Om att vilja.
Jag tycker att alla fina människor som kommenterar på vår blogg och skriver att vi gör er starkare är så himla starka själva. Att ni ger en liten vink till livet att ni är på väg, det är så himla underbart, och tanken på att vi på något sätt har hjälpt som bara en liten bit på den långa vägen, så blir hela jag rörd och rosig om kinderna.
Men ibland kan det vara så himla svårt att vilja.
Man kan känna att ingen förstår en, "jag ska ju faktiskt bara", eller "men jag klarar mig fint nu".
Men tänk hur himla fint det kan bli när man inte är bunden till ens föräldrar hela tiden?
Tänk hur underbart det kan bli när man inte reser ragg varje gång det sätts en tallrik framför en?
Tänk hur jäkla bra det måste kännas att man har klarat något riktigt stort, man har klarat att övervinna något som har tänkt att ta livet av dig.
Men hur ska man få den viljan? Hur får vi viljan? Ni sitter nog där och undrar, "hur kan de vilja?"
Det finns flera sätt att komma dit vi kom, men vår väg var lite guppig och krokig men ganska underbar, för vi hade hela tiden varandra.
Tankesättet blev hela tiden "klarar hon det, så klarar jag det", "jag ska ha gjort bästa framsteget till nästa gång vi ses, jag vill göra dem stolta", "jag gör det för deras skull".
Så om du känner en annan som också är sjuk och är på väg till livet, så prata, smsa, ring, träffas. För det finns ingen annan som kan förstå dig så bra när det gäller maten och träningen som en som har befunnit sig eller befinner sig i samma situation.
En för alla, alla för en.
Kommentarer
Postat av: Anonym
vad söt du är!! :)
Trackback
