör det, så ni själva ska inse hur underbara ni är.