Jag väljer att inte le idag.
Jag har alltid vetat att jag inte ska lita direkt på alla man lär känna. Jag vet att jag borde ta ett steg bak och tänka till lite, inte bara hoppa rätt utför och hoppas på det bästa. Jag vet ju det, jag har ju varit med om det förut, jag har vad man brukar kalla erfarenhet av det.

Men jag får skylla mig själv. Jag är jag, och jag är inte älskad på ett sådant sätt, och det är något jag kan kanske inte kommer förstå, men inse.
Jag är den där dockan som man blir förälskad i i leksaksaffären, man tänker "den ska jag köpa!".
Man leker med henne varje dag, hon får följa med vart man än går, hon är favoritdockan. Ingen får låna henne, hon är bara min, och man saknar henne hela tiden då man är utan henne.
Men sedan går tiden, och efter ett tag tröttnar man, man minns inte vad det var sin fick en att vilja ha denna docka från början, eller vad det var som fick just denna docka att bli favoriten.
Så man packar ner henne i hennes lilla låda igen, tejpar ihop ändarna och lämnar tillbaka henne i leksaksaffären igen, för man behöll ju hela tiden kvittot.

Kommentarer
Trackback