e-a

Hallå där, köp blåbär! .... eller något i den stilen.
Ett hej från min sida, det var trots allt ett väldigt långt tag sedan jag skrev här. Det här hänt så rysligt mycket.
Det började med att jag blev inlagd på SCÄ. Visst, vistelsen där var ingen dans på rosor men ändå kändes det nödvändligt. När jag, efter ett tag fick komma hem var jag lättad. Jag, Hanna Olin Månsson hade ett lugn i kroppen. 
Jag hade nått min botten. Jag ville inte längre ner, det tjänade inget till. Jag fick smått panik, panik över att dagarna gick. Dagarna förvandlas till veckor och jag kände hur livet rusade förbi.
För vet ni vad? Livet väntar inte.  
Jag ville inte stå och trampa mer, sträta emot. För det leder inte till någonting. Föräldrar och behandlare kommer knappast att släppa er. Och det är jag sååå tacksam över.

Jag träffade lite härliga vänner efter vistelsen på SCÄ, vänner som gav mig energi och hopp. Styrka att fortsätta!
Jag började sedan fundera på vad just jag mådde bra av. Livet är för kort för att leva för någon annan.
Jag gick på skolmöte och allt kändes bra. Jag kände själv, och tog beslutet att, de sista veckorna nu på terminen ska jag bara tänka på mig själv.
Jag ska lägga skolan vid sidan om, och koncentrera mig på att må bra. De klart att det kändes väldigt konstigt att för en gång skull vara egoistisk, men skönt.

Allt det här hände förra veckan och veckan innan. Och trots att det var så nydligen känner jag mig som en helt ny människa.
Jag försöker lyssna på min kropp, vad just den behöver och vad den mår bra av.
Jag har blivit indroducerad till kroki (vilket var helt otroligt AMAZING), jag bär rött läppstift och byxdressar just för att det gör mig bekväm. Jag sitter på fik i timmar för att prata med den mest underbaraste människan på jorden. 
Jag har börjat leva för mig själv istället för att låta vågen eller något annat oviktigt styra mitt liv och hur jag ska må. Jag låter min kropp bestämma över mig. Eller snarare bestämmer jag själv, mitt huvud och sinne. Jag känner mer och mer hur friska Hanna får mer makt. Anorexin får mindre fäste. Och det är just det som ger mig kickar nuförtiden. 

Just nu ser jag framåt, till sommaren. Det kommer blir den bästa sommaren någonsin. Jag har en stor, fet lapp på vad jag ska göra i sommaren. Men bara om jag känner för det. Inget tvång i huvudtagen. 
Men som jag är taggad! Taggad till tusen.
Just nu behövs det bara lite schysta långklänningar och någon riktigt snygg baddräckt.

-

Jag några kilo kvar, dem sista kilorna kvar till ett normalt BMI. Att det ska vara så svårt. Det krävs så sinnessjukt mycket. Men jag ska inte låta sjukdomen ta över mina tankar. 
Jag ska istället tänka på allt positivt och lägga tid till att lära känna mig själv, min mage, mina lår och kanske till och med uppskatta det så småningom. En positiv sak är att jag precis fått ett till rum. Så nu har jag två rum brevid varann, som en lägenhet. 
Jag har inrett det nya med gamla mormor-stuff. Så nu är det som att komma in i en kostymfilm med kristallkrona, te-serviser och svartvita foton.

Jag är inte fri än, det är en ganska lång bit kvar, men betydligt närmre än för en vecka sen. Jag får glädjerus när jag verkligen känner hur sjukdommen har ett mindre tag om mig. Om tro mig, om någon månad kommer jag vara på topp!
För jag orkar seriöst slösa mer tid. Jag orkar inte bry mig! Jag vill vara fri, känna mig fri. 

Fri som en fågel. Precis som fågelburen i mitt rum symboliserer.